Etikettarkiv: Forum

Håller Per Svensson med sig själv?

Jag läser Per Svenssons nya bok, ”Malmö – Världens svenskaste stad” (Weyler), och funderar på vad jag ska skriva om den.

Medan jag funderade så kom jag att tänka på den krönika – ja, hyllningskrönika – som jag skrev om Per Svensson för så längesen som 1997.

Plockade fram den… Står den sig än, i både den ena och andra betydelsen?

Those were the days, eller…

*

Varje gång jag får syn på hans namn över eller under en artikel, med eller utan bild, så utbrister jag: Aha, Per Svensson har skrivit något nytt. Måste jag läsa!

Varför slukar jag Per Svenssons artiklar? Varför borde han vara ett föredöme för unga svenska journalister? Varför liknar den här krönikan redan en hyllningstext?

Per Svensson är frilansskribent och allmänjournalist – i ordets definitiva betydelse. Han skulle också kunna tituleras alljournalist.

Format, form, ämnen och forum växlar.

Han skriver kort, längre och mycket långt. Texterna är i form av intervjuer, reportage och essäer, krönikor, debattinlägg och recensioner. Ämnena kan vara Agnetha Fältskog, Patrik Sjöberg eller Göran Persson, det forna Jugoslavien, svenska män eller dataspelet Sim City 2000.

Publikationerna är såväl snabba dagstidningar som långsammare magasin: för närvarande främst Expressen (både nyhets-/reportageplats och kultursidan), Moderna Tider, Månadsjournalen och Trots Allt.

Men exakt hur, vad och var han skriver spelar mindre eller ingen roll. Struntsamma, nästan. Det är inte ämnet – som sådant – som lockar utan skribentens förhållningssätt till journalistiken, ämnet och språket, läsarna och sig själv.

Per Svensson flanerar – med ögonen på skaft och kaninöron – genom artiklarna och livet: lyssnar, betraktar och reagerar. Varje upptäckt och lärdom läggs till allmänbildningen och blir ett nytt uppslagsord i den  som han ständigt bär med sig för att bättre kunna tolka och förstå omgivningen, nära och fjärran.

Per Svensson idag. Foto: Sofia Runarsdotter.

Högt och lågt blandas. Alla (o)mänskliga uttryck är samhälleliga avtryck, bitar i samma puzzle. Det gäller valet av ämnen, som sagt, men mer än så: det gäller varje enskild artikel, den journalistiska formen och språkbehandlingen.

Det hastiga, direkta kvällstidningsspråket används för att göra essän mer lättillgänglig. Essäistikens eftertänksamma skrivsätt får fördjupa det dagliga reportaget.

Inlägget på Expressens kultursida (8/4) mot Aftonbladets intervju med modern till de barn som dog i en sopcontainer kunde ha varit en krönika. Krönikan i samma tidning med anledning av Per Wästbergs inval i Svenska Akademien (19/4) hade kunnat tryckas på kulturen.

I recensionen av Stig Larssons nya diktsamling (Expr 6/5) bryter Per Svensson kultursidestonen och utropar: ”Pilutta honom! Saken är Biff. Biff Rydberg?” (Det sista syftar på mediadebatten om författarinnan Carina Rydberg.)

Han är lättläst (vem skriver så ”enkla” kulturartiklar?) men också krävande. Att hänga med i Per Svenssons snabba, associationsrika tankegångar är inte helt lätt. Han kräver – litar på – att läsaren ska vara lika allmänintresserad och allmänbildad som han.

Som när han jämför statsminister Persson med i tur och ordning Carlsson från ”Hemsöborna”, Ulf Lundell och Marc Bolan (Moderna Tider mars/97). Eller när han ”följer en röd tråd från Ankeborg till självmordssekten i Kalifornien” (Expr 13/3). I texten nämns seriefiguren Stora Stygga Vargen, moralfilosofen Peter Singer, seriemördaren Hannibal Lector, filosofen Rousseau, popsångaren Michael Jackson…

Och hela tiden tycker han – om allt och alla har han en åsikt. Han bollar med åsikter som en jonglör: kastar upp dem i luften för att se om någon kan fånga dem, läsaren eller han själv. Ja, ibland undrar jag om han håller med sig själv?

Han liksom provar en åsikt, tycker till snabbare än Lucky Luke drar. Det är viktiga åsikter, förstås, men frågan är om det är lika viktigt att de är riktiga – om 100 år? Viktigast är pingpongspelet med tankar och åsikter mellan Per Svensson och läsaren.

Han kan göra mig rasande (den ”vuxne” Svenssons rabiata angrepp på veganer/vegetarianer) eller få mig att le (ärftlighetsforskningen avlivas med en enda mening: ”Somliga är genetiskt bestämda att gå i golfbyxor.”). Jag skakar på huvet och nickar instämmande, om vartannat. Skribentens reaktioner tvingar också läsaren att reagera. Jag vill delta i samtalet, vara med i artikeln och livet.

Därför läser jag Per Svensson: de texter som jag rivit ur och sparat blir tillsammans – för att uttrycka det så pretentiöst som det är – en dokumentärroman om människorna, livet och samhället, Sverige och världen kring år 2000.


(Pressens Tidning 1997)

Annonser

Mattias Boström i Skräckens dal

När jag ska läsa ”Sherlock Holmes i Skräckens dal”, som återutgivits av lundaförlaget Bakhåll i ny översättning av Charlotte Hjukström, börjar jag med att bläddra fram till efterordet.

Det är skrivet av sherlockianen Mattias Boström. Vad han inte vet om författaren Sir Arhur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes och dennes kompanjon Dr Watson vet knappt någon annan heller.

Boströms text är faktaspäckad, också den här gången. Redan i de första meningarna finns intresse- och häpnadsväckande uppgifter om staden Helsingborg, säkerhetsföretaget Securitas och världens mest kända detektivbyrå, nämligen Pinkerton.

Till detta ska jag strax återkomma – en så kallad cliffhanger – men först några ord om Mattias Boström…

Jag minns när vi träffades. Det var 1992 i Sjöbo och han bör ha varit cirka 20 år. Mattias hade gjort en utställning om Sherlock Holmes på biblioteket i Sjöbo och jag intervjuade honom hemma i hans pojkrum på Planteringsgatan.

Mattias Boström har varit Sherlock Holmes-fantast sen slutet av 80-talet. Idag arbetar han på Piratförlaget och driver sajten SherlockHolmes.se (samt gör tusen saker till).

Han pluggade sen lämpliga ämnen för en blivande bokförläggare på Lunds universitet och nästa gång vi möttes hade han startat Boströms förlag.

Ett förlag som förtjänar att gå till åtminstone den kriminallitterära svenska bokförlagshistorien. Mattias deckarintresse satt i och Boströms förlag presenterade internationella deckarförfattare som Ian Rankin och Michael Connelly.

Därefter reste han upp till Stockholm, jobbade på bokförlaget Forum och är nu sen länge på Piratförlaget. Så till efterordet…

I Sherlock Holmes-berättelsen om ”Skräckens dal” förekommer en detektiv från världens första privata detektivbyrå, Pinkerton National Detective Agency. Vad jag vet om Pinkerton är att amerikanen Dashiell Hammett arbetade där, innan han blev hårdkokt deckarförfattare.

Mattias Boström knyter Pinkerton till Sverige, Skåne och Helsingborg. Han berättar om företaget Hälsingborgs Nattvakt, som grundades 1934 av Erik Philip-Sörensen. 40 år senare hade familjeföretaget bytt namn till Securitas och blivit ett stort säkerhetsföretag. Den 26 mars 1999 förvärvades Pinkerton av Securitas.

”Så det är med icke dold stolthet jag tänker på att Pinkerton numera är en del av det svenska näringslivet”, skriver Boström.

Mattias Boström. Foto: Peter Knutson.

En rolig detalj vad gäller Pinkerton handlar om ögat, privatögat, alltså ”private eye”, som blivit den amerikanska benämningen på en privatdetektiv.

Pinkerton hade ett uppspärrat öga som logotyp – samt texten: ”We never sleep”. Detta inspirerade till uttrycket ”private eye” (tyvärr finns det ingen riktigt bra svensk översättning).

Själva boken då, ”Sherlock Holmes i Skräckens dal”? En sen Sherlock Holmes-berättelse, publicerad 1914-15. Också en lite ovanlig Sherlock Holmes-bok, som utspelar sig både i USA och England. Inte minst en av de bästa berättelserna om Holmes och Watson, i efterordet skriver Boström att ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” är hans personliga favorit.

Nja, själv håller jag fortfarande ”Baskervilles hund” som allra bäst. Den skräckskildringen – eller minnet av barndomens skräckupplevelse – är oslagbar. Men kanske att ”Skräckens dal” kommer på andra plats?

(Ystads Allehanda 2010)