Etikettarkiv: Försvunnen

Skånska 99-listan

1) Pelle Ossler: »Käre lille bror« (2002)

En ”dark horse”?

Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

hm_be_1_13_folklikt_osslerDina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

Pelle Osslers snart kommande nya album, ”Stas”.

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning.

– Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…
____________________________________________________

2005 – som tiden går – satte jag ihop en ”topplista” till Magasinet Skåne med de 99 bästa skånska låtarna (rock, pop, jazz, folkmusik, schlager m m). Det väckte viss förvåning – ja, t o m motstånd – både från redaktörerna och somliga läsare/lyssnare när jag valde att placera en låt av och med Pelle Ossler på förstaplatsen.

Då var Ossler fortfarande ”en doldis”. Inte så många begrep att han redan då placerade sig bland Sveriges främsta rocksångpoeter. Idag vet de flesta att det är just det som Pelle Ossler är: den bästa svenska rocksångpoeten.

Och om det eventuellt skulle finnas någon som inte förstått det så är det ju bara att lyssna på hans nya album, ”Stas”, som kommer i slutet av januari.

Låten ”Käre lille bror” valde jag alltså ut och skrev om 2005. Vill ni se hela min lista över de 99 (dåtills) bästa skånska låtarna – så klicka HÄR.

Annonser

Deckarkrönika: Smått och egenutgivet

Publiceras de bästa deckarna av stora förlag? Eller kan småförlags- och egenutgivna deckare vara lika bra? Jag skaffade några deckare från små förlag och började läsa…

Men först några ord om utseendet. Det är viktigt. Omslag och inlagor måste vara lika attraktiva som böcker från de stora förlagen. Annars riskerar småförlagsdeckare att varken bli sedda eller lästa.

Stefan Tegenfalk: ”Den felande länken” (Massolit).

Massolit gör snygga böcker. Det hade kunnat stå Bonniers på omslagen till sista delen av Stefan Tegenfalks kriminaltrilogi, ”Den felande länken”, och debutanten Lars Wilderängs technothriller ”Midvintermörker”.

Också Magnus Montelius debutdeckare ”Mannen från Albanien (Columbi Publishing) ser proffsig ut.

Mer tveksamt med ”Flickan i fönstret” och ”Återbetalningen” (Rekoförlag) av likaså debutanten Assar Andersson. Vass och hav respektive ett kyrktorn.

Lars Wilderäng: ”Midvintermörker” (Massolit).

Läslockande? Och slår man upp böckerna så ser de… ja, osvenska ut. Så här stora radavstånd kan det vara i amerikansk storpocket – men i Sverige?

”Domslut” (Ord Text Mening), som bör vara Ulla Bolinders femte deckare, har en damcykel på omslaget. Inget speciellt men inte heller storförlagens deckaromslag behöver vara bättre än så här.

På Sara Johnssons tredje deckare, ”Förföljd” (hennes eget Diamant Förlag), finns en övergiven bil.

Magnus Montelius: ”Mannen från Albanien” (Columbi).

Inte mer spännande det – men ännu värre är att pocketbokens text delats upp med så många blanka rader, det kan vara fyra blankrader på en sida. Det blir plottrigt.

Debutanterna Karin Carlssons ”Det keltiska korset” och Andreas Samuelssons ”Errolf Van Heede” (självhjälpsförlagen Vulkan och Recito) är svårlästa. Förstnämnda bok har satts med liten text och ojämn högerkant. Den andra är tryckt så kompakt att ett uppslag kan bestå av ett enda sammanhängande stycke!

Innehållet då, för den som kommer så långt…

Assar Andersson: ”Flickan i fönstret” (Rekoförlag).

Stefan Tegenfalk skriver rappa polisromaner, på samma gång svenska och internationella. SvT har option på filmrätten.

Det förstår jag, samtidigt som både den äldre manlige kommissarien och den kvinnliga polisen känns så fiktionsvanliga. Som om de stigit in från någon annan(s) polisroman.

Lars Wilderäng och Magnus Montelius skriver också rappt och spännande, särskilt för att vara debutanter.

Ulla Bolinder: ”Domslut” (Ord Text Mening).

Ville verkligen inget stort förlag ge ut Wilderängs thriller om en rysk invasion i Sverige eller Montelius journalistdeckare med bakgrund på 60-talet?

Mest personlig är Ulla Bolinder, en veteran som borde varit känd för hela deckar-Sverige. Vanlig intrig: en 45-årig tvåbarnsmor försvinner. Sättet att berätta är desto mer ovanligt: polisförhör och nedskrivna bandupptagningar, gjorda av en journalist.

Det ger ett starkt autentiskt intryck.

Assar Andersson borde också kunna vara en bra deckarförfattare. Men han har gjort något dumdristigt: skrivit en deckarföljetong om Trelleborg (med omnejd) i tre romandelar.

Sara Johnsson: ”Förföljd” (Diamant Förlag).

Allt fler, fler och fler trådar spinns. När första romanen tar slut har inte en enda tråd knutits ihop. Nästan så man kan läsa: forts följer.

Också nästa roman slutar ungefär likadant. Om jag inte varit journalist och läst i yrket, hade jag då fortsatt med den följande romanen/delen?

Karin Carlsson: ”Det keltiska korset” (Vulkan).

Sara Johnsson, som låter en mamma försvinna i Roslagen, och Karin Carlsson, som behandlar religion och pedofili i Halmstadstrakten och på Irland, gör alltför många utvikningar.

(Det dricks mycket kaffe i Roslagen.) Om en redaktör fått stryka vissa ord och meningar så kunde det ha blivit riktigt bra deckare.

Andreas Samuelsson svarar för den mest ofärdiga men ändå mest lovande deckaren.

Andreas Samuelsson: Errolf Van Heede /  ”Blodstänk & The Clash-linnen” (Recito).

Errolf Van Heede är Street Art-konstnär och amatördetektiv i Göteborg. ”Blodstänk & The Clash-linnen” lyder undertiteln. Varje kapitel inleds med ett artistnamn och en låttitel.

Jag trodde såna här unga rockdeckare bara skrevs i England. Fast här räcker inga nedstrykningar. Det krävs omskrivning och bearbetning. Då skulle Andreas Samuelsson kunna bli en ny – och unik – svensk deckarförfattare!

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2011)