Etikettarkiv: Fördomar

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

Maria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

Maria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

Maria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Annonser

På Ystads konstmuseum: tecknade serier och andra teckningar

Sånt som händer
Teckning
Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg, Anneli Furmark, Ragnar Persson, Liv Strömquist
Ystads konstmuseum t o m 20/5

”Gränserna blir allt mer otydliga kring vad som är serieteckning och vad som är konst”, läser jag på museets hemsida. Formuleringen bör väl betyda att tecknade serier ibland – men inte alltid – är konst. Denna syn på seriekonst präglar teckningsutställningen på Ystads konstmuseum.

”Sånt som händer” innehåller inte enbart serieteckningar, inte heller enbart teckningar. Men samtliga sex konstnärer har arbetat med eller utgått från teckning.

Här finns färg- och svartvita teckningar, i blyerts, tusch och olika färgtekniker, ofta ihop med en pratbubbla eller annan text.

Liv Strömquist.

Den mångprisbelönta Liv Strömquist tar emot vid ingången. Eller tvärtom: det gör hon inte. Hon representeras blott av – ur hela hennes produktion! – några få uppförstorade skämtteckningar med feministisk udd.

Den som aldrig sett nåt av Strömquist lär inte känna henne och känner man till henne så erbjuds ingenting nytt.

För små teckningar på för stora väggar, så kan visningen av Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg och Anneli Furmark beskrivas. När teckningar publiceras på papper begränsas betraktandet av tidningens eller albumets format.

På museiväggen utgörs formatet av det stora rummets hela volym. Teckningarna förminskas och försvinner, särskilt serieteckningarna är så svårtittade att det blir tröttsamt.

Magdalena Dziurlikowska: ur videon ”Don´t mention the music”. 

Magdalena Dziurlikowskas seriesidor, där färgteckningar blandas med foto, fungerar bäst. Dels för att de har något större format men främst beror det på att hon kompletterat med en video, som kunde varit en serie.

Videon skildrar omusikalitet, självbiografiskt och småleende. En av de tecknade serierna är en lika fyndig uppgörelse med fördomar om ålderskillnader i ett kärleksförhållande.

Sämst fungerar Anneli Furmarks serie, lågmäld till både färgtoner och berättelsen, om en pojkes besök på Island med mamma och hennes fästman.

Anneli Furmark: från seriealbumet ”Jordens medelpunkt”.

Hur många = få orkar stå och gå, titta på och läsa en tecknad serie som sträcker sig runt en, två, tre, fyra, fem väggar?

Lars Arrhenius bidrar med sin första tecknade serie: än svartvit och än vitsvart, få ord men desto mer stämning, humor möter tragik.

Lars Arrhenius: ur albumet ”Svarta bubblor”.

En seriesida kan bestå av åtta svarta serierutor, i en av rutorna finns en pratbubbla: ”Håll tjeften!” Varje sida blir en tavla att betrakta men känslan av tecknad serie ringlar bort längs väggen…

Än mer intimitet kräver Carin Ellbergs spröda små akvarellmålade figurer på A4-papper med mycket vitt, samt en text i stil med: ”Följ mig in i det vita pappret”.

Carin Ellberg.

Men varför har Ystads konstmuseum, som ju kännetecknats av sina suveräna hängningar, placerat Ellberg i något som närmast är en passage?

Ragnar Persson är den enda konstnären som presenteras i helfigur.

Persson har intagit ett eget litet rum, överfyllt väggarna med teckningar och kollage i gråskalig blyerts och svartvit tusch men även färg. Motiv: han själv i naturmiljö, fåglar och andra djur.

Golvet täcks av mattor med liknande motiv, en stor Madonnaskulptur och ett par svarta häst- och fågelskulpturer står på mattorna.

Ragnar Persson. Samtliga bilder/foton från Ystads konstmuseum.

Märkligt och mäktigt. Som att träda in i en skogsdunge med den hårdaste metallrocken i öronen.

Tyvärr har ”Sånt som händer” blivit en utställning som förringar fyra och en halv av de medverkande – annars så intressanta – konstnärerna. En lika seglivad som felaktig myt bland curatorer och dylika att tecknade serier måste hänga på en vägg för att bli konst.

Tecknade serier är konst. Punkt.

När seriekonst ska visas på en utställning krävs fler och bättre idéer än i Ystad. Liv Strömquist, Anneli Furmark, Carin Ellberg, Lars Arrhenius och även Magdalena Dziurlikowska hade kommit mer till sin rätt om bara några tidningar och album med deras teckningar placerats på ett bord.

(Kvällsposten 2012)

”Urban reportage” från Washington DC

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.
Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

(Allt om böcker och Ny tid 2003)

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.