Opera, sexxx och politik

Obegripligt att hon ogillar musikaler! Det måste väl bero på att Malin inte upplevt tillräckligt många? Idag kan ju en musikal vara som en opera och tvärtom, både musikaliskt och innehållsligt. Och inte minst vad gäller alla de stora känslorna på scenen och i salongen.

Så tänker jag, bland andra tankar, när jag bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok ”Vitsen med Opera” (egen utgivning på Malins Mästerverk). En annorlunda operabok, djupt personlig och med så stort engagemang att den blir som en kampskrift för Operan! (Jo, när Malin skriver om opera ska det vara stort O och utropstecken!)

Malin Wahlstedt har haft ett längre, mer intensivt och intimt förhållande till opera än jag. Men också jag får allt större upplevelser av operaföreställningar. Hon och jag mötte operan vid olika åldrar och på olika sätt (och i hennes fall skildes från den och kom tillbaka).

”Carmen” var Malins första opera. Sju år liten gick hon på Kungliga Operan i Stockholm med mamma och pappa. Edith Thallaug sjöng rollen som Carmen.

Senare började Malin arbeta som operapåkläderska, slutade för att bli journalist men återkom på 2000-talet, både som operabesökare och statist på Göteborgsoperan. Hon har t o m börjat ta sånglektioner. Alt eller mezzo?

Jag, som håller mig i salongen, var nära 40 när jag började uppskatta opera. Till klassisk musik och opera kom jag via den del av rockmusiken som gränsar till konstmusik och den klassiska musik som sträcker sig utanför västerländsk tradition: Terry Riley, Brian Eno, Philip Glass, John Adams, Kronos Quartet, Arvo Pärt…

Kanske därför som jag tycker att Jonas Forssells nya opera ”Death and the Maiden” är det bästa jag upplevt på Malmö opera. Och jag har ändå sett det mesta som satts upp i Malmö de senaste tjugo åren. Med saknad och längtan kan jag också minnas Rickard Barks alla operauppsättningar på Ystads teater, från slutet av 70-talet och cirka tjugo år framåt. Oftast udda operor – som ”Brösten på Thérese” (Poulenc), ”Svalan” (Puccini), ”Silversjön” (Weill) och ”Achnaton” (Glass).

Boken ”Vitsen med Opera” är en sensuell skildring av opera som… ja, förförelsekonst. Med blossande entusiasm beskriver Malin Wahlstedt varför hon gråter när La Traviata dör: hur något så oviktigt kan vara så livsviktigt. Egna upplevelser från salong, scen och lektioner omväxlande med intervjuer: nämnda operasångerskan Edith Thallaug, operaregins nestor Folke Abenius, Folkoperans chef Mira Bartov osv.

Förstås operaentusiaster de också, oftast ödmjuka inför arbete och publik – utom sångerskan Anna Larsson, som visar sig vara en elitistisk besserwisser. Hon vinglar än hit och än dit i samtalet med Malin men sammanfattningsvis tycks hon tro att operasång är fiiiiiiiiinare än andra sång- och musikformer. Opera är Konst medan populärsång är underhållning.

Bullshit, Anna! Olika musikaliska uttryck men samma känslor och tankar. Det jag kan höra i en opera, det har jag också kunnat höra i t ex pop, country och hårdrock. Ja, också i dansbandsmusik. Vem kan avgöra styrkan i en musikupplevelse? Inte jag. Att gradera och klassificera upplevelser är marginellt bättre än att gradera människor.

”Var och en”, skriver Malin Wahlstedt, ”lägger de en pusselbit till min fråga: Vad är vitsen med opera?” Malin har lokaliserat samma två huvudspår som jag: kärlek och politik. Fast Malin lägger mer betoning på det förra och mindre på det senare. Medan jag betonar bägge, lika starkt.

Opera handlar om kärleken i alla dess former: hjärtat och hela kroppen, liv och underliv. Inte minst sexualitet: lusten och lustan! Att uppleva en opera kan liknas vid freudiansk självterapi, det lockar fram sidor inom en som man inte visste att man hade och inte är säker på att man vill ha.

Opera handlar också om politik. Eller med ett synonymt ord om makt – mellan makthavarna och folket, mellan olika makthavare, rika och fattiga, föräldrar och barn, klasser och kön. Det är politik = en tidlös och allmängiltig samhällsskildring. Därför kan jag bli så irriterad när någon klåfingrig regissör fått för sig att modernisera en opera. Det är ju onödigt.

”Schabloner”, skriver Malin Wahlstedt. Javisst, men det är väl därför som hon och jag och alla som älskar opera älskar just opera? I opera tas schabloner, det klyschiga och banala på allvar. Och en schablon rymmer alltid en sanning. Människans liv är lika banalt som allvarligt.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2010)

Bengt Hall, ny operachef i Malmö (igen)

Plötsligt börjar väggen att tala. Rättare sagt kommer en röst ur en högtalare på väggen. Dags för repetition, meddelar rösten.

– Det är jag som fått den där högtalaren uppsatt, säger Bengt Hall. Jag ville höra lite skvaller från scenen. Det var jag van vid.

Så har Bengt Hall flyttat in i – eller snarare tillbaka till – chefsrummet på Malmö opera. Fast förra gången han satt här, mellan 1993-95, var namnet Malmö musik och teater. Sen dess har han varit chef för Operan i Stockholm och senast kommunal kulturdirektör i Malmö.

– Fantastiskt att återvända till ett hus som jag älskar så mycket som jag gör och med en personal som älskar sitt arbete. Förra gången handlade det mest om nedskärningar. Facket på teatern kom överens med mig – de skulle lära mig vad teater är så kunde jag bidra med mina kunskaper från Rikskonserter.

Även om delar av media uttryckte häpnad över att Bengt Hall skulle återkomma, först som tillförordnad och senare ordinarie operachef, så var min reaktion: Vem annars?

Malmö Opera. Foto: Charlotte T. Strömwall.

Region Skåne och Malmö stad, som äger Malmö opera till 90 respektive 10 procent, ville ju inte längre dela upp chefsposten utan sökte en chef med ansvar för både det ekonomiska och det konstnärliga. Hur många kunde då komma i fråga? Utan att namnge någon finns det ju flera exempel, också lokalt, på teaterchefer som inte lyckats kombinera detta dubbeljobb som måste vara… ja, så svårt.

Bengt Hall byter ut ordet mot:

– Omöjligt.

Men så fort han sagt det så börjar han förklara varför det ändå är nödvändigt med en – enda – chef också på en opera. Han jämför med ett aktiebolag, där VD-n har ansvar för bolagets hela verksamhet.

– Till sist måste någon ta besluten, säger han. Och någon måste ha ansvar för de beslut som tagits. Jag har suttit med en kontrollbalansräkning – det betyder att halva aktiekapitalet var förverkat – och det vill jag inte vara med om en gång till.

– På Stockholmsoperan blev det så att jag de sista två åren ansvarade för både repertoar och administration. Omöjligt att vara lika kunnig inom bägge områdena, men då får man ta hjälp. Det gjorde jag i Stockholm – skaffade ett par konstnärliga bollplank. Också i Malmö ska jag ha någon som kan bolla idéer med mig.

Under det dryga halvår som Bengt Hall varit operachef har han dels hunnit rollbesätta nästa säsong och dels – inte minst – gjort ett förslag om Malmö opera i framtiden.

– Titlarna var bestämda fram till våren 2011, så långt i förväg måste man ligga. Men uppsättningarna hade inte rollbesatts. Det är ovanligt. Och det var ett jättearbete.

Nej, mer än så vill han inte avslöja. Säsongen 2010-2011 offentliggörs på en presskonferens senare i mars.

Istället pekar Bengt Hall på väggen – där hänger skisser på en tillbyggnad med fullskaliga repetitionsmöjligheter. Investeringskostnaden för den nya byggnaden skulle bli uppåt 91 miljoner. Men Hall är inte, det märks, så förtjust i den tidigare utredning som föreslog detta. Hans eget förslag bygger på att ”huset måste göra sin hemläxa”, det vill säga använda sina resurser på bästa sätt.

Bengt Hall. Foto: Charlotte T. Strömwall.

– Inte förrän 2011-2012 kan jag sätta min prägel på repertoaren, både visa bredden och den konstnärliga profilen. Kanske går det inte på en säsong men hela bredden ska finnas – opera, musikal och operett.

– Malmö opera har tre verksamheter – den stora scenen här i huset, Operaverkstan och turnéverksamheten. Säg att vi under en säsong gör en bred publik uppsättning och också någonting med konstnärlig spets. Men vi har ingen Mozartopera. Då kunde vi sätta upp en opera av Mozart på till exempel Ystads teater, ha premiär och spela alla föreställningarna i Ystad.

– På stora scenen ska antalet föreställningar öka till minst 150 och det ska vara nio till elva uppsättningar per år, inräknat gästspel och någonting med Skånes dansteater. För att kunna genomföra det måste vi räkna på ekonomin och utgå från de resurser som finns – tre fast anställda sångare, dekorverkstad, orkester…

– Min idé bygger på att vi bestämmer vad vi vill sätta upp och samtidigt ger en ekonomisk ram. Därefter kan vi gå ut till en regissör och fråga: Vad skulle du kunna göra med dessa förutsättningar? Det är viktigt med konstnärlig frihet, den ska vi slå vakt om, men det konstnärliga måste få plats inom den ekonomiska ramen.

– Också det här kräver mer pengar än vad Malmö opera får idag. Men ägarna har visat intresse för idén.

Mycket annat som vi pratar om i chefsrummet på Malmö opera ryms tyvärr inte i den här intervjun (både jag och andra journalister får säkert tillfälle att återkomma). Ett par detaljfrågor måste ändå få plats.

Som det evinnerliga tjatet om operetter. Är inte det mest en nostalgisk dröm? Längesen som Malmö var en operettstad, finns operettpubliken kvar?

– Det vet man ju inte, svarar Bengt Hall.

Varför kan man aldrig, det här en personlig, småilsk fråga från en Malmö operastammis, få se en opera som sjungs på svenska?

Foto: Charlotte T. Strömwall.

– På Birgits (alltså Nilssons) tid sjöngs det på svenska. Nu framförs operor oftast i original. Jag föredrar originalspråk, säger Bengt Hall.

– Men det beror nog på att det är lättare att få ihop en ensemble, tillägger han. Då kan man ha både svenska och utländska sångare. Om librettot är på svenska måste man gardera med dubblerade svenska sångare i de bärande rollerna, om någon blir sjuk.

– Fast på Folkoperan i Stockholm, funderar Hall, sjunger de ju på svenska. Där klarar de av att ha dubblerade roller.

(Kvällsposten 2010)

Utdrag ur Bengt Halls CV:
Född i Osby 1950, organist- och kantorsexamen vid Musikhögskolan i Malmö, assisterande lärare i dirigering på och rektor för Musikhögskolan, styrelseledamot i Elektronmusikstudion, Operahögskolan, Musikaliska Akademien och Dansens hus, VD för Malmö symfoniorkester, chef för Svenska Rikskonserter, koncernchef för Malmö Musik och Teater AB, chef för Operan i Stockholm, kulturdirektör i Malmö och chef för Malmö Opera (igen).