Etikettarkiv: Folkmusik

Världsmusikalisk stråkkvartett i CD-spelaren

Kronos Quartet
Aheym
Music by Bryce Dressner
(Anti)

Kronos AheymDet går inte att överskatta Kronos Quartets betydelse för att aktualisera, utveckla och förnya den klassiska stråkkvartettens repertoar och uttryck.

Amerikanska Kronoskvartetten är unik i allt: val av musik, beställningar från kompositörer och sina framföranden. Resultaten hamnar ofta någon annanstans – i genrer som experimentell konstmusik, rock, folk- och världsmusik – men är samtidigt kvar i klassisk västerländsk musiktradition.

Som på det här albumet med fyra – mycket olika – stycken av judisk-amerikanske kompositören Bryce Dressner.

I titelspåret ”Aheym” (jiddish för ”hemåt” eller kanske ”hemlängtan”?) berättar de bägge violinernas, violans och cellons toner och rytmer om kompositörens bakgrund, mor- och farföräldrarnas Polen, mötet med Amerika. Medan ”Little Blue” something anknyter till den musik som två tjeckiska musiker, Irena och Vojtech Havel, spelade på gatan i Köpenhamn.

I ”Tenebre” (en veckolång ljusceremoni inom kristendom) tillkommer rocksångaren Sufjan Stevens med åttastämmig sång på hebreiska. Fler röster och även instrument (Brooklyns ungdomskör, slagverk, gitarr, piano och trombon) kompletterar stråkkvartetten i avslutande ”Tour Eiffel”, där Dressner tonsatt en dikt av chilenaren Vicente Huidobro.

Det blir, som oftast när jag hör Kronos Quartet, resor i tid och rum, musikaliskt och geografiskt. Så enastående fascinerande, både läro- och upplevelserikt.

(Lira 2014)

Flöjtfolkmusik

Ralsgård & Tullberg +1
(Kap Syd)

RalsgårdAnders Ralsgård och Markus Tullberg skapar en fascinerande icke-traditionell (eller kanske ny-traditionell?) folkmusiktradition med sina dubbelspelande träflöjter. Tillägget ”+1” syftar på att de i olika spår på albumet samspelar med andra musiker, oftast (utom i cembalospåren) en i taget.

Övriga musiker/instrument – Anna Roussell, också träflöjt, Niklas Roswall, nyckel- och moraharpa, Leo Sander, cello, Göran Månsson, subkontrabasblockflöjt, och Bengt Almfjord, cembalo – både kompletterar och kontrasterar, vänslas och bråkar.

Ralsgårds och Tullbergs flöjter kan viska, surra och liksom pysa stilla och vackert med och kring varann, som i inledningspåret ”På väg” och ännu vackrare i ”Pernillas psalm/Reventlow #102”. Medan ”Rackelhanen/Rönneberga” och ”Hund med tre ben/Engelsk gimpe” är grövre, mer bastanta.

I ”Tre engelskor” bjuder flöjterna upp till en lättsinnigt flörtig dans och ”När Kvintonius är glad/Viberg” blir just precis en glad trudelutt (åtminstone delvis).

Summering: folkmusikaliskt nyskapande, fint spelat och mycket varierat.

(Hifi & Musik 2014)

I CD-spelaren: Thyra Karlsson ggr 2

Triakel
Thyra
(Playground)

Thyra Karlsson
Sångarporträtt
(Caprice)

hm_be_6_14_folklikt_triakel”Tusen tankar”, som hämtades från Thyra Karlsson (1912-2001), fanns med på Triakels debutalbum (utgivet 1998). Visan återkommer när trion nu hyllar traditionsbärerskan från Jämtland med hela sitt nya album ”Thyra”.

Samtliga 14 visor + en har hämtats från henne, som fick dem från sin pappa. Fast innan dess hade de nog sjungits av många stämband och förändrats från mun till öra, både texter och melodier.

Skillingtryck, barnvisor, sånglekar, skolsånger, andliga sånger och någon schlager. Thyra Karlsson sjöng dem till cittra, medan Triakel har sin egen folkmusikaliska sättning: Emma Härdelin, sång (och fiol), Kjell-Erik Eriksson, fiol, och Janne Strömstedt, tramporgel.

Resultat (i bägge fallen): musik i en brytningstid, landsbygd möter stad och vistraditionen förnyas.

Emma Härdelin sjunger som hon brukar: berättande och betraktande, lite på avstånd. Men ibland är det som om hon blir så gripen att hon inte kan låta bli att stiga in i texten. Häftigt att höra! I ett femtonde, extra spår sjunger och spelar Thyra själv.

Hm_be_6_14_be_thyrakarlssonÄnnu häftigare att det statliga skivmärket Caprice nu också på albumet ”Sångarporträtt” har samlat 28 inspelningar med Thyra Karlsson från Svenskt Visarkiv. Hon sjunger melodier från hela sin breda, ovannämnda repertoar, både till cittra och utan komp.

Och hon sjunger så annorlunda – mot Emma Härdelin, alltså.

Thyra Karlsson lever sig in sångerna. Varje sång blir Thyras sång, som om hon själv hade gjort den.

Glatt eller sentimentalt, sorgligt eller skämtsamt, beroende på text och melodi. Alltid med sprudlande sångglädje. Jag blir så glad! Verkligen på tiden att detta gavs ut på skiva.

Sist kommer ett par låtar med Triakel, vilka också finns på trions eget album. För jämförelsens skull, antar jag.

(Lite olika versioner här och var, bl a i Hifi & Musik 2014)

Allfolkjazz utan bestämd geografi

Hannah Tolf
The Park
(Havtorn)

Hannah TolfHannah Tolf är ännu en (jazz)sångerska och kompositör som skapat ett eget musikaliskt utrymme och därmed sin egen musik och genre.

Jazz eller inte jazz? Som ofta numera en personlig definitionsfråga. Soloalbumsdebuten ”The Park” kan lika gärna placeras i facket för nutida folk- och världsmusik.

Atmosfäriska ljud, som enligt beskrivningen på det medföljande bladet kommer från en fors i Pyrenéerna och en morgon i Mexiko City, skapar en park- eller snarare större naturkänsla tillsammans med Hannah Tolfs sång och ett antal körsångerskor.

Sång, förresten. Jo, hon sjunger melodier, där det folkmelodiska blandas med influenser från gospel, blues och jazz, men ännu mer använder hon också sin röst för att skapa ljud som i sin tur bidrar till att skapa stämning.

Oftast – men inte alltid, det handlar ju om naturen – stilla och vackert, meditativt på ett sätt som inspirerar och aktiverar snarare än motsatsen.

Fascinerande också att de musiker som hon samarbetar med på skivan – stommen består av Per Walfridsson, piano, Donovan von Martens, bas, och Anna Lund, trummor – förstås bidrar till stämningsskapandet (tillsammans med gästande trumpeter, trombon och rytminstrument) men i de instrumentala partierna också blir en egen jazztrio.

Liksom för sig: en konsert i konserten, sin egen skiva i skivan. Genre: allfolkjazz, typ Jan Johansson utan bestämd geografisk hemvist.

Nog är det häpnadsväckande att det kommer så många personliga – ja, säregna – svenska album med nya, unga jazzartister. ”The Park” är ännu ett.

Hannah Tolf har redan nu börjat skapa ny, spännande och bra (jazz)musik och hon lovar ännu mer. Också jazztrion Walfridsson, von Martens och Lund skulle jag vilja höra mer av, både ihop med Hannah och på egna händer.

(Lira 2014)

I CD-spelaren: Bagge tolkar Martinson

Martin Bagge & Trio Isagel
Vägen ut
(Footprint)

Martin BaggeMartin Bagge kunde – ja, borde – undervisa i tonsättning av dikter.

De flesta poeter diktar ju rytmiskt men sällan melodiskt. Bagge är däremot en mästare på att tonsätta sådana svårtonsatta dikter.

Han pressar aldrig in raderna i en melodi utan skapar melodier inifrån poesin. Att han skulle betona ett ord fel bara för att ordet ska passa i melodin är otänkbart.

Albumet ”Vägen ut” – som med sitt tjocka texthäfte också är årsbok för Harry Martinson-sällskapet – innehåller tonsatta Martinson-dikter.

Martin Bagge förenar – så just mästerligt! – folklig och konstnärlig vissång. Trio Isagel (Mats Edén, fiol, Josef Kallerdal, bas, och Tina Quartey, slagverk) placerar visorna i folkmusiken men speglar också Harry Martinsons äventyrslystnad, längtan bort och iväg.

Några inspelningar gjordes dessutom i Nebbeboda skola i Blekinge, där pojken Harry var skolelev.

För att välja ett enda favoritspår: sjömansballaden ”Gamle Tommy”, där Dan Berglund sjunger duett och Sigmund Groven spelar stämningsfullt på munspel (liksom han gör i flera andra visor/dikter).

Harry Martinson (1904-78) själv sjunger sjömanslåten ”Böljerna de rullar” i en gammal upptagning.

(Hifi & Musik 2014)

Återhört i CD-spelaren: Arbete och Fritid (med fioler)

Arbete och Fritid
… sen dansar vi ut
(Hurv)

hm_be_1-2_14_folklikt_arbeteochfritidHade dubbel-LP:n ”… sen dansar vi ut” från 1977, nu återutgiven på en dubbel-CD, spelats in idag så är jag säker på att jag tyckt att samarbetet mellan fiolspelmännen Anders Rosén och Kalle Almlöf samt jazzvärldsprogg-gruppen Arbete och Fritid låter lika nytt, spännande och personligt också 2014.

Nya låtar, de flesta gjorda av nämnde Rosén. Men han och Almlöf spelade sig både bakåt och framåt i svensk folkmusiktradition, det blev historiskt och framtida på samma gång.

Arbete och Fritid kompletterade med hela sig: Roland Keijser, saxofoner, Ove Karlsson, cello/sång, Mats Hellberg, trummor, och Kjell Westling, diverse blås.

I botten ligger en drone, som en musikalisk meditation, vilket var vanligt i kanske främst det sena 60-talets rockmusik.

Blåset tar sig in i folkmusiken snarare än spelar jazz och trummorna skapar ett gung som i brist på bättre får kallas proggjazz.

Fast min känsla är framför allt ett möte mellan den ensamme spelmannen och spelmanslaget – ja, ett gammeldansgäng.

De 18 spåren spelades in i samma ordning som på skivorna. Westling dök inte upp förrän till spår 9.

Musiken byggs upp och växer från första ton till sista.

(H&M 2014)

Återhört i CD-spelaren: Pete Seeger

Pete Seeger
The Complete Bowdoin College Concert 1960
(Smithsonian Folkways)

Pete-Seeger-liten-515x514Året var 1955.

Folkmusikern Pete Seeger skulle vittna inför till Kommittén för oamerikanska aktiviteter. Men vägrade. Han hänvisade till amerikanska konstitutionens andra tillägg.

Där stadgas att kongressen inte får stifta lagar som inskränker yttrandefriheten. Människor ska ha rätt att samlas och kräva upprättelse för missförhållanden.

Följden blev att Pete Seeger svartlistades av TV-stationer och konsertarrangörer. Istället åkte han runt i USA och framträdde på små lokala arrangemang.

Som 1960 på Bowdoin College i Maine. Skolans radiostation bandade konserten som dokumenterar Pete Seeger i bästa form.

”Den amerikanska folksångens grep”, som han kallats, blandar äldre och nyare, traditionella och egna sånger: ”Penny’s Farm”, ”Bells of Rhymney”, ”Goodnight Irene”, ”Last Night I Had The Strangest Dream”, ”Wimoweh”, ”Michael Row The Boat”…

Han fördjupar begreppet politisk sång genom att än vara agitatorisk, än sjunga vardagsfolkligt, än dra igång en allsång.

Både proffsigt och avspänt. Och så fint han spelar 12-strängad gitarr, vid sidan om banjon.

(Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: dagspelsvirtuosen Lelo Nika

Lelo Nika
Home Stories
(A Records)

Lelo NikaDragspelaren Lelo Nika reste ”hem” till staden Novi Sad i Serbien, där han gjorde ett album med såväl sin trio från Malmö som flera lokala orkestrar, både större och mindre.

Det här är musik som Lelo Nika minns från sin barndom. Han kallar den ”konsertant folkmusik”, alltså arrangerad folkmusik som framförs från scen för lyssnande publik.

Olika folkmusikaliska traditioner blandas men rötterna finns främst i rumänsk-romsk folkmusik.

Jag har hört rätt många skivor med liknande musik men albumet ”Home Stories” skiljer ut sig av en anledning: just Lelo Nika.

Det är en musikalisk gåta att någon kan spela så vansinnigt otroligt fantastiskt virtuost på ett dragspel: fingerfärdigt snabbt och samtidigt inlevelsefullt, vackert och känslosamt.

Allra finast, bäst och mest annorlunda låter det när Lelo Nika spelar tillsammans med stråkkvartetten Tajj.

(H&M 2013)

I CD-spelaren: Mats Edén

Mats Edén
Pastern
(Gammalthea)

Mats EdénI CD-omslaget kan man läsa om en man som hade varit i Amerika och återvände till sin hemort i östra Värmland. När han på morgonen släppte ut djuren ur lagårn sa han att de skulle ut och beta på ”Pastern” (troligen från engelskans ”pasture”).

Precis så låter också Mats Edéns nya album.

Edén bor i Skåne men kommer från Värmland. Ensam med instrumentet (hardingfela, fiol eller enradigt dragspel) återskapas minnen av värmländska skogar, skogar och åter skogar, sjöar och dalar. Även folkmusikaliska influenser från andra sidan norska gränsen och Dalarna kommer med.

Både tradlåtar och egna i traditionella stilar.

Olika karaktär och resultat också beroende på instrument, det blir som en dialog mellan instrumentet och musikern. Alltid en rytm som driver på, antingen en bordun som ligger under melodin, fotstamp eller ett tydligt poängterat taktslag (ja, nästan baktakt).

Personligt och spännande, som att höra en historieberättare.

(Hifi & Musik 2013)

I CD-spelaren: Rydvall och Mjelva, svenskt och norskt

Rydvall och Mjelva
Isbrytaren
(Heilo)

Rydvall MjelvaErik Rydvalls svenska nyckelharpa samspelar med Olav Luksengård Mjelvas norska hardingfela – och tvärtom.

Ordagrant, för Rydvalls och Mjelvas respektive toner och rytmer spelar i varann, breddar de folkmusikaliska uttrycken, fördjupar eller höjer upp, gör musiken mer komplex eller lättar till.

Sverige och Norge: så nära geografiskt men ändå så olika musikaliskt att instrumenten inte borde kunna spela ihop och skapa en gemensam, ny och annan sorts folkmusik. Och samtidigt bevara sin egenart.

Den svenska nyckelharpans låtar är mer lättsamma och kanske lyckliga till toner och rytmer; den norska hardingfelans låtar är filosoferande och eftertänksamma, även när rytmerna dansar.

Rydvall och Mjelva spelar med ömsesidig respekt, vilket innebär att var och en också bidrar med hela sin folkmusikaliska personlighet.

(KB/YA/TA 2013)