Etikettarkiv: Fint

Sirligt, mjukt, vackert och fint

We FloatWe Float
Silence
(Hagtorn Records)

Tror jag börjar med att citera mig själv från Ystads Allehanda och spelningen på Ystads jazzfestival i fjol:

”Sen fylls teatern av djupa, distinkta, liksom utflytande toner från Anne Marte Eggens elbas. Hon leder unga kvartetten We Float i en egen komposition mitt emellan pop och jazz. Fanny Gunnarsson är en sökande innovativ pianist och Filip Bensefelt en varierat rytmisk trummis. Linda Bergströms sång glider och svävar, rullar runt ovanpå musiken; svenska och engelska, med ord och ordlöst. Både melodiskt och rytmiskt, på väg och mycket lovande.”

En gnutta live med gruppen We Float men inte från Ystads jazzfestival utan från Folk å Rock i Malmö.

Nyligen kom albumet ”Silence”. Det blev det så att jag la på CD:n, gick en trappa ner och hörde genom taket. Övriga instrument dämpas och elbasen lyfts fram – då hörs det verkligen hur elbasen leder musiken framåt.

Varma, sirliga toner från klaviaturen. Trummor som spelar så rytmiskt mjukt, bara lite tuffare ibland, att trummorna blir melodiska. Sången som får tonerna lika mycket som orden att sväva som ballonger.

Vackert och fint i bästa betydelse. Så mjukt och ändå med en bestämd tyngd. Malmögruppen We Float blandar pop och jazz ännu bättre på debutskivan än live på Ystads (jazz)teaterscen.

(Hifi & Musik 2015)

Annonser

Susanna Risberg spelar jazzgitarr

Susanna Risberg Trio
(EhMM Music)

susanna-risberg-trio-2Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan.

Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan.

Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik.

Liksom de övriga i trion – Gustaf Hielm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Hör till exempel på ”River Phoenix”. Också Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå.

Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne.

Men hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre?

Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – fast jag kan ändå inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle ha låtit med sång…

(Hifi & Musik 2013)

Sagan om Lisa och Lena

En not 1

Det var en gång två tvillingsystrar som hette Lisa och Lena.

Dom var lika varann som två bär. Lisa hade lika kolsvart hår som Lena och Lena hade lika bruna ögon som Lisa. Lisas och Lenas lekkamrater kunde inte skilja dom åt. Det var knappt att deras mamma kunde det. Så lika var Lisa och Lena.

Men ändå var Lisa och Lena inte riktigt lika. Lisa sjöng alltid. Jag heter Lisa, sjöng Lisa när hon åkte hissen ner från tionde våningen i huset där Lisa och Lena och deras föräldrar bodde. Lena stod moltyst brevid Lisa i hissen.

Jag heter Lisa trallallalla, sjöng Lisa när hon gungade, lekte kurragömma och byggde kojor. Lena gungade, lekte kurragömma och byggde kojor hon också. Men hon sjöng inte.

noter-sextondelar-10471

Ibland letade Lisa fram skokartonger, tomma läskedrycksflaskor och kastruller. Sen tog hon en plastslev och slog på skokartongerna, läskedrycksflaskorna och kastrullerna. Och så sjöng hon: Jag heter Lisa trallallalla, jag heter Lisa trallallalla…

Lena satt tyst brevid och tyttade på och lyssnade när Lisa sjöng och spelade.

När Lisa och Lena blev 7 år började dom i skolan. Där lärde dom sej att läsa och skriva och räkna och en hel massa annat. Ibland hade dom musik. Fröken sa att nu ska vi sjunga ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Och så sjöng hela klassen ”Mors lilla Olle” och ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

Ibland fick dom komma fram till fröken vid orgeln och då sa fröken att nu ska du sjunga efter mej. Och så sjöng och spelade fröken c-durskalan: c, d, e, f, g, a, h, c.

En not 2

Lisa hade väldigt svårt för det där. När hon skulle sjunga c lät som ett mellanting av d och e. Och ibland lät det inte som nån ton i skalan alls. Och när Lisa skulle slå takten på en triangel när klassen sjöng slog hon aldrig som fröken sa att hon skulle slå utan Lena fick slå takten istället.

Lena var väldigt bra på att slå takten. Hon var väldigt bra på att sjunga också. Fröken brukade låta Lena stå framme vid katedern och sjunga solo inför klassen. Ja, Lena var så duktig att hon fick sjunga i skolkören.

När det blev föräldramöte berättade fröken för Lisas och Lenas föräldrar hur fint Lena kunde sjunga. Det var konstigt, tyckte Lisas och Lenas mamma och pappa, Lena har ju aldrig sjungit förut. Lena är en begåvning, sa fröken. Och fröken kom överens med mamma och pappa om att Lena skulle börja ta pianolektioner.

På eftermiddagarna när Lena satt vid pianot och övade så satt Lisa på golvet nedanför och lyssnade. Vad fint Lena spelar, tänkte Lisa. Hon hade väldigt gärna velat sjunga och spela hon också. Men Lisa kunde ju inte.

pianoklaviatur

Lena fortsatte att spela piano och hon blev bara duktigare och duktigare. Lisa blev sekreterare på ett kontor inne i stan. Sen gifte Lisa sej och fick barn och stannade hemma och blev hemmafru för att det var så ont om dagshemsplatser.

Lena blev ännu duktigare på att spela. Hon blev så duktig att hon fick spela i stadens Konserthus. Och musikkritikerna skrev att hon var jätteduktig och hon fick resa både till Sovjet och USA och spela i stora konsertsalar.

Lisa och hennes man sparade ihop till en dyr stereogrammofon och på lördagskvällarna när barnen somnat brukade dom sitta i soffan med armarna om varann och lyssna på en skiva med Lisas världsberömda syster.

En not 3Så fint Lisa spelar, brukade Lisa säja till sin man.

Och hon log när hon tänkte på sin syster som lyckats så bra i livet.

(Expressen 1970)

I CD-hyllan: Amazonas med Karin Verbaan

Amazonas
Amphibia
(Soda)

amazonas-amphibia-300x277Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan.

Eller hennes titel bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst.

För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta. Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist.

Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.

Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv.

Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som ”Jag tänker inte säga nåt”, ”Ytterst lite frihet” och ”Fågelsången låter illa”.

Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta.

Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.

Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer.

De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Bella Hardy

Bella Hardy
The Dark Peak And The White
(Noe Records)

Bella Hardy, främst folksångerska och fiolspelerska, växte upp i The Peak District i Derbyshire.

Med pengar från en fond för The Peak District National Park, som utnämndes till Englands första nationalpark, har hon tillsammans med Kris Drever, som producerat, spelar gitarr och mandolin med mera, gjort albumet ”The Dark Peak And The White” om sina hemtrakters historia.

Både faktiskt och mytiskt: mord, vargar, vallning av får, osämja mellan grannfamiljer, mötet med fantomen på heden…

Jag, som ju inte har något samröre med The Peak Distric, begriper nog inte mer än hälften.

Men det räcker, för Bella Hardy sjunger så fantastiskt bra. Så fint, så vackert.

Enkla inspelningar med bara något eller några instrument och sånt kräver ju mycket av sångartisten. Kanske var det som inspirerade?

Ja, jag tjatar: jag har aldrig hört henne sjunga bättre!

Till några låtar han Bella Hardy gjort både text och melodi men de flesta är dikter som hon bearbetat och tonsatt.

Melodierna kommer både ur traditionen och henne. Sångerna reser från historien till nutiden. Och hör, så underbart strävt hon kan spela fiol också!

(Hifi & Musik 2012)

I CD-spelaren: First Aid Kit

First Aid Kit
The Lion´s Roar
(Wichita)

Bra? Ja, mycket bra! Bättre än tidigare? Nej, det är jag inte säker på.

Annorlunda men knappast bättre. Skillnaden mellan att spela in hemma i familjens hus i Svedmyra och göra albumet ”The Lion´s Roar” i USA med Mike Mogis, indieproducent och medlem i Bright Eyes-bandet.

Förut ”bara” spelade och sjöng de; nu har First Aid Kit, alltså Klara och Johanna Söderberg, blivit en del av ett sound. Det hemvävda är utbytt mot något mer mystiskt.

Inga stora arrangemang, inte många instrument, men ändå kan det ibland bli för mycket i det lilla. Systrarna Söderbergs röster hörs långt bortifrån, klädda i eko. Samtidigt som rösterna aldrig klingat så fint – ja, ljuvligt – ja, underbart – tillsammans.

Klara (främst) och Johanna Söderberg har gjort samtliga låtar; den sista, ”King Of The World”, tillsammans med Conor Oberst/Bright Eyes som också medverkar på sång.

Melodierna har en monoton skönhet som allt mer uppenbarar sig. Ska man nämna en influens så är det Bob Dylan som folksångare, vid tiden för LP:n ”Another Side Of…”, snarare än country (medan Joni Mitchell svävar förbi på en moln).

”Emmylou” med ljuvt magiskt glidande elektriska pedal steel-toner, tror jag, och ”New Year’s Eve” med sång till dulcimer, tror jag också (min prov-CD saknar produktionsuppgifter), kommer att bli ett par favoritspår.  (PS. En autoharp, skulle det vara.

(Ungefär så i Hifi & Musik 2012)

På scenen: Bobo Stensons trio

Bobo Stensons trio Mellby Atelier

Två jazzrävar och en valp.

Den senare, trummisen Jon Fält, skojar så med de förra, Bobo Stenson, piano, och Anders Jormin, bas, att de kittlas att spela toner i riktning framåt. Stenson skrattar till när Fält avslutar en låt med ett, tydligen, helt oväntat trumslag.

Inte för att Stenson/Jormin, som spelat ihop i plus 20 år, är jazzpensionärer. Fortfarande lika nyfikna lyssnar de in andra musikformer (sydamerikanska melodier, ett körstycke med medeltida ton, en norsk koral och klassisk musik av Carl Nielsen) som införlivas med jazzen.

Genrerna befruktar varann och föder en ny sorts musik, deras egen.

Bobo Stenson och Anders Jormin spelar så lyriskt att tonerna sjunger.

Bobo Stenson. Foto: Wikipedia  / Creative Commons  / Richard Karby.

Stensons flygel placerar sig på ett ställe mellan Bill Evans och (en mer världsmusikalisk) Jan Johansson. Nej, det stämmer inte men ger ändå en antydan om pianospelet.

Jormins bas har alltid låtit som en ljuvt trallande folksångerska. Antecknat i blocket: kubanskt i jazzen, rytmiskt i det melodiska, improviserat i melodierna, spännande i det finspelta, ”oseriöst” i det konstmusikaliska, innovativt i det redan hörda…

Med betoning på det lilla ordet ”i”.

En annan beskrivning: eftermiddagsjazz som aldrig blir tråkig.

Ännu mer imponerar trions unge trummis, eftersom jag tidigare inte upplevt Jon Fält på scen. Han trummar i strumplästen som ett lekfullt barn: slår, vispar, gnider, gnisslar, drar och handklappar rytmer och ljud som först nu finns i trummorna.

Bobo Stensons trio inledde med en melodi av kubanen Silvio Rodriguez och avslutar med ett snarlikt (ingen titel nämns) extranummer. Melodiskt och rytmiskt, vackert, fint och spännande.

(Ystads Allehanda 2011)