Etikettarkiv: Finsk

Klassisk musik söker svensk folksång

Karin Rehnqvist
Davids nimm
(Phono Suecia)

Davids nimmThe Ostrobothnian Chamber Orchestra (dirigent: Juha Kangas), The Royal Philharmonic Orchestra (dirigent: Göran W Nilson), Susanne Rosenberg, sopran, Lena Willemark, sopran, Agnete Christensen, mezzosopran, och Helena Gabrielsson, slagverk. 

Inspelad 1994-95 i Radiohuset och Konserthuset, Stockholm samt Snellmanssalen, Karleby. Speltid: 74:46.

Det är som ett äktenskap.

När en kompositör/musiker söker och förenar sin egen musikform med musik från en annan tradition och/eller kultur, får inte musikformerna fortsätta att leva vid sidan om varann – som två främlingar. De måste förenas i älskog: respektera men också påverka, befrukta varann.

1 + 1 får inte bli = 2. Summan måste bli: 3.

När konstmusik eller klassisk musik – som på detta album – närmar sej folkmusiken måste jag tyvärr säga att resultatet alldeles för ofta – men inte alls på detta album – brukar bli raka motsatsen. Musikformerna förringar och förminskar varann.

1 + 1 blir = 1 1/2.

Rösten; i synnerhet den kvinnliga rösten.

Så kan man sammanfatta sången och musiken, som också är sång, på albumet ”Davids nimm”. Lika bra att säga det genast, så det är sagt: Karin Rehnqvist måste vara en av de mest egensinniga och modiga kompositörer som finns i Sverige.

I titelspåret, som sjungs av sopranerna Susanne Rosenberg och Lena Willemark (som väl oftast sjungit folkvisor) samt mezzosopranen Agnete Christensen (som väl oftast sjunger opera) möts den folkliga sången och konstsången.

Det kan låta som när Beatles började spela inspelningsbanden baklänges, John Cages elektronmusik och dalakullor som kular mellan fäbodarna.

Det är snarare fult än vackert, men skönt. Det är vilt och oemotståndligt som sirenernas ”locksånger”. Det är helt; som om tonsättarinnan genom dessa tre kvinnoröster velat gestalta hela kvinnan.

Ännu mer spännande är Rosenbergs, Willemarks och slagverkerskan Helena Gabrielssons samarbete i ”Puksånger – lockrop”. Här flyger kvinnorösterna som ”två vita duvor” genom världen.

Rehnqvist har tonsatt svenska, mexikanska och finska texter – och dessutom ett textfragment av den engelske poeten William Blake: ”Det Evigt Kvinnliga suckade! det hördes över hela Jorden”. Dessa ord kunde sättas som rubrik på Karin Rehnqvists musik.

Tre ”sånger”, vilka framförs av Ostrobothian Chamber Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, är ordlösa, instrumentala.

Men också här, precis som Zagorka Zivkovic skriver i texthäftet, hörs en röst. I musiken finns en mänsklig andning och rytm – ja, ”röst”.

Det är kvinnans röst: det evigt kvinnliga suckandet. Kvinnan, som sjunger ordlöst i musiken, kan vagga sitt barn till sömns i en bondgård i Sverige eller i en hydda i en pygméby i Kamerun.

1 + 1 = 4. Minst! Omistlig är ordet.

”Davids nimm” är en skiva som ingen, säger INGEN, musiklyssnare klarar sej utan, oavsett om du brukar lyssna på klassisk musik eller folkmusik.

(Gränslöst 1996)

Annonser

Matti Yrjänä Joensuu (1948 – 2011)

Matti Joensuu
Land: Finland
Genre: polisromaner

Ett ord återkommer i recensioner av Matti Joensuus polisromaner: tonen.

Joensuu skriver Koskenkorva-deckare! sa jag en gång, lite på skämt men också på allvar, till en finsk bekant. Det var fräckt sagt. Skulle den finske bekantingen bli arg? Nej, han nickade och höll med.

Joensuus ton är direkt, grov, på gränsen till vulgär – raka motsatsen till kommissarierna Maigret (Simenon) och Wexford (Rendell). Jag tror den här tonen, dialekten, stämningen är mycket finsk. (En liknande ton kan höras i den finska folk- och populärmusiken.)

Den vardagliga tonen och stämningen beror också på att Joensuus huvudperson och polis – till skillnad mot de flesta polisromanpoliser – inte är kriminalinspektör eller kommissarie.

Helsingforspolisen Timo Harjunpää jobbar på krim, avdelningen ”våldet”. Han har epitetet över- framför sin titel, men han är konstapel: kriminalöverkonstapel. Harjunpää patrullerar inte på gatan, men han sitter i polisbilen (ofta tillsammans med sin kvinnliga kollega, Onerva Nykänen). Han jobbar dag- och nattskift, kommer i direktkontakt med brott, brottslingar och offer; olika sorter, små och stora.

Den finske polisen/polisromanförfattaren Matti Yrjänä Joensuu. Foto: Teemu Rajala / Creatice Commons.

Med polisbilen färdas Harjunpää mellan Helsingfors olika bostadsområden och samhällsskikt, mellan fattiga och rika, mellan liv och liv.

”Plågoandarna” (1987) är en resa tur och retur mellan de där upp och de där nere.

I en villa i stadens fina kvarter träffar läsaren en framgångsrik direktör i databranschen; i slumkvarteren finns den fattige nattvakten och hans kompanjon. De senare utsätter den förre för något som kan kallas modern klasskamp och påhittig terrorism: de beställer, för direktörens räkning, fem frysboxar, tusentals tegelstenar, en ofantlig grushög osv.

Också i ”Hunger efter kärlek” (1995) får läsaren besöka olika människor och miljöer i Helsingfors.

Den fina fru Helen Ekstam-Luukanen från Granfeltsvägen går en morgonpromenad med hunden och upptäcker ett lik i strandkanten. I ett förfallet hus i en förvildad trädgård bor den mindre fina familjen Leinonen. Gumman Leinonens yngste son, den kärlekshungrande Pip, förälskar sej i olika kvinnor, ger dem namn som ”Veteluggen” och ”Sidenstjärten”, och smyger om natten in i deras lägenheter: klär av sej, tittar på dem, rör vid dem…

Själv får kriminalöverkonstapel Harjunpää tillökning i familjen. Timos gamle far, som Timo inte sett sen han var liten, har plötsligt dykt upp.

Också följande skiljer Matti Joensuu från de flesta polisromanförfattare: han är författare och polis. Helsingforspolisen Matti Joensuu skriver romaner om Helsingforspolisen Timo Harjunpää.

Det är förstås bra, för deckarläsarna. Joensuu vet vad han skriver om. Men inte kan det vara lätt. Inte när poliserna är så autentiskt skildrade som i Joensuus romaner.

Hur reagerade kollegerna när de läste ”Stamfejden” (1984)? Tyckte de att Joensuu svikit kårandan? Ville någon polis längre arbeta tillsammans med Joensuu?

”Stamfejden” handlar om två grupper av finska zigenare som ligger i fejd med varann. De beväpnar sej, skjuter på varann med pistol. Polisen ingriper inte utan står bara och tittar på, rycker på axlarna, tycker att zigenare kan väl få utrota varann bäst de vill.

Men så träffas en polis av ett skott. Visserligen en civilklädd f d polis och inte var han världens bästa polis heller – men ändå. Polismord! Kåren sluter sej samman, blir en stam, och startar en hetsjakt på zigenare.

”Stamfejden” är naturligtvis inte ett journalistiskt reportage direkt ur verkligheten. Men realistisk – nära nog autentisk – måste berättelsen vara. Joensuu kan knappast ljuga och fantisera. Det skulle ju vara ännu värre – att grundlöst beskylla poliserna i Helsingfors för att, mer eller mindre, vara rasister.

1975 vann Matti Joensuu första pris i en finsk deckartävling. Romanen hette ”Väkivallan virkamies” och var hans debut som deckarförfattare. (Boken finns inte på svenska, men den svenska titeln skulle ha blivit ungefär ”Våldets tjänsteman” eller ”Tjänsteman vid våldsverket”.)

Tjugo år senare är Joensuu fortfarande polis i Helsingfors, fortfarande skriver han polisromaner och fortfarande granskar och kritiserar han poliskåren inifrån. Den författande polisen Joensuu kan liknas vid en enmans internrevision. I ”Hunger efter kärlek” – den senaste polisromanen av Joensuu som översatts till svenska – gäller kritiken karriärism och korruption inom polisledningen.

Nyligen berättade Matti Joensuu i deckartidskriften Jury att han efter några års paus i författandet nu sitter och skriver på en ny – mycket efterlängtad! – polisroman. Apropå mina farhågor ovan kan jag också meddela att Joensuu numera har ett gott förhållande till kollegerna. De finska poliserna är lite stolta över Matti, verkar det som.

En finsk deckarförfattarinna, Leena Lehtolainen, introducerades på svenska med ”Snöjungfrun” (2002). Också Lehtolainen skriver polisromaner om en underordnad polis. Men hennes huvudperson, inspektör Maria Kallio, är som synes kvinna och anställd vid Esbopolisen, nästgrannstad med Helsingfors.

Titlar:

Polisens pojke. 1983. Harjunpää ja poliisin poika. Övers: Ralf Friberg.
Stamfejden. 1984. Harjunpää ja heimolaiset. Övers: Ralf Friberg.
Blott för kärleks skull. 1986. Harjunpää ja rakkauden. Övers: Ralf Friberg.
Plågoandarna. 1987. Harjunpää ja kiusantekijät. Övers: Marianne Saanila.
Hunger efter kärlek. 1995. Harjunpää ja rakkauden nälkä. Övers: Camilla Frostell.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Ur poesihyllan: Thomas Warburton

Thomas Warburton
Besökare – Dikter 1996-98
(Schildts)

Första gången jag hörde – inte läste – Thomas Warburtons diktsamling ”Besökare” var i somras på Akademiska Bokhandeln i Helsingfors.

Sista torsdagen i augusti arrangerade Akademen som vanligt ”Bokens natt” och fram till halv 2 följande morgon trängdes det bokläsande Helsingfors framför (minst) fem scener.

På andra våningen bytte finska och finlandssvenska poeter och poetiska romanförfattare av varann i fåtöljen under läslampan. Bland dem fanns Thomas Warburton.

Det kan inte kallas framförande. Man kan knappast ens säga att Warburton deklamerade sina dikter. Han läste högt ur boken: sakligt och lite torrt. Som om han konstaterade: Jaha, detta har jag diktat. Jaha, detta handlar dikterna om.

I trängseln, slamret och småpladdret stod orden ut som solitärer. Jag hörde och kände dem som pilar. Varje ord blev – ordagrant – livsviktigt: orden var nycklar som låste upp dörr efter dörr in till dikternas och därmed livets innersta rum, skrymslen och vrår.

Under poetens lampa på Akademen läste Warburton några av de korta aforistiska haiku-dikterna (just denna form heter senryu): livsvisa och ironiska, ibland riktigt skämtsamma. Bittra? Ja, kanske. Men den medelålders mannens bitterhet, som kan anas, har hos den gamle mannen ersatts av livsförnöjsamhet, som i och för sej kan rymma en ännu större bitterhet.

En av kortdikterna: ”Förvånad tänkte / den gamle poeten: jag / har råd med taxi.”

1942 debuterade Thomas Warburton med diktsamlingen ”Du, människa”. Hans senaste föregående samling med svenska dikter, ”Fällas eller falla”, kom 1975. Hela 23 år har gått; en lång paus, både för poeten och läsaren.

Men att rensa dikt tar tid. Och rensa, det är vad Warburton måste ha gjort: strukit ner, strukit ännu mer, bytt ord mot ord. ”Besökare” innehåller definitiva dikter: varje ord är det exakt rätta och inget ord är överflödigt.

Dikterna kan beskrivas som ”gammalmodiga”. Det är berättande dikter, släkt med novellen. De är lätta att läsa. Här finns ingen text som läsaren måste tränga igenom. Allt går att förstå. Och Warburton har känsla för rytm. Varje dikt, ja, diktrad, står nära sångpoesin. Dikterna svänger, som alla dikter en gång svängde.

Det märkligaste med Thomas Warburton är att denna ”enkelhet”, som förstås krävt stor möda och mycket arbete, kan öppna alla dessa dörrar till livets olika rum, bläddra upp så många sidor, blottlägga sådana bråddjup.

Att läsa är lätt – men att bli kvitt de tankar och känslor som dikterna föder är inte bara svårt utan omöjligt. Poeten Warburton verkar ha tre ”principer” som han aldrig dagtingar med: dikterna ska vara så enkla som möjligt, så poetiska som möjligt och så djupa, mångfasetterade och livsallvarliga som möjligt.

”Besökare” – samlingens titel – syftar på oss alla: människan som kort besökare i livet. ”Galleriet” – titeln på den inledande långdikten – syftar på detta vårt liv.

”Det är den första morgonen / då besökaren står obeslutsam / framför den höga trappan…”, börjar dikten.

Vad upplever poeten/besökaren i detta galleri som är livet? Hur handskas galleribesökaren med livet, sitt och andras? Vad minns besökaren av bilderna på väggarna när livsbesökaren vid diktens slut gör sej beredd att lämna galleriet?

”Förvånansvärt stabila illusioner, / med en baksida lika okänd / som månens”, diktar Warburton. ”Vad har vi kvar av dem? / Några minnen, några kort.”

Samlingen avslutas med ett ”Credo”, profant och andligt på samma gång. Ett livscredo eller snarare livsuppgörelsecredo; en profan psalm eller andlig folksång.

Vem riktar Thomas Warburton sej till i de sista raderna: en medmänniska eller Gud eller en gud i medmänniskan? Så slutar dikten och hela boken: ”…som om du alltid var hos mig / evärdligen / evärdelig.”

(Allt om böcker 2000)