Etikettarkiv: Finlandssvensk

Ur poesihyllan: Thomas Warburton

Thomas Warburton
Besökare – Dikter 1996-98
(Schildts)

Första gången jag hörde – inte läste – Thomas Warburtons diktsamling ”Besökare” var i somras på Akademiska Bokhandeln i Helsingfors.

Sista torsdagen i augusti arrangerade Akademen som vanligt ”Bokens natt” och fram till halv 2 följande morgon trängdes det bokläsande Helsingfors framför (minst) fem scener.

På andra våningen bytte finska och finlandssvenska poeter och poetiska romanförfattare av varann i fåtöljen under läslampan. Bland dem fanns Thomas Warburton.

Det kan inte kallas framförande. Man kan knappast ens säga att Warburton deklamerade sina dikter. Han läste högt ur boken: sakligt och lite torrt. Som om han konstaterade: Jaha, detta har jag diktat. Jaha, detta handlar dikterna om.

I trängseln, slamret och småpladdret stod orden ut som solitärer. Jag hörde och kände dem som pilar. Varje ord blev – ordagrant – livsviktigt: orden var nycklar som låste upp dörr efter dörr in till dikternas och därmed livets innersta rum, skrymslen och vrår.

Under poetens lampa på Akademen läste Warburton några av de korta aforistiska haiku-dikterna (just denna form heter senryu): livsvisa och ironiska, ibland riktigt skämtsamma. Bittra? Ja, kanske. Men den medelålders mannens bitterhet, som kan anas, har hos den gamle mannen ersatts av livsförnöjsamhet, som i och för sej kan rymma en ännu större bitterhet.

En av kortdikterna: ”Förvånad tänkte / den gamle poeten: jag / har råd med taxi.”

1942 debuterade Thomas Warburton med diktsamlingen ”Du, människa”. Hans senaste föregående samling med svenska dikter, ”Fällas eller falla”, kom 1975. Hela 23 år har gått; en lång paus, både för poeten och läsaren.

Men att rensa dikt tar tid. Och rensa, det är vad Warburton måste ha gjort: strukit ner, strukit ännu mer, bytt ord mot ord. ”Besökare” innehåller definitiva dikter: varje ord är det exakt rätta och inget ord är överflödigt.

Dikterna kan beskrivas som ”gammalmodiga”. Det är berättande dikter, släkt med novellen. De är lätta att läsa. Här finns ingen text som läsaren måste tränga igenom. Allt går att förstå. Och Warburton har känsla för rytm. Varje dikt, ja, diktrad, står nära sångpoesin. Dikterna svänger, som alla dikter en gång svängde.

Det märkligaste med Thomas Warburton är att denna ”enkelhet”, som förstås krävt stor möda och mycket arbete, kan öppna alla dessa dörrar till livets olika rum, bläddra upp så många sidor, blottlägga sådana bråddjup.

Att läsa är lätt – men att bli kvitt de tankar och känslor som dikterna föder är inte bara svårt utan omöjligt. Poeten Warburton verkar ha tre ”principer” som han aldrig dagtingar med: dikterna ska vara så enkla som möjligt, så poetiska som möjligt och så djupa, mångfasetterade och livsallvarliga som möjligt.

”Besökare” – samlingens titel – syftar på oss alla: människan som kort besökare i livet. ”Galleriet” – titeln på den inledande långdikten – syftar på detta vårt liv.

”Det är den första morgonen / då besökaren står obeslutsam / framför den höga trappan…”, börjar dikten.

Vad upplever poeten/besökaren i detta galleri som är livet? Hur handskas galleribesökaren med livet, sitt och andras? Vad minns besökaren av bilderna på väggarna när livsbesökaren vid diktens slut gör sej beredd att lämna galleriet?

”Förvånansvärt stabila illusioner, / med en baksida lika okänd / som månens”, diktar Warburton. ”Vad har vi kvar av dem? / Några minnen, några kort.”

Samlingen avslutas med ett ”Credo”, profant och andligt på samma gång. Ett livscredo eller snarare livsuppgörelsecredo; en profan psalm eller andlig folksång.

Vem riktar Thomas Warburton sej till i de sista raderna: en medmänniska eller Gud eller en gud i medmänniskan? Så slutar dikten och hela boken: ”…som om du alltid var hos mig / evärdligen / evärdelig.”

(Allt om böcker 2000)

Annonser

Istället för recension…

Det där twittrandet blev ju inte så begripligt har jag förstått så jag tar det en gång till, här också:

o, att få packa kappsäcken full och nej, inte glömma att ta med paraplyet och som en annan liten vagabond resa ut och in i poesin i sällskap med en lika liten men ändå större nomad och äta blåbärsgröt bland palmer på snäckskalsstränder…

Äsch, måste bli nåt jobbat också, kan ju inte fastna i Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling ”Vagga liten vagabond” (W&W), som twittteritwittandet syftade på.

Trots att jag skulle vilja bli kvar där mycket längre, hur länge som helst, i hennes diktsamling och värld. Nog måste det var något speciellt både med finlandssvenskor och finlandssvenska?!?!

Finlandssvensk kriminalitet

Marianne Peltomaa
Flickan i trappan
(Schildts)

Flickan i trappanFinlandssvenskan Marianne Peltomaa påminner om den mer kända finska deckarförfattarinnan Leena Lehtolainen. Båda skriver kvinnliga polisromaner i Helsingforsmiljö. Fast Peltomaa skriver bättre, när hon skriver som bäst. ”Flickan i trappan” är hennes hittills bästa deckare med polisen Vera Gröhn.

En social och tragisk roman. Och ändå berättelsen om en, som det står på omslaget, rätt så vanlig (sprit!) och modern (skilsmässor, ensamma mammor, nya karlar) finsk familj.

Huvudpersonen, ja, jag utser henne till det, är en liten flicka, Rosa, hon kan inte tala rent ännu, och den yngsta av Tanjas fyra barn. Tanja Larsson bor i samma hyreshus som polisen Gröhn och inte första gången som Vera hittar Rosa i trappan. Men den här gången är det annorlunda: blod överallt.

”Flickan i trappan” handlar om familj och släkt: Tanjas barn och syskon, tvillingbrodern och halvsyskonen, mamman och den döde styvpappan, som råkade halka och dö på en Finlandsbåt, Tanjas alla män… Berättelsen slutar som man kunde tro och ändå inte – utan ännu värre, ännu mer tragiskt.

Marianne Peltomaa skildrar en samhällsinstitution – äktenskapet – som pendlar mellan ont och gott (eller mindre ont). Men framför allt skildras människors fattigdom, hur fattiga livsförhållanden ärvs från generation till generation och de handlingar som fattigdomen tvingar människor till.

Slutar, förresten. Romanen slutar inte alls på sista sidan. Nu ska ju Tanjas barn – barnbarnen – växa upp och hantera sin fattigdom, sina liv.

(Ystads Allehanda 2009)