Varje morgon, när jag råkar befinna mej i England, köper jag The Daily Telegraph. Inte för att Daily Telegraph är bäst och snabbast på nyheter – men den har de bästa nekrologerna: informationsrika, välskrivna och, faktiskt, underhållande.
Den moderna Telegraph-nekrologen skapades för drygt 10 år sen när Hugh Massingberd blev chef för ”obituaries”-sidan.
Massingberd förvandlade dödsrunorna till livsrunor över människor med spännande livsöden, både kända och mindre kända personer, i och utanför Storbritannien. Redaktionen jagade fakta likt undersökande journalister (pratade med anhöriga och bekanta, vänner och fiender) och skrev, just,
livfulla nekrologer likt skönlitterära författare.
Inledningarna är rättframma och läslockande. Ett exempel: ”John Vassall, who has died aged 72, spied for KGB… after being blackmailed about his homosexuality”.
Länk till några nekrologer i The Telegraph.
Massingberd har nu dragit sej tillbaka, men redaktionen fortsätter att skriva nekrologer i hans anda. De senaste veckorna har Daily Telegraph innehållit engagerande livsrunor över bland andra Brian Merrikin Hill, pacifist, rektor och poet, japanen Tomoyuki Tanaka, som skapade den tecknade filmsuccén Godzilla, och – inte minst – Michael Macoun, ”colonial policeman who brought law and order to remote outposts of Empire in East Africa despite the defects of his hard-drinking colleagues”.
De svenska morgontidningarnas sidor för ”födde och dödde” började för några år sen att uppmärksamma jubilarer allt mer och större. Numera kan både en 60- och en blott 30-åring presenteras med foto och intervju. Däremot har familjesidorna svårare att handskas med döden.
I Sverige placeras nekrologerna så de knappt syns. De skrivs och skickas in av en vän eller bekant till den avlidne. Texterna är vördnadsfulla och försiktiga. Där finns inte ett ord (i betydelsen ont) som inte bör finnas i ett minnestal.
Ibland, när en journalist stått nära den avlidne, kan nekrologen vara mer personligt skriven. Men de enda gångerna som nekrologer betraktas som journalistik är när någon känd och folkkär person – artist eller kunglighet – har dött. (Som Allan Edwall och Prins Bertil). Då placeras inte nekrologen på familjesidan utan på nyhetsplats. Det är också enda gången som en svensk nekrolog inte handlar om döden – utan om livet.
Biografier i bokform, över såväl levande som inte längre levande personer, är populär läsning. Nog skulle det vara ”kommersiellt” – ursäkta om ordet anses opassande – också för svenska tidningar att satsa på nekrologer/livsrunor?
I Svenska Dagbladet såg jag nyligen en dödsannons jag inte kan glömma: Viktoria ”Vicky” von Sivers, född von Lütcken i Berlin den 20 febr 1900, har stilla insomnat i sitt hem i Stockholm den 19 febr 1997.
Hon blev alltså, på en dag när, 97 år. Föddes i ett land och avled i ett annat. Såg världen, Europa och Stockholm utvecklas och förändras under hela 1900-talet. Hann bli mor, mormor och farmor, gammelmormor och gammelfarmor. Fler än jag skulle säkert vilja läsa en faktafylld, välformulerad och livfull nekrolog över Viktoria von Sivers…
(Krönika i Pressens Tidning 1997)
Erikssons kultursidor 