Jubileumssång i den sydskånska gospelkyrkan

Jubileumsgospel
South Gospel Singers
Vallösa kyrka

Man måste inte alls vara religiös för att gripas när den nästan fyrtioröstade kören går fram i procession genom kyrkgången och a capella-sången fyller Vallösa kyrka, blir allt mer intensiv och rytmisk.

South Gospel Singers firade femårsjubileum i samband med trettondagsandakten. Åtta medlemmar vid starten och nu har kören alltså ökat till fyrtio röster (nära nog alla var med i fredags).

En häpnadsväckande gospelkör med Peter Svensson som mycket engagerad och därför krävande körledare. Vilket slit att repetera in hans arrangemang med plötsliga tempobyten, växlingar mellan olika delar av kören, kvinnliga och manliga sångare.

Peter Svensson med South Gospel Singers. Fotot hämtat från gospelkörens hemsida.

Vid jubileet kompas kören av en trio på piano, bas och trummor. Svensson kan lämna sitt piano för att dirigera och det gör han så intensivt att hela kroppen vibrerar. ”Glädjegospel”, säger han. Även om det också sjungs mer långsamma låtar så är det en bra sammanfattning.

Glädjerytmerna är sångens hjärta. Med armar och händer manar körledaren fram mer och fler rytmer. Som det svänger! Vilket tryck! Nu handklappar sångarna och i ”Joy To The World” övergår sången till friformgospel med total extas.

De församlade var lite tveksamma (applåder i kyrkan?) men snart applåderas och jublas det efter varenda låt. I ”Det lilla ljus jag har” lockas publiken att resa sig och sjunga med, nästan som i en amerikansk gospelkyrka.

Också en personlig repertoar. Körledaren har själv skrivit ”Thank You Father” och ”To You My Lord” och även tecknat ner en amerikansk gospel, ”Jesus, Lover Of My Soul”, som South Gospel Singers är ensamma om att sjunga (med undantag för kompositören Richard Smallwoods kör).

I sistnämnda står Helen Salomonsson – kvällens favoritsolist – vid mikrofonen. I vad som kan kallas en ”nödsång” växlar hon mellan tyst och starkt, ljust och mörkare, klagan och hopp. Genre: lätt rödhårig gospel.

Ånyo konstaterar jag: Sveriges bästa gospelkör kommer från Ljunits församling i Skåne.

(Ystads Allehanda 2012)

PS. Kantorn, pianisten och gospelkörledaren Peter Svensson är – mycket välförtjänt – en av de nominerade till Ystads Allehandas kulturpris 2012.

Bilder med förnuft och känsla

Stefan Winroth
Gräset är grönare
Sjöbo konsthall t o m 18 november

Det händer något spännande och extra fantasieggande när jag tittar på Stefan Winroths bilder i olja och blandteknik. Jag börjar med att gå runt en vända: titta, känna in och fantisera. Först efter det plockar jag till mig utställningsbladet och läser de titlar som Winroth satt på sina bilder. Och häpnar, så smått.

Titlarna dementerar mina associationer. Nästan varenda bild visar, enligt Winroth, något annat än vad jag trodde och tyckte. Till exempel oljemålningen av Elvis (som i Presley) trodde jag var en elbasist. Men nu, efter att konstnären påpekat det, så ser jag ju att musikern har en Elvislock i håret.

Stefan Winroth: ”Visiting Vanatu”, blandteknik.

En annan bild, som fått titeln ”Visiting Vanatu” (inte meningen att vara fräck men ska det inte vara Vanuatu?), trodde jag föreställde Bibelns tre vise män. Och det kanske den gör också men dessa vise män, som samlats kring…. ja, om det kan vara en jättesvamp eller ett stort kokkärl, har rest till ögruppen Vanuatu i Stilla havet och anslutit sig till den nyreligiösa John Frum-rörelsen.

John Frum var soldat under andra världskriget. På ön Tanna har han upphöjts till gud. Frum-religionens heliga symbol är ett rött kors (typ Röda korset).

Och då kan man – som alltid – ställa frågan: Ska konstbetraktaren läsa på först eller titta spontant, utan förutbestämda åsikter eller ”pekpinnar” i rätt riktning? Svaret blir väl – också som alltid – att det är en personlig smakfråga.

De starka färgerna – rött, grönt, blått – är förstås det första jag får i ögonen. Men så märkligt, ser jag vid andra ögonkaster, det är ju inte det klatschigt direkta som förmedlar bildernas innehåll och budskap utan betydelsen finns i de svagare, antydda partierna och färgerna.

Stefan Wirnoth: ”Elvis”, blandteknik.

Stefan Winroths bilder kan påminna både om skämtteckningar och 80-talets vilda eller häftiga måleri. Men han målar/ritar med en mer behärskad våldsamhet. På utställningen i Sjöbo finns både större och mindre bilder; de senare, som ingår i serien ”Sketches of pain” och mestadels är svartvita, fungerar i mina ögon mest som utkast till större bilder.

Dyrkan eller hängivenhet, så skulle man nog kunna sammanfatta Winroths stora bilder. Kanske bör man också tillägga: lockelse. Sen må denna dyrkan, hängivenhet och lockelse vara himmelsk eller jordisk, gälla Gud eller (musik)idoler.

Många bilder har religiösa eller musikaliska motiv.

”God’s vessel” porträtterar en kardinal eller någon annan illasinnad präst. ”The anarchist” föreställer en punksångare (Johnny Rotten, förmodar jag). Titeln ”Patton’s blues” bör väl syfta på bluesartisten Charlie Patton.

Stefan Winroth: ”The three-face”, blandteklnik.

Och ”Crossroads wedding”, där en kvinna som kan vara en man i guldglittrig klänning gifter sig med en gråkostymman som bör vara djävulen, får mig att tänka på en annan bluesartist, nämligen Robert Johnson, och hans avtal med djävulen, underskrivet just vid en vägkorsning.

En annan målning heter ”The death of Mr Johnson” (vilken Johnson?) och titeln ”Burning  (of) the midnight lamp” har ju hämtats från en Jimi Hendrix-låt.

Vad finns bakom och i extasen? Vad är det vi hyllar och dyrkar, egentligen? Kan det vara dessa frågor som Stefan Winroth ställer, om och om igen, i bild efter bild, både i färger och motiv?

Min favoritbild handlar också om lockelse men illustrerar samtidigt min tolkning av bilderna.

Den har en annan, mer diskret färgskala, vit som en skog i snö, och heter ”Infra-red riding hood”. Motivet är alltså rödluvan och vargen. Bilden rymmer både lockelse och rädsla, om vart annat, fram och tillbaks. Här visas tiden strax före, innan det händer. Vad ska segra: förnuft eller känsla?

(Ystads Allehanda 2011)