Etikettarkiv: Experimentellt

bob hund, alltid på gång

bob hund
Stortorget, Malmö
25 augusti

Pär Thörn är inte förband utan förpoet. Han verkar generad för det stora publikjublet när han framför sin berättande dikt om mannen som går och röstar för första gången, för att hålla SD utanför riksdagen.

Orden kan vara en sammanfattning av de låttexter som Thomas Öberg framför med bob hund.

Från små scener, minsta stället där jag upplevt bobben är hörsalen i Ystads konstmuseum, till poetisk politisk experimentell arenapop med teater på Malmöfestivalens största scen – utan att förlora minsta lilla av sin personlighet. Otroligt.

bob hund på Stortorgets scen i Malmö. Stort tack till Johan Selim, som tog fotot!

Musikaliskt är bob hund inte längre ett litet popband utan en orkester som låter större och fler än de fem musikerna när de skapar en ljudmatta där varje instrument blir en del av väven med Jonas Jonassons brusande syntar, Conny Nimmersjös sprakande elgitarr och John Essings skeva gitarrtoner som viktiga trådar.

Thomas Öberg är som han alltid varit. Enda skillnaden att han blivit ännu mer scenvan (= scenorädd) och har bättre publikkontakt än någonsin. Intimt som på en rockklubb fast Stortorget i Malmö är fullt.

Röda kläder och svart mask. Smådans med fötterna, han ramlar och reser sig. Klättrar upp på en medhörningslåda, sen två lådor på varann. Slänger med mikrofonen så jourhavande sladdupptrasslare får rusa in och reda ut. Vägarbetskonen fungerar bland annat som entusiasmmätare från publiken rätt in i Thomas hjärta.

En hitparad: ”Tinnitus i hjärtat”, ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, ”Popsång”, ”Jag rear ut min själ”, ”Molntuss”, ”Istället för musik förvirring”, ”Nu är det väl revolution på gång”…

Äldre låtar aktualiseras med en kort, precis mening som placerar dem i nutiden.

”Festen är över”, sjunger Öberg men tillägger: ”Inte dags att dö än.” Han pratar med publiken, säger att en gratisfest är inte gratis: ”Er farfar och farsa har betalat skatt i 100 år.”

Muntlig poesi med komp övergår i popiga allsångsrefränger, punkexplosioner och experimentella ljud som aldrig varit så vackra.

Jag lyssnar och tittar, ler, skrattar och känner. Enastående att bob hund som spelar sin egen, nyskapande musik med texter som är lika politiska som något proggband på 70-talet har blivit så populära och ja, folkliga.

(Ystads Allehanda 2011)

Annonser

I CD-spelaren: Edda Magnason

Edda Magnason
Goods
(Adrian/Border)

Edda Magnasons nya, andra album kräver ännu mer av lyssnaren. Hon vill så mycket, presentera hela sig.

Och hon är en innehållsrik musikskapare och människa.

Som lyssnare måste man ge musiken den tid som den behöver. För varje lyssning, och det är många gånger som jag lyssnat under en dryg månad, har det nya albumet fortsatt att växa.

Mer orkestrerade, experimentella stycken blandas med hennes egenartade sångpoesi, ordlös sång och instrumentalmusik.

När hon i förstaspåret ”Camera” leker med elektronik, klanger och ljud, samtidigt som hon varierar en och samma korta strof – ”Have you seen the world in that one million camera?” – så får hon mig att tänka både på Yoko Ono och Laurie Anderson.

Jag älskar Eddas kombination av poplåtar, lekfullhet och experimentlusta. Små vackra melodier, som avbryts och tar en annan väg men utan att det melodiska försvinner.

Allra mest tycker jag fortfarande om de stilla, lugna sångerna – som ”Beatle” och ”Jormine” – där röst och piano samsjungspelar så det nästan låter improviserat.

Barnsligt spralliga ”Falling Asleep to a Kitchen Conversation” med mummelsång, piano, klockspel och basklarinett är också en favorit.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2011)