Hund på villovägar

Det är en gammal hund. Han måste vara över 25 år (och då räknar jag i människoår). Om det är nu är en ”han” eller ”hon”. Det har vi aldrig fått klart för oss. Så jag säger väl ”den” om hunden.

Den har levt ett hårt liv. Pälsen är sliten och nött. På 90-talet försvann nosen i ett hundslagsmål. En riktig Baskerville bet nosen av Vaffen, som den kallas. Fast Vaffen klarar sej bra ändå, den har fler liv än en katt.

En släkting till Vaffen.

Sitt första stora äventyr upplevde Vaffen när den blott var fyra, fem år. Det hände i Paris och bör ha varit sommaren 1985. För Joel, vår son, hade punkfrisyr och parisare vände sej om och utbrast: ”Le pööönk”. Det betyder att Moa, vår dotter, var 8 år. Samma ålder som hennes dotter och vårt barnbarn Tilde idag. Vilket har viss betydelse för den här historien.

Familjen åkte buss till Paris på semester. Hotellet låg på rue de Turbigo med gångavstånd till Hallarnas butiker och konstcentrat Beaubourg. Det var barnens första Parisbesök och de ville upp i Eiffeltornet. Mamma – nej, inte pappa! – fick åka med och gå, sista biten. Hon minns det ännu.

Det jag minns är hemresan. Vaffen! tjöt Moa plötsligt när bussen körde in i Belgien. Gråt och mera gråt. Vaffen var borta! Den hade rymt, måste ha blivit kvar i Paris. Kunde den ha smitit undan och gömt sej på rummet?

En annan släkting.

Min försigkomna hustru stoppade bussen och hoppade av, letade reda på en mynttelefon (det här var ju före mobiltelefonen) och ringde hotellet. Portiern gick och letade – och hittade Vaffen! Var inte oroliga, sa han. Det här ordnar jag. En vecka senare anlände Vaffen per flygpost, noga inslagen och nedbäddad i en skokartong.

Sitt senaste äventyr upplevde den åldrade Vaffen bara härom veckan. Tilde, 8 år och delmatte, kom på besök och åkte med mormor in till Sjöbodagarna för att titta på Doris & Knäckebröderna. Naturligtvis måste Vaffen följa med.

Tilde fick autograf på en DVD och en kram av Doris. På kvällen upptäckte vi att Vaffen varken fanns i huset eller bilen. Nu hade den rymt igen. Strax före stängning åkte jag till ICA och letade igenom varenda gång. Mormor sökte med en ficklampa i Sjöbomörkret. Ingen Vaff!

Ännu en släkting.

Morgonen därpå – sista Sjöbodagen – åkte mormor och Tilde ner igen. Det kan vara den som jag har inne på banken, sa en tjänsteman på Färs härads. Doris tog hand om ett gosedjur och gav till mej. Jooodå, det var Vaffen! Strax ringde min hustru och berättade. Är det konstigt att man får tårar i ögonen?

Men nu blir det utegångsförbud. Vaffen har haft sitt sista äventyr och levt upp så många liv att Moa och Tilde inte vågar ta fler risker.

Vaffens favoritlåtar:

”Hound Dog” (Elvis Presley), ”Dirty Dog” (Ubangi), ”Om en hund mådde så här” (Wilmer X), ”Sov lilla Totte” (Hans Alfredson), ”Bird Dog” (Everly Brothers), ”Do The Dog” (Rufus Thomas), ”Lilla Ludde” (Gunnel Linde), ”Änglahund” (Hasse Andersson), ”En herrelös hund” (Ratata), ”Min hund” (Philemon Arthur & The Dung), ”Kommissarie Tax” (Rolf Lassgård)…

Bengt Eriksson har tagit in hunden och släppt ut katten.

(Ystads Allehanda 2006)

NRBQ – äntligen i Sverige!

NRBQ
Kulturbolaget, Malmö

När NRBQ ropats in för andra och sista gången, konserten är slut och de flesta av oss är svettiga med ben som spagetti, då knackar en kille mig i ryggen och undrar:

– Vad ska du skriva om det här?

Sen tillägger han:

– Jag har lyssnat på rock i 20 år och jag tror aldrig jag hört några bättre!

Pressfoto (2009).

Det beror väl på, svarar jag, att NRBQ:s musik innehåller alla dessa tjugo, nej trettio år av rockmusik.

NRBQ:s musik börjar hos boogie woogie-pianister i bordellerna i New Orleans och fortsätter genom countrymusiken, 50-talets rockabilly, Davis Sisters (med Skeeter Davis) och Everly Brothers, Beatles förstås men också punkband som The Clash, och går vidare långt in i avantgardemusikens experiment.

Allt detta – och då har jag ändå bara nämnt en bråkdel av alla influenser – blandar NRBQ i vilken ordning som helst och ibland spelar de allt på samma gång.

Tjugofem år efter sin första LP står NRBQ äntligen på en svensk scen.

1982 blev min längtan för lång och svår, då vallfärdade jag till Woodstock och hörde NRBQ live för första gången. Så redan innan konserten vet jag alltså vad publiken på Kulturbolaget ska få höra: ingenting mindre än världens bästa rockband!

Och precis det får publiken också höra!!!

Utlandsfinklädda i färggranna skjortor med grönsaker och stora bilar bjuder NRBQ på ett smärre smakprov ur sin 7 854 (eller om det är 7 855) låtar stora repertoar.

Det verkar som om spelprogrammet fortfarande styrs av pianisten Terry Adams. Han slår några ackord och då vet de andra efter en halv vers cirka vilken låt de ska spela.

Efter en inledande hyllning till tolvtaktersblues följer den mest sentimentala country, egna Beatlesinfluerade låtar som ”Me and the Boys”, ”This Ole House” (som Shakin´ Stevens upptäckte och fick en hit med tack vare NRBQ), ”I Got Rhythm” (den gamla Johnny Cash-låten som NRBQ gjorde ett så bra nytt arrangemang till att Cash spelade in låten på nytt med NRBQ:s arr), rock´n´roll och rhythm & blues och avantgardejazz och plötsligt drar Terry Adams till de andras förfäran, verkar det som, igång ”Michael Row the Boat Ashore”.

Sen börjar gitarristen Al Anderson att lira en riktigt sliskig låt – vad är det? jazz? country? något onämnbart? – som jag är säker på att ingen av de andra i bandet någonsin hört förut!

Blåsduon Whole Wheat Horns spelar trombon och sax som ett par bräkande får.

Och det räcker ju inte: nu går trummisen Tom Ardolino fram till mikrofonen och börjar sjunga Dion & The Belmonts ”Teenager in Love”.

Himmel! Ett band som lirar den låten kan bara vara bäst!

Joey Spampinato spelar bas och sjunger med ljus italiensk röst. Honom får jag inte heller glömma att nämna.

Och ja, folks. ”That was rock & roll”, som de säger.

(Från Kvällsposten 3/11 1984, rättad version; på den tiden ringde man in recensionerna, resultatet kunde bli – nästan – hur som helst i den tryckta tidningen.)