Etikettarkiv: Eva Ström

Olssons galleri: Eva Ström

Eva Strom 021

Eva Ström,  poet, författare, kritiker hemma i trädgården.           Foto: Birgitta Olsson

Karin Ström, elektronisk singer/songwriter och syntpoppoetissa

Igår kom Karin Ströms nya och andra album, ”Fantomhalvan” (Datadamen), som mottogs med minst sagt blandade omdömen, både vad gäller beskrivningarna av musiken och betygen.

Länkar till några recensioner:

Svenska Dagbladet
Sydsvenskan
Dagens Nyheter
Kristianstadsbladet
(Karins gamla himmatidning)

Karin Ström, stajlad för albumet ”Fantomhalvan”. Foto: Lina Eidenberg.

———————————————————————————————–

Följande är en ”analys” av Karin Ström som sångpoet:

När det gäller Karin Ström (född 1977 i Kristianstad och bosatt i Stockholm) har vi mest lust att citera, citera, citera…

Det är inte vad hon skriver – jo, det är det förstås – men ännu mer hur hon skriver: hur hon väljer orden, så noga, noggrant och väl, plockar dem med handen eller snarare hjärtat, och placerar dem i raderna, verserna, sångerna. Ja, dikterna.

Karin Ström diktar verkligen och ordagrant sina sånger. Hon är en skrivande sångpoet. Inte alla kanske men många texter skulle kunna tryckas i diktsamlingar. De fungerar utan melodier. Samtidigt som vissa rader och utryck kunde vara från något bidrag till Melodifestivalen. Sångtexterna hamnar mellan poesi (närmare, så nära) och schlager (fast de drar hitåt också).

Några citat: ”vår romans var inte dödfödd / den var inte ens förlöst” (”mänsklig”), ”ibland bli besjungen, ibland ses förbi / är ingenting som min stolthet klarar av / så hejdå, eufori” (”besjungen/förbisedd”),”jag ville dig illa / jag ville dig illa / åh älskling” (definition”, alla 2007) och ”varje morgon gick jag från dig / med en blåtira i hjärtat” (”psykos”, 2006/2007).

Karin Ström skriver och publicerar sig även på andra sätt. Frilansjournalist sen mitten av 90-talet och hon har gett ut ett par romaner, ”Bensin” (1997) och ”Feber” (2000). Den senare handlar, enligt nätencyklopedin Wikipedia, om ”en sårbar ung kvinnas törst efter kärlek och hennes kamp för att ge ut den musik som hennes traumatiska erfarenheter framkallar”. Det bör nog också påpekas att poeten Eva Ström är hennes mamma.

Fler citat: ”du river upp ett liv i mig när andan faller på / och struntar i att städa efteråt” (”betydelsen av rum”) och ”du bär mig på så ömtåliga skaklar / sprödare än Mariekex” (”stillbild”, också bägge 2007).

I samband med utgivningen av ”En saga om en sten” (2007) gjorde någon (hon själv, förmodar vi) en intervju med henne på hemsidan (www.karinstrom.se).

Omslag till albumet ”En saga om en sten” ( 2007).

Hon frågade bl a: ”En del tycker du är väldigt dramatisk i dina svenska texter, håller du med?” Hon svarade: ”Har jag något roligt att säga skriver jag en krönika, spritter jag av livslust går jag ut och dansar och dricker drinkar, men om jag är ledsen sätter jag mig vid pianot. Det är klart att det blir dramatiskt då. Många gör musik för att det är kul, jag är bara inte en av dem.”

Nog har det framgått att hennes genomgående och återkommande tema – såväl när hon tidigare sjöng och skrev på engelska som på skivorna med svenska sånger, främst EP-n ”Sneda ögon” (2006) och albumet ”En saga om en sten” – är Kärlek och åter Kärlek och alltid med K (även om texterna i albumhäftet saknar stora bokstäver, kanske för att karin är så liten och Kärleken så Stor).

Bokstaven K som i Kärlek är dessutom sargad i kanten: trasig och söndrig, inuti och/eller utanpå. Ännu ett citat, något längre: ”och som du slog mig sista dagen / lungorna och ut i blodet aningslös om ordens smärtgräns / varje knytnävsslag i magen / tog jag tyst och stilla för att stanna kvar hos dig…” (”psykos”, 2006/2007). Slutordet, i samma sång: ”galenskap”.

Raderna motsäger varann. Inte säkert Karin Ström diktat och sjunger om fysisk misshandel. Men psykisk misshandel gör inte så mycket mindre ont. Om hon nu beskriver en misshandel, det kan handla om desperation också, desperat kärlek, den obönhörliga och på något sätt nödvändiga, hur ont den än gör. För det gör kärleken, igen och återigen. Den gör henne illa.

Ett citat till: ”en saga om en sten var allt du lät mig få” (”en saknad lika häftig”). Och ännu ett: ”mitt motstånd är slut nu sugs jag in i din ödelagda värld” (”klaustrofobi”, 2007).

Inga feministiska sånger – men kvinnosånger. Eller dumsnutars sånger, oavsett kön, för också pojkar kan vara så här små, dumma och skyddslösa inför Kärleken.

EP-n ”Sneda ögon” (2006).

Och modigt skrivet – sånt här är ju ingenting som någon, ens en kvinna, allra minst en kvinna, dagens tuffa självständiga kvinna, ska erkänna att hon drabbas av – lider av. Att Kärleken är så viktig, det viktigaste i livet, en livsgivande drivkraft.

Ännu fler citat: ”tillåt mig / tillåt mig att minnas dig” (”mänsklig”) och ”om jag kunde frysa bilden till en stillbild / så hade jag fryst den just nu” (”stillbild”, 2007).

De känslor som texterna uttrycker – liten- och utsatthet, kärlekslängtan och -trängtan – betonas av melodierna och musiken. Genre: flick- och ungkvinnspop. Melodiska poplåtar – både tidlösa och nutida, eviga och moderna – med rötter långt bakåt på 50- och 60-talen men klädda i lätt elektroniska klänningar och dräkter. Karin Ström är en elektronisk singer/songwriter och syntpoppoetissa.

Ett sista citat från titelspåret som också avslutar albumet:

allt är frågat, allt är sagt
allt är över nu
jag kan släppas ur din makt
jag kan ledas ut

jag vill bara vara sorg för dig
en oförmågans tagg
som tystnaden lämnat
och ingenting ska stelna i ett vackert ärr
bara en dag ska du upphöra kännas
(”en saga om en sten”, 2007)

(Ur boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3” av Bengt och Joel Eriksson, BTJ Förlag 2008)

Odd Nerdrum med flera ”romantiska” norska konstnärer

FigurationerMan får säga att Johan Lundberg, redaktör för tidskriften Axess, och Christopher Rådlund, konstnär, uppnått sitt syfte med att ge ut boken ”Figurationer. Realism och romantik i norskt samtidsmåleri” (Atlantis) och sammanställa en utställning i Nya Edsvik konsthall väst strax utanför Stockholm med exempel på den norska konst som de skriver om – och hyllar!

Nämligen att provocera (och starta debatt).

Kanske främst Lundberg tycks ju mena att allt eller det mesta var bättre förr, när man såg vad konsten föreställde och begrep vad den visade. När konst var måleri och inte sånt som installationer, video och andra upptåg. Dagens konstnärer skapar ingenting = skräp.

Enligt Johan Lundberg, kulturkonservativ.

Det här har fått snart sagt varje konstkritiker att såga både utställningen och boken inklusive samtliga utställda norska konstnärer med ord som ”smaklöst” (Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet) och t o m göra jämförelser med ”30-talets nazikonst” (Eva Ström i Sydsvenskan), för att nämna ett par av alla kritiska recensenter.

Samtidigt som man (= jag) ju kan undra vad Lundberg/Rådlund menar med ”realism” och ”romantik”. Att man ser vad en målning föreställer, måste det betyda att målningen är realistisk? Och möjligen kan man säga att de utställda norska konstnärerna anknyter till romantiken men inte tusan blir deras målningar romantiska…

Ja, hur det nu kan komma sig verkar jag numera alltid eller oftast hamna mitt emellan i de flesta debatter. Är det verkligen så lätt att så bestämt uttala sig om – främst – norrmannen Odd Nerdrums måleri som t ex Brodow och Ström – eller för den delen Lundberg och Rådlund – gör det och sig? Måste det vara antingen… eller? Går det inte att tycka både… och?

Boken ”Figurationer” har jag ännu inte läst och utställningen, som håller på t o m den 13 september, ska jag vid tillfälle se när jag kommer till Stockholm. Men i fjol sommar var det en utställning i min närmare närhet, nämligen på Österlen, med bl a Odd Nerdrum och en av hans lärjungar/efterföljare, Jan Ove Tuv. Då var jag där och tittade, tänkte, tyckte och skrev följande recension:

Nordanvind
Odd Nerdrum, Jan Ove Tuv, Steen Kepp och Bertil Vallien
MårtenPers Källa

MårtenPers Källa är som en ladugård, ett mondänt galleri och en kyrka. Allt samtidigt, både stort till arealen och storartat. En känsla av evighet; still life i verkligheten.

MårtenPers 1

Högst upp: Odd Nerdrums målningar Sengen och Budbringeren.

Träplankor i golv, tak och trappor, vita stenväggar och ruffiga tegelstenar. Pissrännorna finns kvar. På översta våningen har plexiglas lagts in i golvet– man tror att man ska falla, ramla igenom. Vattenkällan porlar och när också regnet hörs mot plåttaket så känns det som att sakta drunkna.

Det krävs mycket för att en utställning ska matcha lokalen. Boel och Rolf Bergström, ägare av MårtenPers Källa, måste ha stort mod och fin känsla. För utställningen Nordanvind – med norrmännen Odd Nerdrum och Jan Ove Tuv, dansken Steen Kepp och svensken Bertil Vallien – är perfekt. Målningar och skulpturer skapar en fördjupad symbios med utställningslokalen.  

MårtenPers 4Nerdrums ”altarmålning” Turid og barnet.

I påskas, då Nordanvind tjuvöppnade, var det egentligen en annan utställning med en enda målning av Nerdrum: ett självporträtt som nu ställts undan i ett hörn.  Elva nya Nerdrum-målningar dominerar första och andra våningen, medan lärjungen Tuv flyttat till det mindre rummet vid ingången.

”Kitschmålare”? Antingen driver Nerdrum med oss eller definierar kitsch på ett annat sätt. Hans målarteknik är evig, inte gammal. Han målar människan som mest utsatt och minst i förhållande till världen och staten.

De stora målningarna – De blindes dal, Sengen och Budbringeren – går i dovt gris- eller människoskärt. De visar situationer, faktiska eller känslor. Ett mindre porträtt av Turid och og barnet har blivit en altartavla i spotlightljus.

MårtenPers 5

Första våningen med Odd Nerdrums porträttmålningar,
bl a Mann med fele.

Jan Ove Tuv är ingen kopia men målar i Nerdrums penselstreck. Han förmedlar en snarlik känsla – men av ålderdom. Tyvärr minskar eleven Tuvs personlighet, i närheten av Mästarens målningar.

MårtenPers 6Däremot tar Bertil Vallien och Steen Kepp sig in med sina glas- respektive lerskulpturer: kompletterar och varierar. Här märks – tydligt – att Valliens inneslutna människor och föremål reser med glasfartyg genom samma evighet.

Bertil Valliens
glasfossilerade människoansikten.

MårtenPers 3

 

Steen Kepps kuddar, skrin eller ”urnor” med Jan Ove Tuvs självporträtt bakom.

Samtliga foton: Birgitta Olsson

Kepps ”kuddar” och ”skrin”, som han kallar dem, är gjorda av långsamt bränd lera enligt en japansk metod. De blir urnor, för mig. Vad finns i urnorna? Inget eller allt, död eller liv, i all evighet?

(Publicerat i Kvällsposten 2008)