Rockiga Schlagerfoton

Redan gråskalan, inga photoshoppade färgbilder utan handkopierat i svartvitt, betonar tidsresan: bakåt till 1970-talet och framåt igen in i 80-talet.

Ingen fotobok och fotoutställning i betydelsen att fotografin står i centrum – eller fotografen – utan det handlar om tiden och dess stämning. Ett slags noteringar om rockmusikens förhållande till just sin tid.

Iggy Pop, Köpenhamn 1977.Affisch till Mats Bäckers rockftotoutställning och även omslag till boken.

Idag ägnar sig Mats Bäcker åt att fotografera teater, opera och dans. För några år sen var jag på en utställning med hans dansbilder på Dansens hus i Stockholm.

Digitala färgfoton och fantastiskt! Perfekt teknik och vilken känsla! Ingen tvekan att han är en bättre fotograf idag. Fattas bara, på 70-talet hade han precis blivit klar med fotoutbildningen på Värnhemsskolan i Malmö.

Mats Bäckers nya bok heter ”Raw Power” (Norstedts) och har ett av hans bästa rockfoton på omslaget: en barbröstad Iggy Pop sticker fingret i luften. Samtidigt visas fotona på Fotografins rum/Malmö museum och Zimmerdals i Lund.

Bläddrade och tänkte: ojämnt. Det gäller både kvalitet och stil.

Joe Strummer , Arlöv 1977.

Omslagsfotot är en klassiker, taget i exakt rätt tusendels sekund. Övriga foton på Iggy Pop? Tja, sådär.

Jämför scenfotona av The Jam och Tom Robinson, bägge från Malmö (1977 respektive -80). Det förstnämnda togs rakt på, inget märkvärdigt; det andra är skarpt och oskarpt på samma gång med mycket stämningsskapande luft.

Han testade, vidareutbildade sig själv. Därför kunde resultatet bli olika. Tidiga foton togs till musikrörelseorganet Musikens Makt, de senare till rocktidningen Schlager.

Men strunt i det – ja, faktiskt. När jag återser fotona på Malmö museum så kan ett mindre bra foto ha blivit ett av de bästa. Sammanhang och situation, papper eller vägg, förändrar ens intryck. Det är fascinerande.

Kalle Pedal och Pågarna, Lund 1977. 

Särskilt i Malmö är det överfullt med foton. Många stora också, uppblåsta så kornen blivit (nästan) knytnävsstora. Det är bra! Det bidrar till känslan av att befinna sig i förfluten tid.

Några foton var jag med när de togs. Mats och jag jobbade tillsammans ibland. Som när Joe Strummer bodde på motorhotellet i Arlöv (1977) och när det var presskonferens med Marianne Faithfull på Kockska krogen i Malmö (1980).

Några av de bästa fotona berodde på en tillfällighet (eller olycka i arbetet), berättar han i boken. Två exempel: Eva Dahlgren och Henrik Venant (bägge 1982).

Han tog tusen porträttbilder tills Eva Dahlgren tröttnade och lekte med fotografen. Hastigt försvann hon ur bilden. Omslag på Schlager, förstås!

David Bowie, Bryssel 1983. Samtliga foton: Mats Bäcker.

Henrik Venant-fotot skulle kopieras efter en lurvig kväll. Matte råkade ta fel framkallningsvätska. Alla gråskalor försvann. Han fick en blixtidé: negativet sköljdes omväxlande i hett och kallt vatten. En ny sorts gråskala uppstod. Också ett Schlager-omslag!

Å andra sidan var det ju fotografen som både orsakade och tillvaratog tillfälligheten/olyckan. Också sånt är en bra egenskap för en fotograf.

Fler foton: Kal P Dal, Fiendens Musik, Thåström, ABBA, Garboschock, Niels Jensen, Rolling Stones, Lou Reed, Grace Jones, Per Gessle, Ulf Lundell, U2, David Bowie…

(Ystads Allehanda 2012)

Olssons galleri: Eva Dahlgren

Eva Dahlgren 1980. Foto: Birgitta Olsson.

Hjärtans sånger

Eva Dahlgren
För att röra vid ett hjärta
(W&W)

I boken ”För att röra vid ett hjärta” har Eva Dahlgren låtit trycka sina nakna sångtexter (inga noter eller gitarrackord utan ”bara” orden) från åren 1975-99. Det är modigt. Hur många låtskrivare vågar och vill stå för sånger som de skrev i början av karriären, när de var sååå unga?

Mellan hennes första (1978) och andra album (1980) intervjuade jag Eva Dahlgren. Då var hon 19 år, skulle fylla 20. Jag ville prata med henne för att jag hörde ett frö som jag anade skulle slå rot och växa till ett stort träd. Den unga Eva var en – i begreppets bästa betydelse – lillgammal kompositör och sångerska.

Jag fick rätt. Allt som hon skulle uppfylla lovade Eva på debutalbumet – ja, redan i den tidigaste sångtexten i boken: Eurovisionsschlagerlåten ”Om jag skriver en sång”. Det märks tydligt när jag nu läser sångtexterna i följd. Ännu tydligare blir det för att hon placerat sångerna i omvänd kronologisk ordning, från nu till då.

Eva Dahlgren, fotograferad 1980 av Birgitta Olsson.

Den 19-åriga Eva var en kavat tjej, fast rädd. Det var som om hon bar en sköld framför sig. Under de 20 år som gått har proportionerna ändrats. Modet har vuxit och rädslan minskat. Skölden finns kvar, fast den är mindre. Hon vill uttrycka så mycket – ännu mer – men allt vill, kan, vågar hon inte lämna ut.

Det genomgående temat är förhållandet mellan jag och vi: det individuella och det kollektiva, människans integritet och människornas solidaritet. Sångerna är desperata rop efter kärlek och gemenskap: ”Älska mig”, som en senare sång heter.

Om man kan läsa – och inte måste höra – sångtexter tror jag beror på vilket håll man kommer ifrån, om man närmar sig texterna från musiken eller från poesin. Sångtexter tryckta på papper förvandlas inte till skriven poesi: de kan halta i rytmen, ordvalet kan tyckas enkelt.

Själv läser jag sångtexter som noveller eller brev från en vän. Ofta rymmer de, inte minst Evas texter, en uttrycksvilja som är större än orden; som är sångpoeten, människan bakom orden. Sångtexternas stora berättelser är ordlösa: de finns mellan raderna.

Eva Dahlgren beskriver det här mycket bra i förordet till boken. Hon skriver att om man plockar bort artistens röst och ersätter den med läsarens, sin egen, så kan en sångtext bli större, bredare och djupare – eller falla platt till marken.

Låt mig tillägga: Den som inte förmår att ta till sig – fördjupa förståelsen och upplevelsen av en sång genom att läsa texten – är beklagansvärd.

(Kvällsposten 2000)