Etikettarkiv: Elvis Costello

Jazzcountry i öronen: Diana Krall

Diana Krall
Glad Rag Doll
(Verve)

Diana-Krall-_gladragdoll-300x300Inte för att jag har någonting emot kvinnor i bara strumporna men varför på ett skivomslag?

Och, i synnerhet, varför har Diana Krall låtit sig fotograferas så här till omslaget på en CD där hon med hjälp av producenten T Bone Burnett förenar country och jazz på ett annat men ändå snarlikt sätt som när western förenades med swing?

Ska det vara tänkt som en – dålig – illustration av CD-titeln ”Glad Rag Doll”?

Om min beskrivning av musiken fick någon att tänka på Norah Jones som bäst, så är det rätt. Den referensen stämmer bra.

Diana Krall har aldrig varit en av mina favoriter bland jazzsångare och pianister. Hon brukar sjunga och spela för svalt och stelt, alltför osvängigt.

Men inte den här gången.

Albumet ”Glad Rag Doll” är bland det bästa jag hört med Krall.

Oftast mjukt och svängigt, både till sång och musik. Låtarna kommer från Den amerikanska sångboken: äldre och yngre melodier, oftast mindre kända.

Krall spelar piano också här men nu är pianot bara ett instrument bland de övriga. Gitarrerna – hanterade av Colin Linden, Bryon Sutton och inte minst Marc Ribot, vars aviga toner får både country och jazz att hamna i ännu en annan genre – spelar i centrum, lägger grund och stämning.

Titelspåret är en stilla ballad till enbart Ribots plockande akustiska gitarr, ”Wide River to Cross” (gjord av countryparet Julie och Buddy Miller) har blivit blivit spöklik Twin Peaks-country och ”Let It Rain” svänger från jazz till country och tillbaka.

Också flera tuffa, mer skramliga spår, till exempel blueslåten ”I’m a Little Mixed-up” och ”Lonely Avenue” (den senare skriven av Doc Pomus och en hit för Ray Charles), som får mig att tänka på Tom Waits.

I några låtar medverkar Diana Kralls make Elvis Costello (under namnet Howard Coward) med bland annat tenorgitarr, ukulele och det där märkliga tjoandet, tror jag, i avslutande ”When the Curtain Comes Down”.

(Lira 2012)

Annonser

I CD-spelaren: Alexander Lövmark

Alexander Lövmark
The View
(Egen utgivning)

Även om man tror att man har koll så finns det alltid något man missat. T ex sångaren Alexander Lövmark.

Läser mig till att han sjunger Evert Taube i visorkestern Tira Vento och har framfört ”Juliet letters”-sviten av Elvis Costello med Sjöströmska stråkkvartetten. Nu skivdebuterar Lövmark som jazzsångare med EP:n ”the VIEW”, för att skriva enligt omslaget.

Fyra egna låtar, många fina instrumentalinsatser (bl a Simon Westmans än flödande och än skuttigt klinkande piano, Fredrik Håkanssons klara trumpet och Per-Oscar Nilssons mjuka elgitarr) och så Anders Lövmark, en ung jazzsångare med både egen röst och rytm.

I inledande ”Winter & Flowers” drar Lövmark ner tempot för långsam jazzsång ännu lite mer. Som om han sjunger stillastående, liksom pratar jazz.

I förstaspåret anas också en annan specialitet och i följande låt, ”Peeek”, bekräftar Lövmark att han har en lika egen uppfattning om scat-sång. Typ Mel Tormé går bärsärkagång eller varför inte Johnny Rotten som jazzvokalist tar han i mer och mer och allt mer, ropar och nästan skriker ordlösa, rytmiska toner.

Nu spelar orkestern så högljutt också att Lövmark måste överrösta musikerna. Gillar det.

På sin Facebooksida har Alexander Lövmark skrivit att han har Kurt Elling som favorit. Det förstår jag. Elling är nog den jazzsångare som han står närmast, om man måste jämföra. Fast – obs! – som ung valp.

Detta var alltså ett smakprov i form av en EP. Nu vill jag höra ett helt album, snarast möjligt!

(Lira 2011)

Dylan & son

Först en smula ”poptrivia”.

I Clinton Heylins bok ”Dylan – mannen, myten, musiken” (Wiken; övers: Håkan Olsson) kan man på sidan 227 läsa att Bob Dylan första halvåret 1972 befann sej på sin ranch i Arizona. Där skrev han en av sina mest kända sånger, ”Forever Young”, tillägnad sonen Jakob, som föddes året innan.

På sidan 229 i samma bok nämns en skivinspelning som sångaren Doug Sahm gjorde 1972. Bob Dylan, som också fanns i studion, spelar gitarr och klaviaturer. I en egen låt, ”Wallflower”, är Dylan en mycket hörbar körsångare.

Bob Dylan i ”Johnny Cash Show” på amerikansk TV 1969.

Efter detta är det dags att plocka fram Dylan-boxen ”The Bootleg Series Volumes 1-3”. På den andra CD-n finns Bob Dylans egen version av låten ”Wallflower – en mjukt gungande countryvals. Inspelningen, som gjordes 1971, gavs aldrig ut på skiva.

1971 föddes alltså sonen Jakob. Idag är Jakob Dylan, liksom pappa Bob, en sångpoet. Han gör texter och melodier, sjunger och spelar gitarr. Jakob har ett eget band också. Vad kallar han bandet, tror du? Jo, The Wallflowers.

Det nya och andra albumet med Jakob Dylan & The Wallflowers, ”Bringing Down The Horse”, kom i våras. Jag måste ha spelat CD:n hundra gånger! Längst inuti musiken hör jag någonting, riktigt vad vet jag inte, som uppmanar och lockar mej att lyssna om och om igen. Och ju fler gånger jag lyssnar, desto bättre blir musiken och desto vackrare och mer personliga blir sångerna.

Musiken kan sammanfattas som ”amerikana”: rock, folksång, country, blues, Ibland var för sej, men ofta går musikformerna in i och ut ur varann. Tillsammans med The Wallflowers spelar Jakob Dylan amerikansk musik som är mjuk som Bob Dylans inspelningar med The Band och spretigt elektrisk som t ex Dylan-albumet ”Highway 61 Revisited”.

Den självbetitlade debuten från 1992 är också hörvärd. Ett första försök, ja, nästan en demo inför ”Bringing Down The Horse”, men redan då hade Jakob Dylan gjort några rikigt bra låtar.

Jakob Dylan och Elvis Costello framför ”On Up The Mountain” i den senares TV-program.

I somras kom Dylan till Sverige – inte sonen Jakob utan pappa Bob. Den ”Never Ending Tour”, som inleddes 1989, hade fört Bob Dylan till Mölleplatsen i Malmö. Bland 7-8.000 andra stod jag i kvällsskymningen och hörde honom sjunga och spela sina gamla, välkända låtar.

Gamla – men förnyade. Som alltid hade han gjort nya arrangemang. ”Memphis Blues” och ”Like A Rolling Stone” var ännu mer elektriska och rockiga. Medan ”Tangled Up In Blue”, som framfördes i den akustiska avdelningen, snarast blivit country och bluegrass.

Dagen efter var recensenterna överens med varann, mej och – säkert – hela publiken. ”En klassisk spelning”, skrev Olle Berggren (Kvällposten). ”55-åringen har aldrig sjungit bättre på svensk mark”, utbrast Per Bjurman (Aftonbladet).

När jag stod där på Mölleplatsen, såg och hörde Bob Dylan, så kunde jag inte låta bli att tänka på hans son.

Nej, sångpoeten Jakob Dylan är ingen kopia av pappa – ändå är arvet från farsan ständigt närvarande i rösten, melodierna, texterna. Sättet att handskas med melodin, när rösten inte riktigt räcker till. Den ”nonchalanta” inställningen – en axelryckning men samtidigt på allvar.

Och så detta, som är omöjligt att beskriva, men som hörs, som finns där längst inuti musiken: känslan av att den här rösten – de här rösterna – har något viktigt att säga. Sångaren talar inte till utan med lyssnaren. Sången blir ett samtal med två människor, mellan två hjärtan.

Arv och personlighet. Förälder och barn. Pappa Bob och sonen Jakob. Dylan & son.

Skivor:

Bob Dylan: ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991”, ”Highway 61 Revisited”, ”The Basement Tapes” (alla Columbia), ”Planet Waves” (Asylum) och piratskivan från konserten i Malmö.
The Wallflowers:  ”Wallflowers” (Virgin) och ”Bringing Down The Horse” (MCA)
Doug Sahm: ”Doug Sahm & Band” (Atlantic)

(Fönstret 1996)

Joan Baez på LP, CD och scen

Bob Dylan skulle förstås bli störst och viktigast, så fort han börjat dikta egna sånger. Men Kingston Trio och Brothers Four var tidigare. Något hade jag också hört med Pete Seeger. Strax efter – och före Dylan – kom Joan Baez som verkligen öppnade mina öron för amerikansk folksång. Och nog inte bara mina…

Hade Jan Hammarlund haft sitt vibrato om han inte lyssnat på och lärt av Joan Baez? Hade Donovan i ”Colours” besjungit sin kärestas blonda hår om han inte hört ”Black is the color of my true love´s hair” med Baez?

På debut-LP:n (1960) fanns ”House of the Rising Sun”, som Dylan sjöng in några år senare, och ”Donna Donna”, som Donovan tog upp på repertoaren. Fast hennes fjärde LP, ”Joan Baez in Concert II” (1963), blev min favorit. På omslaget hade Bobby, alltså Dylan, kåt som en katt i mars, diktat ett långt, ringlande poem till Joanie.

Joan Baez 1963. Foto: Wikipedia Commons.

En live-LP från olika konserter, där Joan Baez kompade sig på gitarr i (vita) folksånger och (svarta) spirituals, en Dylan-sång, även sånger på spanska och italienska. Starkast var befrielsehymnen (inspelad i Birmingham, Alabama) för USA:s svarta medborgarrättsrörelse – den skulle med tiden bli en så världsomspännande kampsång för frihet och rättvisa att Birgit Friggebo nära 30 år senare fick för sig att sjunga ”We Shall Overcome” i Rinkeby.

Måste också nämna 1969, då jag och min blivande hustru var i USA första gången. Vi åkte Greyhound till Palo Alto på västkusten och liftade upp i bergen. Där låg Institute of Non-Violence, grundat av Joan Baez och Ira Sandperl, som höll sommarkurs i icke-våld.

Hon förenade sång med protest, engagemang och solidaritet. Musik som både glädje och vapen, för mig började det med Joan Baez. Men framåt 80-talet tappade vi bort varann. Inte vår tid, politiskt och musikaliskt. Joan började sjunga låtar från de flesta genrer (country, pop, reggae, soul).

Desto mer glädjande då att Joan Baez, 67, på sitt nya album, ”Day After Tomorrow”, är lika bra som någonsin! Fast annorlunda. Rösten är inte lika klar och porlande, vibratot kluckar inte längre. Röstläget har sjunkit och djupnat. Hon sjunger med de levda årens alla erfarenheter.

Countrypoeten Steve Earle har producerat och finns bland kompmusikerna. Sånger av Earle, Elvis Costello, Thea Gilmore, Patty Griffin m fl lyfts upp till samma betydelse och skönhet som de tidiga folksångerna. Längst in i mitt hjärta och samvete når titelspåret – (anti)krigssången ”Day After Tomorrow” (av Tom Waits / Kathleen Brennan) – som Joan Baez sjunger, liksom på 60-talet, till sin akustiska gitarr.

Skivfavoriter:
Joan Baez (1960)
Joan Baez in Concert I (1962)
Joan Baez in Concert II (1963)
Any Day Now (dubbelalbum med Dylan-sånger, 1968)
David´s Album (1969, samtliga Vanguard)
Diamonds & Rust (A&M 1975)
Bowery Songs (livealbum, 2005)
Day After Tomorrow (2008, bägge Proper)

Rare, Live & Classic (samling med tre CD, Vanguard 1993)

Böcker:
Joan Baez: Det sorgsna nöjesfältet (Rabén & Sjögren, 1968, övers: Mårten Edlund)
Joan Baez: Lyssna till min röst (Legenda, 1988, övers: Per Nyqvist)

Officiell hemsida
www.joanbaez.com

(LO Tidningen 2007)

Jul i CD-spelaren: Thea Gilmore

Thea Gilmore
Strange Communion
(Fullfill/BAM)

Brittiska sångpoeten Thea Gilmore har gjort ett julalbum utan julstämning. Julen besjungs inte som en isolerad tid på året utan är en av del av övriga livet och världen. Inte heller inleds låtarna med bjällerklang.

Hennes egna låtar (där folksång möter Beatles, ungefär) har blandats med några mer oväntade covers, ”Listen the Snow is Falling (av Yoko Ono) och ”St Stephen’s Day Murder” (i original med Elvis Costello och The Dubliners).

Thea Gilmore sjunger lika kristallklart, fint och starkt som alltid. Det här är helöt enkelt en av hennes bästa album, som råkar handla om julen. Eller förhåller sig till julen – lite på avstånd, knappast religiöst eller ens andligt, men desto mer mänskligt och allmänt.

Inledande ”Sol Invictus” är en vacker a capella-sång, den ovannämnda Costello-låent har blivit en irländsk duett med Mark Radcliffe (inte riktigt på samma nivå som origanelt en helt åkej), ”Drunken Angel” och ”Old December” är stilla folksånger, ett slags summeringar av året och livet, och Gilmores mest juliga låt, ”That’ll Be Christmas”, finns i två versioner.

Som för att poängtera att vi hör en kommande julklassiker. Och det kan den nog också bli – en ganska typisk julsång men inte så typisk ändå.

(Liknande recension i bl a Ystads Allehanda 2009)

Hör albumet på Spotify.

I CD-spelaren: Amy Allison

Amy Allison
Sheffield Streets
(Urban Myth)

Vilken speciell röst, säregen i ordets definitiva betydelse. Ja, så märkligt hon sjunger! Ljust och skarpt, det är som att få en tandläkarborr i örat.

Första gången jag hörde Amy Allison sjunga så ryggade jag tillbaka. Det gjorde nästan ont. Men snart – ja, jag kan lova! – omvandlas ”smärtan” till skönhet och värme. Och hennes sång blir ljuvligt vacker.

Låtarna spretar, åt country eller jazz. Däremot möts genrerna sällan eller aldrig. Kompet är mjukt eller något lite tyngre med elgitarr och trummor, ibland en jazzigare saxofon eller en pedal steel.

Amy Allison har gjort samtliga låtar utom en. De har fina melodier och liksom lite barnsliga, såna där melodier som nya jullåtar ska ha för att bli evighetspopulära.

Ändå är det hennes sång – den märkliga rösten, som inte hör hemma i någon genre utan verkligen blir Amys personliga röstavtryck – som får varje spår att lyfta mer och ännu mer.

I ”Monster of the Id” och ”Everybody Ought to Know” sjunger Amy duett med Elvis Costello respektive Dave Alvin. I förstnämnda låt, gjord av Mose Allison, spelar pappa också piano. Jo, det stämmer. Mose är Amy Allisons far.

(Liknande i Ystads Allehanda 2009)