Sture Nilsson
Ystads konstmuseum
Det är ju smått genialt att ha en utställning om och med tecknade serier, alltså Seriemagi, som förrätt på första våningen och Sture Nilssons utställning som huvudrätt på den andra. Utställningarna hänger ihop perfekt.
Sture Nilsson uppmärksammades på 70-talet för sitt (med prefix som över- och super-) realistiska måleri. Hans mest kända målning, Konstvaruhusets invigning, som finns på Moderna Museet, hänger som färgfotostatkopia redan i trappan upp till utställningen.
Men låt mig börja i en annan ände, den som knyter ihop serietecknaren Gunnar Krantz (våningen under) med målaren och tecknaren Sture Nilsson.
Vänd inte huvet åt vänster, där utställningen påstås börja, utan åt höger. Där finns ett antal tuschteckningar med motiv från 70-talets Paris: realistiskt, svart på vitt, tunna tuschstreck. Teckningarna kunde vara serierutor.
De bägge kortfilmerna om Paris, vilka kan ses i det lilla, högra rummet innehåller samma sorts serieteckningsliknande tuschteckningar.
Vänd nu huvet mot Nilssons målningar från 70-talet. Se vad som händer när han lägger på färg! Det är märkligt, nästan magiskt. Målningarna – Vernissage i Rom, Guldmänniskor, Vi har det skönt här i vår förort och Rue St. Antoine, en lång målning med flera ihopsatta dukar – är lika realistiska, men akryl- och oljefärgerna skapar och lyfter fram specifika stämningar = budskap som oftast är vulgära, överklassiga och skitförnäma, fast de kan också vara ömsinta.
I katalogen jämförs han med Francis Bacon, men det beror på att Thomas Millroth, museichef och kritiker, sett mer tavel- än seriekonst. Sture Nilssons målningar kan minst lika mycket jämföras med färgrutor av franska serietecknare som Lauzier, Loustal och Tardi.
Hans senaste målningar, daterade 1990, föreställer Stortorget i den nuvarande hemstaden Ystad under höst, vinter, vår och sommar (tyvärr blev sommartavlan kvar på Sparbanken Ystad). Också realistiskt – men en annan sorts realism. Småstadslivet betraktas storögt, nyfiket och nästan naivt.
Inte minst detta är fascinerande. Sture Nilsson har stor personlighet men ingen stil (i singular) utan skapar sin konst i skiftande stilar. Titta in i det lilla, vänstra rummet, som tillägnats Elna Hansson, textilkonstnär och livsledsagarinna. Sture har porträtterat Elna om och om igen med de mest olika, kontrasterande tekniker: akryl, akvarell, tusch, blyerts, färgpennor, filtpenna, kulspets och krita.
(Kvällsposten 2006)
Erikssons kultursidor 