Etikettarkiv: Elizabeth Barrett Browning

Italienska anteckningsblocket (6)

Kan man resa tur och retur Florens för att äta glass? Från Siena, Riva del Sole, Rom eller t o m Stockholm…

Definitivt svar: Ja.

Vi parkerar med stor möda och viss tur vid Porta Romana (byggd 1326) i Florens.

Porta Romana i Florens.

(Och tänker, än en gång: När Italien skyddar sina medeltida stadskärnor – så bra! – genom att enbart tillåta bilkörning och parkering för fastboende så varför ordnar då inte italienska politiker tillräckligt med parkeringsplatser strax utanför centrum? Så både lokala utanförboende och besökande turister slapp köra gata upp och gata ner och leta en ledig p-plats?)

Promenad längs Via Romana: passerar Boboliträdgårdarna (anlagda 1550), Pensionat Annalena (där ska vi nog bo när vi återvänder till Florens), en fantastisk hattaffär, Casa Guidi vid Piazza di San Felice  (där 1800-talspoeterna Elizabeth Barrett Browning / Robert Browning bodde efter flykten från England) och Palazzo Pitti (äldsta delen från 1458; här har Marskalk Salva Guarnaccia inte bara sitt poliskontor utan även en tjänstelägenhet).

På semester med Ponte Vecchio i bakgrunden. Foto: Birgitta Olsson.

Fortsätter över Ponte Vecchio (1345, antagligen, och nog är det något särskilt visst med en husbeklädd bro!), genom Uffizerna (1581; vilka långa ringlande köer, ditin hinner vi inte) och fram till Palazzo Vecchio (12- till 1500-tal; lika mycket turister här trots in i oktober).

Men än har vi inte nått målet, som finns bortåt Santa Croce-kyrkan, i den lilla gränden Via Isola delle Stinche.

Där finns Bar Vivoli Gelateria och den bästa glassen i Florens – ja, hela Italien, enligt vissa – och hela världen, inte omöjligt alls…

Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.

Provsmak: Utmärkt chokladglass (fast det kan jag inte personligen intyga, eftersom jag inte äter chokladglass) och alldeles fantastiskt otroligt makalös kokosglass.

Vilken smak! Så perfekt konsistens och precis lagom – alltså exakt på gränsen – med riktig kokos i glassen, både slicka i sig och bitbar. Nej, inte ens den italienska glassbaren i Götgatsbacken (salig i åminnelse) kom i närheten.

Dessutom: Bar Vivoli Gelateria håller kvarterspriser.

Palazzo Vecchio. De flesta foton: Bengt Eriksson.

PS. Att vi hittar så direkt genom Florens till världens bästa glassbar beror på den engelska deckarförfattaren Magdalen Nabb och hennes polisromaner om Marskalk Guarnaccia. Läs mer via den här länken!

Annonser

I CD-spelaren: Lill Lindfors

Lill Lindfors
Coastlines
(Grappa/Naxos)

Tonsatt poesi. Verkligen naturalistisk musik, underbart vacker och så stämningsfullt. Om jag blundar kan jag se kvinnorna stå vid kusten och med smärtfylld längtan blicka ut över ett brusande eller stormande hav.

Norrmannen Ketil Bjørnstad har tonsatt dikter av Felicia Hemans, Elizabeth Barrett Browning, Charlotte Brontë m fl på temat ”Coastlines”. Konst- och jazzmusik, folk- och popmelodier, ibland lite gospel också, blandas till en och samma nutida, gränslösa musik.

Sångmelodierna gjordes speciellt för Lill Lindfors, som under många år varit Ketil Bjørnstads sångfågel. Hans melodiska piano är musikens grundläggare och dirigent med Nora Taksdal, viola, Svein Dag Hauge, gitarr, Arild Andersen, bas, och Alex Riel, trummor, som medmusiker.

Lill Lindfors har ibland haft en tendens att låta maneren komma före rösten, som om hon inte riktigt litat på sin sång. Här sjunger Lindfors bättre än många gånger förr, underordnar sig texter och melodier, budskap och stämningar, låter rösten bli en budbärerska.

T ex ”A Parting Song” och ”The Cry of the Children” är melodiska och stilla men samtidigt medryckande gospelaktiga ballader.

Bjørnstad har även komponerat instrumental mellanmusik som förstärker stämningen av längtan, sorg och hopp. Inspelningen gjordes live och applåderna kan ibland vara lite störande, men det är en anmärkning i marginalen.

(Lira 2009)