Etikettarkiv: Einstürzende Neubaten

Framtidens opera

Death and the Maiden, Malmö Opera
Death and the Maiden, regi: Roman Polanski (DVD)
Schuberts stråkkvartett, Death and the Maiden, med Jerusalem Quartet (CD, Naxos)

Jag har hört operans framtid och dess namn är Jonas Forssell!

Det tänkte jag för länge sen. Det tycker jag ännu. Därför blev jag så förvånad när de som recenserade hans nya opera, ”Death and the Maiden”, den andra som Forssell komponerat åt Malmö Opera, inte nämnde musiken mer än i förbifarten.

Några lieder av Franz Schubert är viktiga för operans historia och kritikerna skrev att operamusiken innehåller Schubert-citat. Men det var – nästan – allt.

Den lokala recensenten Carlhåkan Larsén (i Sydsvenskan) tyckte både si och så: ”omväxlande” men de musikaliska effekterna blev alltför ”grovhuggna”.

Erika Sunnegårdh. Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

En av de få som verkligen uppmärksammade och hyllade musiken var väl Martin Nyström (Dagens Nyheter): ”Jonas Forssells starkaste musikdramatiska verk hittills.”

När jag själv sitter på Malmö Opera så får redan de första tonerna mig att utbrista: Mästerligt! Genialt! Ja, fantastiskt hur Forssell komponerat sig igenom orkesterns instrument, deras olika klanger och karaktärer, lätta flöjter och tunga basfioler. Tonerna blir en introduktion till människans skiftande egenskaper, känslor och tankar, hennes livsval.

Platsen är något sydamerikanskt land, tills nyligen en militärstyrd diktatur. Det handlar om tortyr och våldtäkt, hämnd eller (o)möjlig förlåtelse. Ett kammardrama med en kvinna (sjungen av Erika Sunnegårdh), hennes make (Fredrik Zetterström) och en läkare (Joseph Wolverton), som våldtog och torterade kvinnan.

Ariel Dorfman har skrivit librettot, liksom tidigare en teaterpjäs och ett filmmanus. Librettot är ”så starkt att det överskuggar musiken”, enligt Johnny Månsson / Månssons kultur.

Det är rätt men ändå fel. Att operan upphör att vara opera och blir den jävla verkligheten beror till många procent på just musiken.

Jonas Forssells palett rymmer hela musikhistorien – alla genrer och halva världen. Han blandar toner och rytmer likt en målande konstnär.

Foto Henrik Ahldin / Malmö Opera.

Ur den klassiska traditionen uppstår modern men aldrig modernistisk opera. Smygande spänning, som briserar. Och när det blir som mest dramatiskt på scenen drar sig operamusiken undan och får funktion av filmmusik.

Den stora kören av försvunna, kanske döda människor sjunger en spansk melodi. Tonslingor av Verdi, Mozart och Schubert förstås. En sydamerikansk blåsorkester, ett par takter jazz och visst hördes några klezmertoner också i inledningen till andra akten? Nuet betonas av en återkommande taktfast (dans)rytm i form av en harposträng eller industritungt á la Einstürzende Neubaten.

Ovanpå glider librettot melodiskt och sångbart – men utan bli sånger. Både Sunnegårdh och Zetterström respektive Wolverton och Zetterström sjunger varsina mycket fina duetter. Den förstnämndas självupplevda helvetesberättelse blir dessutom en ny sorts operaaria. Helt otroligt att Thomas Søndergård, dirigenten, lyckas hålla ihop alla in- och uttryck.

Jag hörde operans framtid ännu en gång och dess namn är fortfarande Jonas Forssell!

(Ystads Allehanda 2008)

Annonser

Sommarkonsert: Konono No 1 från Kongo

Konono No 1
Pildammsteatern
Malmö 14 juni

konono04Förra sommaren blev konserten inställd. Konono No 1 fick inget visum. Ett år senare kunde kvartersgänget från Kinshasa i Kongo äntligen komma till Malmö.

Så ser de ut: som några kompisar som gillar att spela musik ihop. Sju män och en kvinna, klädda i vit och gråblå t-tröja, röd- och vitrutig skjorta, någon i läderrock och en annan i långrock, kepsar, mössa och hatt, sångerskan har ett afrikanskt skynke som kjol. Orkesterledaren Mingiedi är 76 år, övriga i varierande yngre åldrar.

Orkesterledaren visar
den elektriska utrustningen.

I rytmsektionen finns ur-congas, ett minitrumset med virveltrumma och cymbal samt ett rostigt järnrör. Congaspelaren har också en högljutt genomträngande visselpipa.

Huvudinstrument är tre likembe, en spelar bas och två växlar mellan komp och solo. Instrumentet består av en trälåda med metalltungor som man spelar på med tummarna, därför brukar det kallas tumpiano på svenska.

Konono No 1 har elförstärkt sina tumpianon genom en kombination av megafoner och små förstärkare i stil med dem som popbanden hade på 60-talet. Elektriciteten skorrar som genom en fuzzbox.

Varje instrument spelar sin rytm och väver sin tråd i en afrikansk rytmmatta. Också sången blir rytmer. Hälften av gänget sjunger, en försångare med svarskör, eller också ropar de och sjunger ett ord här, ett där.

Långsamt skapas en bubblande och gungande, allt mer transaktig rytm som lockar den ena efter den andra i publiken fram till scenen för spontan fristilsdans. Första låten är 20 minuter, den andra 17 och den följande 20 igen.

konono_05 bas, solo, kompEtt tumpiano spelar ett elektriskt solo på några upprepade toner, likt en jazz- och rockgitarrist. Tänker jag, men det är fel. Det överstyrda, distade ljudet har fått rockkritiker att jämföra med Jimi Hendrix, Einstürzende Neubaten och garagerockband.


Tre elförstärkta likembe:
bas, solo och komp.

Glöm det! Musiken bygger på traditionella Bazomborytmer som Konono No 1 uppdaterat till musik från dagens afrikanska storstad.

(Kvällsposten 2009)