Etikettarkiv: Eddie Cochran

Syntpopbandet Page bevarar kulturarvet

Page
Hemma
(Wonderland)

Page HemmaPage från Malmö (numera en duo med ursprungsmedlemmarna Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko) bevarar syntpopens kulturarv från 80-talet.

Det gäller både musiken och det ungdomliga musicerandet. Eddie, drygt, och Marina, nära 50, låter ju fortfarande lika pigga och unga!

Det låter nästan precis som på 80-talet också. Analoga syntar och gamla trummaskiner, typiska sequenserslingor och tung syntbas.

Skillnaden: ännu bättre idag! Bättre melodier och Eddie sjunger (med viss hjälp av Marina) så jag knappt tror mina öron.

Snabba låtar eller balladaktigt, oavsett är de poppiga låtarna bäst.

Som snabbklistrande ”Djur”, ”Är du rädd för mig”, ”Hon tog mig med storm” och särskilt ”Motorcykel-Sussi”. En kort sagt jättekul pastisch genom rock- och pophistorien, från Eddie Cochran över T Rex och Gyllene Tider till Page.

(KB/YA/TA 2013)

Annonser

Olssons galleri: Stry Terrarie

Stry Terrarie intar sin bästa Eddie Cochran-pose. ”Summertime blues…” 80-talet nångång. Foto: Birgitta Olsson.

I CD-spelaren: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
Made For Rock´n´roll
(Enviken/Playground)

John Lindberg Trio har vridit upp volymen så att de allt mer låter som rockabillyns Led Zeppelin eller Cream (eller kanske Guns n´ Roses).

Förra albumet tyckte jag var för mycket rock och för lite billy. På nya ”Made For Rock´n´roll” har FLT klarat balansgången bättre: fortfarande rockabilly – eller rock´n´roll – men mer högljutt, MYCKET mer högljutt, tufft och hårt.

De mjukare 50-talsrytmerna finns kvar samtidigt som FLT får t ex ”This Old Guitar” och ”To The Rockabilly Beat” att både slamra och larma, ösa och klösa.

I ”Right Next To You” smyger det också in lite 60-talspop medan de mjukare ”Cruel Summer Night” och ”Wheels Of Fortune” tar ett steg bakåt till country, i den sistnämnda tillkommer också en banjo.

Jokaim Dunker slår enkelt men smart och varierat på trummorna. Martin Engström håller kvar 50-talet med sin slapbas. Och så John Lindberg själv, sångare och gitarrist. Han växlar mellan komp och solon där hundra – ja, tusen – snabba toner gnäller och skriker.

Placering i skivhyllan: någonstans mellan Eddie Cochran och Nisse Hellberg.

(Ungefär så här också i Ystads / Trelleborgs Allehanda 2010)