Etikettarkiv: Dr Watson

I deckarhyllan: Hans Alfredson

Hans Alfredson
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, berättelser om ondska, svensk/skånsk noir

Ska jag jämföra Hans Alfredson med några andra författare så blir det, å ena sidan, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, å den andra.

”Jag hade gott minne för roliga historier och kunde berätta dem väl.”
Så skriver Alfredson i ”Om att hålla mun”, en av ”Septemberberättelserna” i samlingen ”Avbrott” (1994), och precis så är det. Liksom Piraten skriver han muntligt. Bägge anknyter till en muntlig berättartradition, som får mej att associera till bonnkomikerna på forna dagars Kiviks marknader.

När Hans Alfredson kommit igång med historieberättandet upplöser han skriftspråket. Då börjar han skriva som han pratar. Då kommaterar och punkterar han meningarna där han andas, inte där han enligt de svenska språkreglerna ska sätta komma och punkt. Den som hört Alfredson läsa någon berättelse på radio eller i TV, hör hans röst också i böckerna.

1979-81 publicerade Hans Alfredson tre romaner: ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” (delvis filmad med titeln ”Den enfaldige mördaren”) och ”Tiden är ingenting”. Med Svenska Deckarakademins allt vidare definition av genren kan ”En ond man” räknas till kriminalgenren.

De två andra är knappast deckare, men också de är kriminella. Romanerna hör ihop och kompletterar varann.

Alfredson har skrivit en (kriminal)trilogi om människans ondska; brott och eventuellt straff. Han måste ha skrivit med ursinne i bröstet, gråt i ögonen och skrik i rösten.

Igen och igen ältar han dessa banala men livsviktiga, för livet grundläggande frågor: Vad är ont? Vad är gott? Varför blir människor onda? Hur kan ondskan bekämpas? Hur ska ondskan bestraffas?

Mest närvarande – rent fysiskt närvarande – är ondskan i de sex berättelser som tillsammans bildar romanen ”En ond man”. Än står han i centrum, än i periferin, men oavsett var den onde mannen befinner sej i berättelsen är det hans ondska som, bokstavligen, bestämmer över de andra människornas liv och död, i nuet och i framtiden.

”En ond man” har Alfredson suttit i sitt svartaste hål och författat. För att hitta en annan författare som utforskat ondskan lika långt ner i djupet måste jag gå till, just, Joyce Carol Oates.

De tjugoen kriminalberättelserna i ”Lagens långa näsa” (1983) och romanen ”En yxa i nacken” (1992) är mer regelrätta deckare: pusseldeckare i Sir Arthur Conan Doyles, Agatha Christies och Dorothy L. Sayers anda.

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd är huvudperson i bägge böckerna och själv har Hans Alfredson birollen som en svensk Dr Watson. Att Alfredson läst och känner den traditionella pusseldeckaren framgår inte minst av att han i ”En yxa i nacken” placerar ut en ledtråd som gör det möjligt för en uppmärksam deckarläsare att redan efter några sidor avslöja vem som gjorde det. (Nej, själv upptäckte jag inte ledtråden.)

I bägge böckerna finns också en alfredsonsk svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Mordet utförs, kan jag tillägga, av en ovanligt ond människa: så självisk och ond att boktiteln hade kunnat vara just ”En ond människa”.

Också samlingen ”Avbrott”(1994) innehåller en kolsvart berättelse, en långnovell eller kortroman, en riktig mardröm, som Alfredson kallar ”En gotisk historia”. Kanske inte en kriminalhistoria eller deckare, men här förekommer ett par poliser och historien handlar om ondska och en ond man, om människors oförmåga att upptäcka och motstå ondskan.

I romanen ”De döda kring Maria” (1999) – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Ämnen: incest, narkotika, kvinnomisshandel…

Genom 1980- och 90-talen fortsätter Hans Alfredson att älta de eviga frågorna från romanen En ond man: Vad är ont? Vad är gott? Alfredson har dessutom ”återberättat” en berättelse, ”Attentatet i Pålsjö skog” (1996), om andra världskriget och nazismen i Sverige.

Titlar (urval):
Den befjädrade ormen. 1979.
En ond man. 1980.
Tiden är ingenting. 1981.
Lagens långa näsa. 1983.
En yxa i nacken. 1992.
Avbrott. 1994.
Attentatet i Pålsjö skog: en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget / Holger Axel Andersson; utgiven och redigerad av Hans Alfredson. 1996.
De döda kring Maria. 1999.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Annonser

Mattias Boström i Skräckens dal

När jag ska läsa ”Sherlock Holmes i Skräckens dal”, som återutgivits av lundaförlaget Bakhåll i ny översättning av Charlotte Hjukström, börjar jag med att bläddra fram till efterordet.

Det är skrivet av sherlockianen Mattias Boström. Vad han inte vet om författaren Sir Arhur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes och dennes kompanjon Dr Watson vet knappt någon annan heller.

Boströms text är faktaspäckad, också den här gången. Redan i de första meningarna finns intresse- och häpnadsväckande uppgifter om staden Helsingborg, säkerhetsföretaget Securitas och världens mest kända detektivbyrå, nämligen Pinkerton.

Till detta ska jag strax återkomma – en så kallad cliffhanger – men först några ord om Mattias Boström…

Jag minns när vi träffades. Det var 1992 i Sjöbo och han bör ha varit cirka 20 år. Mattias hade gjort en utställning om Sherlock Holmes på biblioteket i Sjöbo och jag intervjuade honom hemma i hans pojkrum på Planteringsgatan.

Mattias Boström har varit Sherlock Holmes-fantast sen slutet av 80-talet. Idag arbetar han på Piratförlaget och driver sajten SherlockHolmes.se (samt gör tusen saker till).

Han pluggade sen lämpliga ämnen för en blivande bokförläggare på Lunds universitet och nästa gång vi möttes hade han startat Boströms förlag.

Ett förlag som förtjänar att gå till åtminstone den kriminallitterära svenska bokförlagshistorien. Mattias deckarintresse satt i och Boströms förlag presenterade internationella deckarförfattare som Ian Rankin och Michael Connelly.

Därefter reste han upp till Stockholm, jobbade på bokförlaget Forum och är nu sen länge på Piratförlaget. Så till efterordet…

I Sherlock Holmes-berättelsen om ”Skräckens dal” förekommer en detektiv från världens första privata detektivbyrå, Pinkerton National Detective Agency. Vad jag vet om Pinkerton är att amerikanen Dashiell Hammett arbetade där, innan han blev hårdkokt deckarförfattare.

Mattias Boström knyter Pinkerton till Sverige, Skåne och Helsingborg. Han berättar om företaget Hälsingborgs Nattvakt, som grundades 1934 av Erik Philip-Sörensen. 40 år senare hade familjeföretaget bytt namn till Securitas och blivit ett stort säkerhetsföretag. Den 26 mars 1999 förvärvades Pinkerton av Securitas.

”Så det är med icke dold stolthet jag tänker på att Pinkerton numera är en del av det svenska näringslivet”, skriver Boström.

Mattias Boström. Foto: Peter Knutson.

En rolig detalj vad gäller Pinkerton handlar om ögat, privatögat, alltså ”private eye”, som blivit den amerikanska benämningen på en privatdetektiv.

Pinkerton hade ett uppspärrat öga som logotyp – samt texten: ”We never sleep”. Detta inspirerade till uttrycket ”private eye” (tyvärr finns det ingen riktigt bra svensk översättning).

Själva boken då, ”Sherlock Holmes i Skräckens dal”? En sen Sherlock Holmes-berättelse, publicerad 1914-15. Också en lite ovanlig Sherlock Holmes-bok, som utspelar sig både i USA och England. Inte minst en av de bästa berättelserna om Holmes och Watson, i efterordet skriver Boström att ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” är hans personliga favorit.

Nja, själv håller jag fortfarande ”Baskervilles hund” som allra bäst. Den skräckskildringen – eller minnet av barndomens skräckupplevelse – är oslagbar. Men kanske att ”Skräckens dal” kommer på andra plats?

(Ystads Allehanda 2010)

Sherlock Holmes som musiker

En av de små detaljer och finesser – och där finns många, har jag börjat upptäcka! – i Guy Ritchies nya Sherlock Holmes-film hörs i ljudspåret. Synligt på filmduken knäpper den nu Golden Globe-belönade Robert Downey Jr/Sherlock Holmes bara lite på violinens strängar men i Hans Zimmers filmmusik…

Ja, jag ska strax återkomma till det. Först ett utdrag ur en text om musik i detektivromaner som jag skrev till boken ”I neonljusets skugga”. Följande handlar om Sherlock Holmes och Dr Watson, deras musiksmak och den förstnämndes eget musicerande…

——————————————————————————–

Året är 1881 och platsen är London.

Efter ha tjänstgjort som bataljonsläkare i Indien och skadats i benet under slaget vid Maiwand återvänder dr John H Watson till London. Han söker en bostad och blir genom en läkarkollega presenterad för en viss Sherlock Holmes, som arbetar på St Bartholomewsjukhusets kemilaboratorium. Så faller det sig att Holmes och Watson hyr en gemensam våning om ett par trevliga sovrum och ett stort, luftigt vardagsrum på 221 B Baker Street.

Genast i den första berättelsen, ”En studie i rött”, börjar dr Watson att föra anteckningar om sin säregne nye vän; lika anmärkningsvärt okunnig inom vissa områden som lärd inom andra och med märkliga specialkunskaper inom ytterligare andra.

”Spelar fiol utmärkt”, skriver Watson men noterar också att Sherlock Holmes musikalitet är ”lika säregen som alla hans andra färdigheter”.

Stillbild ur den nya Sherlock Holmes-filmen. Jude Law/Dr Watson lyssnar när Sherlock Holmes spelar violin. Men… är det inte en stråke ändå han har i handen? Har jag missat ännu mer i filmen!?!? Ännu en liten detalj. Blir till att se den – minst – en gång till och köpa filmen på DVD direkt den kommer…

På begäran har Holmes spelat några av Watsons älsklingsstycken, bl a Felix Mendelsohns ”Lieder Ohne Worte”, och det är ett svårt stycke, men ”när han filade på egen hand blev det sällan musik, eller ens försök att åstadkomma något man kunde känna igen. Han kunde sitta där om aftonen och luta sig bakåt i fåtöljen och med slutna ögon vårdslöst gnida på felan som låg tvärsöver hans knän.”

Londons musikutbud lockar dem.

I ”En studie i rött” är de på väg till en konsert med Wilhelmine Norman-Néruda, som drottning Alexandra 1901 utnämnde till ”Violinist of the Queen”. I ”De rödhårigas förening” ger en annan violinist, Pablo de Sarasate, konsert. Och när fallet med ”Den röda cirkeln” är löst skyndar sig Holmes och Watson för att hinna i tid till andra akten av en Wagnerföreställning – Richard Wagner är en av Holmes musikfavoriter – på Covent Garden.

Var det Doyle, Holmes och Watson som introducerade den klassiska musiken i detektivromanen? Det måste det väl ha varit, tror jag. (Rätta mig om jag har fel!)

(Ur ”Roll over Puccini, tell Wagner the news!”, publicerad i boken ”I neonljusets skugga”, utgiven av Boströms förlag 1999)

——————————————————————————————-

Så tillbaka till det nya Sherlock Holmes-soundtracket…

I två spår på albumet – ”Not in Blood, but in Bond” och ”Psychological Recovery” – presenteras musikern Sherlock Holmes. Här hörs en violin som spelar precis så personligt, atonalt och avantgardistiskt som Sherlock Holmes lär ha gjort, enligt Dr Watsons noteringar.

Klicka och lyssna själv på Spotify.