Etikettarkiv: Dominique Sylvain

Påskakrimi (2): Dominique Sylvain

Dominique Sylvain
Medusas gåta
(Norstedts; övers: Nadja Leijonhufvud)

Även om jag inte känt så många fransyskor vågar jag hävda att Dominique Sylvain skriver franska – ja, fransyska – deckare. Eller typiska Parisdeckare? Så tyckte jag när jag läste hennes första deckare på svenska, ”Dubbla begär”, och likadant med den nya, ”Medusas gåta”.

Det lätta anslaget i berättandet, den kärleksfulla men smått ironiska personskildringen, den parisiska ögonvrånsflörten i tonen och så mycket humor! När läste jag senast en svensk deckare som den beskrivningen passade in på? Faktiskt aldrig, såvitt jag minns.

Lola Jost, tidigare kriminalkommissarie och nu en motvillig privatspanare, samt Ingrid Diesel, massör och nakendansös med artistnamnet ”Glödheta Gabriella”, är problemlösare också i den nya deckaren.

Miljö: Paris 10:e arrondissement. Deras favoritrestaurang ligger i Passage Brady och i samma passage har Lady Mba sin afro-hårfrisering. Där börjar kriminalgåtan. Lady Mbas manlige schamponerare har nämligen försvunnit, spårlöst.

Intrigen går från Saint-Martin-kanalen via metron till Sulawesisjön i Indonesien och inkluderar uteliggare, gamla nazister, hårdkokta Pariserskurkar, dykare och amatörsmugglare. Det blir, kort sagt, mycket.

Men inte heller här bryr jag mig såvärst om intrigen. För viktigast är Dominique Sylvains skildring av Paris, dess gator, människor och dofter, musik (som att Touré Kunda hörs hos Lady Mba) och mat (jamen kolla vilka franska maträtter som serveras på restaurang Belles!).

(Ystads Allehanda 2011)

Annonser

I deckarhyllan: Franska deckare

Eftersom deckare, för att bli läsbara och trovärdiga, måste spegla och tolka samhället och människorna så brukar ett lands historia, traditioner och levnadsvillkor smitta av sig på landets kriminallitteratur. Deckare har därför, oftast eller alltid, vissa karaktäristiska, nationella drag.

Som de nya franska kriminalromanerna ”Dubbla begär” (Norstedts, övers: Nadja Leijonhufvud) av Dominique Sylvain och ”I de eviga skogarna” (W&W, övers: Einar Heckscher) av Fred Vargas. Bägge är bra.

Bägge är också speciella och annorlunda. Dominique Sylvain och Fred Vargas skriver franska – eller parisiska – deckare. Verkligheten skildras som i en dröm. Historierna befinner sig både på marken och någon decimeter ovanför.

Dubbla begärI ”Dubbla begär” får deckarläsarna ännu en ny och egenartad hjältinna: Lola Jost, före detta kriminalkommissarie i Paris 10:e arrondissement. Lola Jost har dragit sig tillbaka. Hon vill inte arbete längre utan tillbringar tiden med att lägga pussel (Sixtinska kapellet i 5 000 bitar).

Men hon förmås att börja jobba igen, om det nu är Jérôme Barthélemy (hennes förre kollega som inte står ut med den nye chefen) eller Ingrid Diesel (en maffig massös, stor och vältränad amerikanska) som förmår henne. Eller hon själv, för att ägaren till Fjärilen – ett franskt hak, där Lola är stamgäst, mellan alla indiska restauranger i Passage Brady – blir misstänkt både för mordet på en av sina unga servitriser, bosatt i Passage de Désir, och på sin japanska hustru (som förresten tecknade manga).

Ingrid och Lola börjar snoka – fast nu sker snokandet privat. Det kriminella passagearbetet fortsätter genom dagens Paris: invandrarförorten Saint-Denis, splatterbiografen Star Panorama, strippklubben Calypso…

Både verkligt och overkligt, liksom öververkligt. Dominique Sylvain skriver och berättar med  parisisk jargong, lättsinnigt men ändå så allvarligt att jag får för mig att berättelsen är autentisk – fast märklig.

Fred Vargas (pseudonym för en likaså kvinnlig  deckarförfattare, Frédérique Audouin-Rouzeau) skriver ännu märkligare, både naturligt och övernaturligt. Det vet ni som läst de två tidigare översatta romanerna med kriminalkommissarie Jean-Baptiste Adamsberg, verksam i Paris (med omnejd).

I de eviga skogarna”I de eviga skogarna” börjar två gånger:  privat med att Adamsberg flyttar in i ett nytt hus, eller snarast renoveringsobjekt (grannen kommer på besök och berättar att huset har en gengångerska från förra seklet) och  kriminellt med två lik som hittats med halsarna avskurna vid Place de la Chapelles loppmarknad.

Knarkmord, menar narkotikaroteln och vill ta hand om liken. Men Adamsberg tvekar och tvivlar, tror och anar nåt annat. Det gör han ofta, kommissarie Adamsberg, tror och anar.

Ledtrådarna är många och går i diverse riktningar.

Den (som ofta i dagens deckare) kvinnliga rättsläkaren hävdar att mördaren måste vara en kvinna. De mördade har också stickmärken från en injektionsspruta. Det får Adamsberg att tänka på en sjuksyster som seriemördade sina patienter. Gravar skändas. Reliker försvinner från en kyrka. Någon avlivar av en katt, skär av kattens penis och tar tillvara  penisbenet?!

Och så vidare och vidare. Adamsberg har dessutom fått en ny medarbetare. Men varför har han sökt sig till Parispolisen? Den nye är född i samma trakter av Pyrenéerna – granndalen – som Adamsberg och har visst något ogjort med kommissarien.

Ruvar han på hämnd? Rörigt? Ja. Svårt att hänga med? Jo, det också. Verkligen – eller overkligen – ett stort kriminalpussel, vars bitar inte verkar höra hemma i samma motiv. Och ett svindlande kriminellt äventyr. Allra märkligast: i slutet lyckas Fred Vargas knyta ihop trådarna till en finurlig kriminell rosett.

(Från delvis olika recensioner i Ystads Allehanda och Tidningen Kulturen 2009)