Salsa från New York

Olika artister
Salsa Heat! Classic Salsa & Latin Grooves From The Vaults Of Fania Records
(Charly)

The Best Of Ray Barretto, Celia Cruz, Rubén Blades, Fania All Stars, Johnny Pacheco, Eddie Palmieri, Tito Puente, Willie Colón respektive Joe Cuba Sextet
(Charly)

Joe Bataan
Subway Joe / Gypsy Woman
(Nascente)

En av mina stora musikupplevelser hade jag en lördagnatt i New York 1979. Platsen var Sheraton Center Hotel. Där arrangerades en latinamerikansk helafton med mat, dryck, musik och dans. Hur mycket folk kan det ha varit? Kanske uppåt 3 000 personer. Samtliga var latinamerikaner – med undantag för min hustru och jag.

Familjer och släkter satt tillsammans. Enlitersflaskor med whisky stod på borden. Männen var klädda i kostymer och färggranna skjortor. De hårt sminkade kvinnorna hade smala långklänningar med slits. Det dansades nära och vilt. Erotiken parfymerade luften.

På scenen stod sångerskan Celia Cruz, trombonisten och sångaren Willie Colón samt sångaren Rubén Blades. Musikformerna var son, mambo, chachachá, rumba, guaracha, merengue, boogaloo med mera. Eller, för att använda samlingsnamnet, salsa.

Idag brukar all musik från Kuba benämnas salsa. Men den riktiga, i betydelsen första, salsamusiken spelades i New York från 60- och in på 80-talet. I New York möttes musiker från bland annat Kuba, Puerto Rico, Dominikanska republiken och Colombia. Respektive lands musiktradition blandades med jazz, rhythm & blues och funk. Resultatet blev en latinsk storstadsmusik som kallades salsa. Ett passande namn: den latin-musik som rördes ihop i New York var välblandad och kryddstark.

Framför allt skivbolaget Fania – med musikern Johnny Pacheco som en av grundarna – spelade in salsamusiken. Dubbelsamlingen ”Salsa Heat!” innehåller smakprov med Fanias främsta musiker och sångare. När jag återhör musiken så häpnar jag. Dels för att musiken är så bra, den håller fortfarande. Dels för att salsamusiken från New York var så innehållsrik: sångarna och musikerna är så olika varann, var och en skapar sin egen musikstil inom salsans ramar.

Orkestern är oftast uppbyggd på samma sätt. Blåssektionen, som spelar tufft och hårt i stil med tidig jazz, duellerar med rytmsektionen, som innehåller congas, timbales och ett piano, som spelar bakvända ackord. En kör, som svarar solosångaren, ingår också.

Ur orkestern kan i stort sett vilket musikinstrument som helst lyftas fram och bli soloinstrument. Johnny Pacheco spelar fågellätta toner på tvärflöjt. Mongo Santamaria och Ray Barretto är variationsrika congatrumslagare. Tito Puente slår trumpinnesnabbt och virtuost på timbales. Willie Colón spelar stötig, brötig trombon. Eddie Palmieri hamrar eldfängt och rytmiskt på piano.

Bland sångartisterna finns Celia Cruz, som kallats ”salsans drottning” och blivit en levande legend både på Kuba och bland latinamerikaner i USA, Hector Lavoe och inte minst Rubén Blades, som med sina sånger om invandrade latinamerikaner är den mest politiske salsasångaren. Flertalet av de ovannämnda har också varit medlemmar i superorkestern Fania All Stars.

New Yorks salsamusik skildrar en musikalisk resa från Karibien och Latinamerika till USA. Plötsligt står de traditionella musikformerna på en gata i New York. Människor rusar. Bilar tutar och kör. New York-salsa låter, nästan, som om gammelgubbarna i Buena Vista Social Club bjudit in George Clinton och Miles Davis.

Hör bara, för att ta ett exempel, låten ”Subway Joe” med Joe Bataan. Snabba handklapp. Smattrande timbales. Blås som fräser. Bataan halvt sjunger, halvt rappar. Kören sjunger doo-wop. Kort sagt: livsfarlig gatumusik som får det att rycka i hela kroppen!

För den som efter ”Salsa Heat!” vill höra ännu mer finns också nio dubbla ”Best Of”-samlingar. Ska jag rekommendera några så blir det i första hand Fania All Stars, Celia Cruz, Rubén Blades och Willie Colón. För den som vill höra mer av den hårdkokte Joe Bataan finns hans två första och tuffaste LP-skivor samlade på en CD.

(Hifi & Musik 2002)

I verklighetens CD-spelare: Haiti

Som om de inte hade det tillräckligt svårt ändå, redan tidigare. I sitt vardagliga liv, med att bara överleva. Vilket inte är så ”bara” på Haiti.

Nu måste de drabbas av detta också.

Så långt bort – och så nära.

Det är vad musik åstadkommer. Musiken för världsdelar och länder, kulturer och människor närmare Sverige, närmare mig, närmare oss. Så att Haiti inte känns så långt bort, inte alls så långt bort i Västindien, utan nästan, nästan som ett grannland.

För att jag sporadiskt, då och då, under åren, från 70-talet och framåt, råkat få höra musik från Haiti. Och gillat det jag hört, gillat Haitis musik – lika mycket som reggae och calypso.

Vad kan man = jag = du göra nu, idag, just nu? Pengar, pengar, pengar… Det är svaret: rikare länder och människor måste – måste – måste – hjälpa fattigare länder och människor. Det kallas solidaritet = mänsklighet.

Människorna på Haiti – det brukar beskrivas som världens fattigaste land – behövde mycket hjälp tidigare. De behöver ännu mer hjälp nu. Nu!

Vad kan Wyclef Jean göra? Direkt han hörde om jordbävningen lär han ha satt sig på ett flyg till Dominikanska Republiken och vidare till Haiti. Där föddes Wyclef, på Haiti, nära den nu jordbävningsdrabbade huvudstaden Port-au-Prince. Därifrån utvandrade hans föräldrar – tänk svenska utvandrare – med hoppet om ett bättre liv i USA.

Också tidigare har Wyclef engagerat sig mycket för människorna på Haiti, startat Yéle Haiti Foundation för att samla  in pengar för att de ska ha någon som helst chans att komma ur sin fattigdom, ja bara – ”bara” – överleva.

Klicka här och se.

Och här!

Och här också!

Wyclef Jean
Creole 101 (Welcome to Haiti)
(V.I.K)

Haitisk hiphop. På sitt nya album återvänder Wyclef Jean hem till Haiti, där han föddes för 32 år sen. Redan omslaget placerar skivan geografiskt och politiskt. Wyclef har samma sorts generalsuniform som Francois Toussaint de l´Ouverture, ledare för det slavuppror som 1804 ledde till att Haiti blev en självständig svart republik.

Samtliga låtar utom en framförs på franska och/eller creole (plus enstaka rader på engelska). Att President är enda spåret med helt engelsk text kan inte vara en tillfällighet. Wyclef bedriver en sjungande och rappande presidentkampanj och löftet att satsa pengar på att bekämpa fattigdom istället för att starta krig riktar sig minst lika mycket till hans andra hemland, alltså USA.

Även om Haitis musiktraditioner är mindre kända än musik från övriga Västindien har grupper som Tabou Combo och Boukman Eksperyans blivit hörda utanför hemlandet. Göteborgsgruppen Simbi är svenska ambassadörer för vodoumusiken från Haiti.

På ”Creole 101″ hörs de nämnda gruppernas musik och mycket mer. Wyclef blandar olika musikstilar som uppstått på Haiti eller kommit dit från närliggande musikkulturer: compas, vodou, ra-ra, méringue, calypso, zouk och även den gospelsång (pappan är ju baptistpastor) som förekommer bland haitier i USA, så kallade ”fugees”. Han plussar på med hiphop och rap, 60-talssoul och chanson.

Musiken svänger av karnevalsglädje, mjukt och varmt, skrattande, dansant och erotiskt. Men där finns en hörbar sorgkant. Svåra livsförhållanden besvärjs med musikalisk glädje. För Wyclef handlar det nog också om dåligt samvete för att hans liv blivit så mycket bättre än hemma på ön. Hiphopens tuffa maskinrytmer betonar Haitis plats i världen, musikaliskt, politiskt och mänskligt. Albumet ”Creole 101” får därmed två målgrupper, både landsmännen och den internationella hiphop- och världsmusikpubliken.

Wyclef Jean är mer kreativ än på något tidigare soloalbum. Det hörs att så här vill han skapa musik, använda alla toner och rytmer på paletten: haitiska och amerikanska, västindiska och afrikanska. Till och med gamla uttjatade La Bamba, som jag inte ville höra igen, lyckas han återuppväcka som en modern, både dansant och hörvärd latin-låt. Albumet gästas också av Foxy Brown, Buju Banton, Admiral T med flera.

(Göteborgs-Posten 2003)

Wyclef Jean´s blog.