Vykort från popens USA (2)

Två kvarter från Washington Square ligger Simon & Garfunkel-omsjungna Bleecker Street, det kommersiella Greenwich Village’s hjärta.

På Village Gate spelar Sonny Rollins och Dizzy Gillespie. På Warwick Theatre visas Andy Warhol-filmen ”Lonesome Cowboys”. Men vi väljer – av ingen anledning alls utom möjligen intuitionen – att slinka in på Café au Go Go, sjunka ner på en knarrig träbänk och lyssna in Colwell-Winfield Blues Band och Steve Elliott.

Och plötsligt står han där: Jimi Hendrix!

Men här är han ingen glittrande idol och elektrisk clown som låter som en månraket eller ett flygande tefat med hjälp av wah wah-pedal, fuzzbox och andra elektriska aggregat.

Här är han en jord- och gatunära bluesmusiker, inte speciellt speciell men just därför ganska speciell ändå. En ordinär men bra, elektrisk men mjukt skön gitarrist, som hämtar låtar ur blueshistorien.

Helt oannonserad spelar Jimi Hendrix en timma för att sen försvinna lika plötsligt som han kom.

(Aftonbladet / Innerspalten 1969)

(Tillägg: ”Jag sov”, säger min nuvarande hustru. ”Vi hade kommit till New York samma dag, flygresan tog extra lång tid och jag var så trött att jag somnade. Ja, jag somnade och sov medan Jimi Hendrix spelade oannonserat där på klubben i Greenwich Village sommaren 1969!”)

I CD-spelaren: Sivert Bramstedt

Sivert Bramstedt
Blues And Joys
Rootsy.nu

 
Sivert Bramstedt albumdebuterar efter 37 (!!!) år som professionell gitarrist och sångare.

Repertoaren är bred: country blues, amerikansk folksång, jazz, afrikanskt och genrediffus instrumentalmusik. Rötterna finns hos svarta blueslegender men nog ännu mer hos vita gitarrister/sångare som Dave van Ronk och John Fahey.

Han spelar, låt säga ”enklare” än förebilderna: plockar de toner som behövs, inte fler. Rösten har mörknat av åren och åldern.

Han har en egen, annorlunda rytmkänsla också. Orden kan betonas och melodin förlängas när han sjunger, rytmen rycka till när han spelar. Det är livet som gör sig påmint.

Så märkvärdigt att en akustisk gitarrist från Södertälje kunnat göra dessa låtar till sina (och, för den delen, det liv som de skildrar till sitt). Låtarna blir Sivert Bramstedts egna, också när Blind Boy Fuller eller Dizzy Gillespie gjort dem.

Allra bäst är han i mer folkmelodiska spår – som ”Sportin´ Life Blues” (Brownie McGhee), ”I Like To Sleep Late In The Morning” (David Blue) och den franskafrikanska ”Guabi Guabi”. Bland andra Sven Zetterberg samspelar på ljust munspel och Maria Engqvist på sträv fiol.

(Publicerat i Hifi & Musik 2009)