Polisroman och verklighetsskildring

Christoffer Carlsson
Den fallande detektiven
(Piratförlaget)

Christoffer Carlssons nya roman om Leo Junker, denne invärtes ruggslitne polis, överträffar den prisbelönta första delen.

Carlsson har skrivit sig ännu längre och bättre in i polisgenren. Samtidigt som han använder sina erfarenheter som kriminolog för att skapa trovärdighet.

Han kanske inte hämtar fakta rätt ur verkligheten men personer och händelser vägs på verklighetens våg.

Kan detta hända? Blir svaret ja, då kommer det med.

I ”Den fallande detektiven” skildras ett dagsaktuellt Stockholm i mötet mellan två extremer: vänster å ena sidan, höger å den andra och där emellan Sverigedemokraterna.

Våldsamt spännande, både som nutidsskildring och polisroman.

(KB/YA/TA 2014)

Kunskaps- eller okunskapsspel om deckare

Deckarspelet
(Nicogame)

Vi är sju runt bordet (sex spelande och en medhjälpare). Åldrar: pensionärer, plus 30 år, högstadiet och dagis (medhjälparen). Kunskaper: från expertnivå till läser någon deckare ibland men ser gärna deckarserier på TV.

Reglerna är enkla.

I tur och ordning ska vi kasta en specialgjord tärning med en bok, en TV-skärm, en filmkamera, en hängsnara, ett förstoringsglas och ett frågetecken. Varje bild motsvaras av en kategori på frågekorten: böcker, TV, film, riktiga händelser, brott och blandat samt mordgåtan.

Ett poäng för rätt svar. Den som inte kan svara får ta hjälp – max två gånger – av en ”målvakt” = en av de övriga. Även då ges ett poäng för rätt svar, medan målvakten får två. Först till femton poäng vinner.

De spelande kallas ”medbrottslingar”. Varför inte detektiver? Man kan också spela i en ”liga”, där det går ut på att nå upp till 51 poäng och bli Sherlock Holmes.

Så börjar vi. Och direkt från första frågeomgången: som vi skrattar, och skrattar, och skrattar…

”Deckarspelet” är ett så kallat kunskapsspel.

Fråga: Vilken kunskap? För vissa frågor räcker det inte att vara expert. Man bör vara nörd. Typ filmfrågan: ”Hur gammal är karaktären Lisbeth Salanders syster Camilla?”

Andra frågor, särskilt i avdelningen ”mordgåtan”, är så löjligt enkla att de blir just löjliga. Till exempel den urgamla deckargåtan om ett inbrott, ett krossat fönster och var glaset hamnar?

Eller svara på följande bokfråga: ”Vad heter huvudpersonen i Håkan Nessers deckarromaner?” Jo, två möjliga svar men bara ett är rätt. Det blir ju inte bättre när ett annat kort innehåller en fråga om huvudpersonen i Nessers andra deckarserie.

Roligast har vi åt en ”brott och blandat”-fråga: ”Vad är motsatsen till tvångströja?” Svaret bara måste avslöjas: fritidsbyxor.

Värst är fakta/korrfelen. Ett exempel: ”Hur många böcker skrev Raymond Carver om sin hårdkokta deckarkaraktär Philip Marlowe?”

Det blev en mycket rolig dryg timma för oss sex (plus en) vid spelbordet. Men knappast i betydelsen som spelets utgivare kan ha tänkt sig.

”Deckarspelet” verkar vara ett hopkok av något utländskt och snabbt tillagda svenska frågor. Trist och synd, när det finns ett så stort deckarintresse i Sverige.

En sista fråga ur ”Deckarspelet”: ”Vad är en socialdeckare?” Mitt svar: Jag tror redaktionen litat väl mycket på Wikipedia.

(Kvällsposten 2012)

I krimihyllan: Ella Andersson, rättsläkare.

Elias Palm
Corpus delicti
(Ordfront)

Inte alls omöjligt att Ella Andersson, 39 år, kan bli en svensk Kay Scarpetta, rättsläkare och huvudperson i Patricia Cornwells amerikanska deckarserie.

”Lukten var helt enkelt något man vande sig vid”, läser jag.

Och så är det nog, man måste vänja sig om man i likhet med deckarbutanten Elias Palm och hans kvinnliga alter ego (?) Ella Andersson är rättsläkare i Lund respektive en namnlös romanstad. Men jag kan, trots att det gått 15 år, när som helst minnas och känna den svaga men så obehagliga lukten från ett reportagebesök på rättsmedicinen i Lund.

Ett lik på obduktionsbordet har kopplingar till Ella Anderssons barndom, då hon förlorade sin far i en eldsvåda. På en nätauktion får hon syn på en klocka som på pricken ser ut som den i det nedbrunna barndomshemmet.

Ella blir detektiv, vid sidan om arbetet, och inleder en privat undersökning av sin egen historia.

Fast Elias Palms debutdeckare ”Corpus delicti” innehåller betydligt mer än en kriminalintrig.

Han har gjort ett arbetsplatsreportage från en rättmedicinsk avdelning. Palm skildrar obducentens arbete med de döda, nakna kropparna lika professionellt som ömsint. Hans kvinnliga obducent månar om människans värde in i denna sista, avgörande stund.

Skildringen av Ella Andersson blir också ett nära och fint porträtt av en medelålders kvinna, i yrkes- och privatliv.

Efter fjorton år ska hon lämna sambon Markus och skaffa en egen lägenhet. Inga barn, är det för sent nu? Hon har inte heller något bra förhållande till sin mor och ännu sämre till mormor.

Både författaren och recensenten är ju män så ta mitt omdöme som ni vill – men härmed utnämns ”Corpus delicti” till en kvinnoroman, författad av en man.

Själva deckargåtan består av två ihopspunna trådar. Den ena tråden är en (över)klasskildring och den andra skildrar fördomar mot homosexuella, i tidigare generationer och än idag.

Mycket som ska placeras rätt.

Beskrivningen av rättsläkarens arbete kan ibland vara på gränsen till att bli för noggrann och någon gång hakar kriminaltråden upp sig. Men för att vara en deckardebut så hanteras alla ingredienser förvånansvärt skickligt och bra.

Elias Palm är inte årets bästa svenska deckardebutant (den utnämningen förtjänar Christoffer Carlsson för sin kombinerade noirthriller och gangsterroman ”Fallet Vincent Franke”) men Palm placerar sig som god tvåa.

(Skrivet till Kvällsposten 2010)