Etikettarkiv: Desperation

Crime Festival i Harrogate: deckare på allvar

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakstons Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

(Ystads Allehanda 2011)

Annonser

Richard Buckner, sångpoet utan vers, vers, refräng och vers

Richard Buckner åkte tåg från Stockholm till Malmö. Som han säger: ”Det var längesen jag var ensam. Jag ville sitta på ett tåg, försjunken i en bok och mej själv.”

Buckners sångpoesi har beskrivits som en balansgång mellan intimitet och melodram, skönhet och tragedi. Man kan också säga att hans sånger behandlar ett och samma ämne: ensamheten som lockelse och förbannelse.

– Jag tycker om att vara ensam, säger Buckner när vi träffas före konserten på KB. Ibland kan jag ha en gitarrist med mej och förut hade jag en hustru som var trummis. Då reste vi tillsammans. Men oftast reser jag ensam. Jag tycker om att sitta ensam i bilen och köra.

Du turnerar hela tiden?

Så såg inte Richard Buckner ut när jag träffade honom, men så här ser han tydligen ut idag.

– Måste göra det för att få ihop pengar till hyran. En gång reste jag tre år i sträck, fram och tillbaks genom USA. I de största städerna kan det bli spelningar två kvällar i rad, annars är det en stad ena kvällen och en annan nästa.

– Att fråga honom, vilken galen idé, men jag minns att jag en gång frågade Steve Earle hur man får ihop livet som turnerande artist med relationer och äktenskap. Är det värt priset? Men sen tänkte jag att här sitter jag med Steve Earle och äter en bagle, så det är nog värt det.

Richard Buckners pappa var en resande försäljare. Familjen bytte bostadsort flera gånger per år. Som vuxen fortsätter Buckner att bo än här, än där: i San Francisco, på ett indianreservat och i Vancouver. Nu bor han i Austin.

Buckner brukar placeras i den diffusa genren ”No Depression”. Country + urban noir, föreslår jag. Nej, Buckner förstår inte vad jag menar. Din sångpoesi är ju country och amerikansk folksång samtidigt som den inte är country och amerikansk folksång. Då ler han. Den beskrivningen gillar han.

Någon skrev att du är countryns motsvarighet till Joy Division. Den beskrivningen är han ännu mer förtjust i. Joy Divison hör till favoriterna. Placera dej själv i country- och folksångargenren! Vilka sångpoeter känner du släktskap med?

– Jag finns ju här, säger Buckner och lägger handen på ett ställe på bordet. Och jag tycker om Howe Gelb (Giant Sand) men han finns ju här, fortsätter Buckner och lägger handen på ett annat ställe. Och var placerar man Terry Allen?

Buckners sånger har varken början eller slut. De bara fortsätter och går på. I CD-häftena brukar sångtexterna skrivas ut som noveller så att man inte riktigt vet var en sång slutar och en annan börjar.

En Bucknersång består aldrig – snarare än sällan – av vers, vers, refräng och vers. Mer oregelbundna sånger finns inte. Och ändå kan de bli riktigt melodiska. Fast när jag säger det så tittar Buckner konstigt på mej.

Kan man säga att du är en litterär countrysångpopet.

– Texterna och orden är viktiga. Jag skriver hela tiden, också annat som inte blir sånger. Sångerna skriver jag i delar – en del här, som passar ihop med en annan del där, som i sin tur passar ihop med en annan.

– Jag kan sitta ensam hemma vid pianot en dag och spela i åtta timmar. Plötsligt spelar jag en melodistump som jag gillar, då sparar jag den.

Senare på kvällen står Richard Buckner på KB:s scen med en elförstärkt akustisk gitarr och en elplanka. Med är också Gary Newcomber, vars smekande vackra steel guitar-toner poängterar både det melodiska och ensamheten.

Live är Buckner mer kraftfull och spelar högljuddare på gitarrerna. Desperationen blir mer desperat. Sångernas svärta är svartare och de vita fläckarna färre och mindre. Den mycket entusiastiska publiken tar Buckner med häpnad, får honom att sätta sej på scenkanten och sjunga a cappella.

I publiken finns, förstås, Christian Kjellvander.

(Hifi & Musik 2003)

Lyssningstips:
”Devotion + Doubt” (1997, MCA) Livet efter första skilsmässan. Medlemmar från Giant Sand och Calexico i kompet.
”Since” (1998, MCA) Livet går vidare; tuffare musik och i alla fall något ljusare sånger.
”Impasse” (2002, Fargo) Buckner spelar själv alla instrument utom trummor, som hans före detta hustru spelar.
”Richard Buckner” (2000-03, Fargo) Till endast egen gitarr sjunger Buckner sånger som också finns på tidigare album. Här blir de ännu mer nakna och spröda.

Tillägg 2011:  Sprillans nya albumet ”Our Blood” (Decor), det första på fem år.