Etikettarkiv: den amerikanska sångboken

Jazzcountry i öronen: Diana Krall

Diana Krall
Glad Rag Doll
(Verve)

Diana-Krall-_gladragdoll-300x300Inte för att jag har någonting emot kvinnor i bara strumporna men varför på ett skivomslag?

Och, i synnerhet, varför har Diana Krall låtit sig fotograferas så här till omslaget på en CD där hon med hjälp av producenten T Bone Burnett förenar country och jazz på ett annat men ändå snarlikt sätt som när western förenades med swing?

Ska det vara tänkt som en – dålig – illustration av CD-titeln ”Glad Rag Doll”?

Om min beskrivning av musiken fick någon att tänka på Norah Jones som bäst, så är det rätt. Den referensen stämmer bra.

Diana Krall har aldrig varit en av mina favoriter bland jazzsångare och pianister. Hon brukar sjunga och spela för svalt och stelt, alltför osvängigt.

Men inte den här gången.

Albumet ”Glad Rag Doll” är bland det bästa jag hört med Krall.

Oftast mjukt och svängigt, både till sång och musik. Låtarna kommer från Den amerikanska sångboken: äldre och yngre melodier, oftast mindre kända.

Krall spelar piano också här men nu är pianot bara ett instrument bland de övriga. Gitarrerna – hanterade av Colin Linden, Bryon Sutton och inte minst Marc Ribot, vars aviga toner får både country och jazz att hamna i ännu en annan genre – spelar i centrum, lägger grund och stämning.

Titelspåret är en stilla ballad till enbart Ribots plockande akustiska gitarr, ”Wide River to Cross” (gjord av countryparet Julie och Buddy Miller) har blivit blivit spöklik Twin Peaks-country och ”Let It Rain” svänger från jazz till country och tillbaka.

Också flera tuffa, mer skramliga spår, till exempel blueslåten ”I’m a Little Mixed-up” och ”Lonely Avenue” (den senare skriven av Doc Pomus och en hit för Ray Charles), som får mig att tänka på Tom Waits.

I några låtar medverkar Diana Kralls make Elvis Costello (under namnet Howard Coward) med bland annat tenorgitarr, ukulele och det där märkliga tjoandet, tror jag, i avslutande ”When the Curtain Comes Down”.

(Lira 2012)

Annonser

I CD-spelaren: Jay-Jay Johanson

Jay-Jay Johanson
Self-Portrait
(Art/Emi)

Jay-Jay JohansonJazzsång. Ofta blir det ansträngt och kryptiskt när recensenter tvingar in en artist i en viss genre. Och nästan alltid fel. Oavsett vilken genre som recensenten väljer så spelar och sjunger artisten eller gruppen sig ut ur genren. Som Jay-Jay Johanson, svensk men väl fortfarande mest verksam i Frankrike.

Vad han än gör och låter så placeras han i genren elektronika, alltså någon slags modern dans- eller annan elektronisk musik. Fast det verkar ändå som om kritikerna hör någonting annat som inte riktigt passar in i elektronika-genren, för i recensionerna av Jay-Jay Johansons nya album, ”Self-Portrait”, har det klistrats etiketter som indieelekronika och triphopcrooner.

Så då klistrar väl jag dit den lika passande etiketten jazzsång. Jay-Jay Johanson sjunger mer jazzigt än många av dagens jazzvokalister (som sjunger och spelar sig ut ur jazzgenren). På sina senaste plattor har han skalat av elektroniken så att sången och även musiken kommit allt närmare jazzen. Genom att använda etiketten jazzsång hoppas jag locka några av Liras jazzläsare att provlyssna Jay-Jay Johanson. Vilket man kan göra på Spotify, där finns hela albumet ”Self-Portrait” utlagt för gratis lyssning.

Jay-Jay Johanson spelar klaviaturer, övriga musiker är Erik Jansson, akustiskt och elpiano, Magnus Frykberg, trummor och slagverk, Johan Skugge, bas och ljud, samt Jeff Rian, gitarr. Kompet är nertonat och avskalat, nästan jazzkomp ibland och även när det inte spelas jazzigt så finns ändå en känsla av jazz i anslaget, i tonerna och rytmerna.

Han gör fina melodier som kunde placeras i de stora sångböckerna från både USA och Frankrike. Melodiska och vackra populärsånger, som Johanson sjunger med fraseringar och även synkoperingar som måste kallas jazziga. Han för melodierna framåt, samtidigt som han lägger betoningen på orden, så att rytmen hamnar en aning ”fel” – efter och mot melodin. Texterna lyfts fram, det hörs att han har något viktigt att sjunga. (Texthäfte saknas tyvärr, varför?)

Ju mer avskalat och jazzigt kompet är, desto bättre tycker jag att det blir. Som i inledningsspåret ”Wonder Wonders” eller den lilla, korta sången ”Liar” (0:58), som Jay-Jay Johanson sjunger till enbart piano. Där sången i den sistnämnda tar slut, där borde musiken ha tagit vid i form av en jazztrio eller kvartett som byggt ut orden, stämningarna, känslorna med toner.

I andra spår finns mer elektronik. De elektroniska ljuden blir aldrig högljudda utan används för att skapa stämningar av noir, den mörkaste nyansen av svart. Johanson skriver sällan eller aldrig några muntra texter, så jag förstår varför han vill ha det så här. Men frågan är om inte en sång som ”My Mother’s Grave” skulle ha drabbat ännu mer och fler, blivit ännu mer personlig och därmed allmängiltig, utan de elektroniska hjärtrytmerna och nerviga trummorna. Melodin och texten är så starka i sig och varken här eller någon gång väjer Jay-Jay Johanson från de ämnen han sjunger om.

Nu vill jag att Johanson gör en låt säga en traditionell jazzskiva, med en jazztrio eller ett storband, kanske bäggedera? Allt finns i hans melodier, allt finns i hans texter, allt finns i hans röst. Jag tror han skulle göra ett sensationellt album med duktiga jazzmusiker, som inte är avantgarde, modernistiska eller ens moderna utan spelar i jazztraditionen. Tänk hans röst högst upp på jazzkompet, den nakna sången och de blottlagda texterna. Jay-Jay Johanson kan bli Sveriges nya manliga jazzsångare. Om han vill. Han kanske till och med kunde scat-sjunga lite?

(Publicerat i Lira 2009)