Kom ihåg att du är dödlig…

Elias Palm
Memento mori
(Ordfront)

Elias Palm, rättsläkare i Lund, deckardebuterade 2010 med romanen ”Corpus delicti”. Hans huvudperson – Ella Andersson, 39 år – var likaså rättsläkare i en namnlös romanstad.

Palm skrev spännande och bra. Och initierat, förstås. Författaren och huvudpersonen lovade att bli svenska – och betydligt mer trovärdiga – motsvarigheter till amerikanskan Patricia Cornwell och hennes fiktiva rättsläkare Kay Scarpetta.

Men uppföljaren, ”Causa mortis” (2011), utspelades till stor del utanför rättsläkarstationen. Inte längre en svensk rättsläkardeckare utan mer av internationell actionthriller och äventyrsroman. Ella Andersson började faktiskt anta likheter med Lisbeth Salander.

Mindre personligt och mer som hur många andra deckare som helst, tyckte jag.

I nya ”Memento mori” förenas rättsläkardeckaren med såväl actionthrillern som samhällsromanen. Tema: rättsväsendets utsatthet, personliggjort av åklagare och även rättsläkare, kontra en allt mer organiserad och brutal brottslighet.

Inte heller här återkommer Ella Andersson till rättsläkarstationen utan fortsätter att verka som en annan, något äldre Salander. Jo, i viss – brutal och hemsk – mån återvänder hon ändå till kollegerna vid rättsmedicinen.

Ett paket avlämnas med bud på avdelningen för rättsmedicin. Tejpen rivs bort – då känns stanken. I paketet finns ett avhugget huvud som kan identifieras med hjälp av tandkort. Det är… Ellas huvud.

Ska den kvinnliga huvudpersonen försvinna – mördas – ur handlingen? Läsaren kanske anar och hoppas att berättelsen kommer att vända mot slutet, fast riktigt säker kan ingen vara…

Ännu mer spännande och otäckt – ja, riktigt ruggigt på sina ställen. Ännu bättre berättat med en puls av drivande samhällspatos. Än i debutdeckaren, alltså.

Med ”Memento mori” har Elias Palm tagit examen i deckarförfattande. Han är deckarförfattare på allvar. Jag längtar redan efter ännu en deckare av Palm – antingen en fjärde bok med… nej, nu höll jag på att avslöja för mycket… eller första titeln i en ny deckarserie.

(Kvällsposten 2013)

Kunskaps- eller okunskapsspel om deckare

Deckarspelet
(Nicogame)

Vi är sju runt bordet (sex spelande och en medhjälpare). Åldrar: pensionärer, plus 30 år, högstadiet och dagis (medhjälparen). Kunskaper: från expertnivå till läser någon deckare ibland men ser gärna deckarserier på TV.

Reglerna är enkla.

I tur och ordning ska vi kasta en specialgjord tärning med en bok, en TV-skärm, en filmkamera, en hängsnara, ett förstoringsglas och ett frågetecken. Varje bild motsvaras av en kategori på frågekorten: böcker, TV, film, riktiga händelser, brott och blandat samt mordgåtan.

Ett poäng för rätt svar. Den som inte kan svara får ta hjälp – max två gånger – av en ”målvakt” = en av de övriga. Även då ges ett poäng för rätt svar, medan målvakten får två. Först till femton poäng vinner.

De spelande kallas ”medbrottslingar”. Varför inte detektiver? Man kan också spela i en ”liga”, där det går ut på att nå upp till 51 poäng och bli Sherlock Holmes.

Så börjar vi. Och direkt från första frågeomgången: som vi skrattar, och skrattar, och skrattar…

”Deckarspelet” är ett så kallat kunskapsspel.

Fråga: Vilken kunskap? För vissa frågor räcker det inte att vara expert. Man bör vara nörd. Typ filmfrågan: ”Hur gammal är karaktären Lisbeth Salanders syster Camilla?”

Andra frågor, särskilt i avdelningen ”mordgåtan”, är så löjligt enkla att de blir just löjliga. Till exempel den urgamla deckargåtan om ett inbrott, ett krossat fönster och var glaset hamnar?

Eller svara på följande bokfråga: ”Vad heter huvudpersonen i Håkan Nessers deckarromaner?” Jo, två möjliga svar men bara ett är rätt. Det blir ju inte bättre när ett annat kort innehåller en fråga om huvudpersonen i Nessers andra deckarserie.

Roligast har vi åt en ”brott och blandat”-fråga: ”Vad är motsatsen till tvångströja?” Svaret bara måste avslöjas: fritidsbyxor.

Värst är fakta/korrfelen. Ett exempel: ”Hur många böcker skrev Raymond Carver om sin hårdkokta deckarkaraktär Philip Marlowe?”

Det blev en mycket rolig dryg timma för oss sex (plus en) vid spelbordet. Men knappast i betydelsen som spelets utgivare kan ha tänkt sig.

”Deckarspelet” verkar vara ett hopkok av något utländskt och snabbt tillagda svenska frågor. Trist och synd, när det finns ett så stort deckarintresse i Sverige.

En sista fråga ur ”Deckarspelet”: ”Vad är en socialdeckare?” Mitt svar: Jag tror redaktionen litat väl mycket på Wikipedia.

(Kvällsposten 2012)