Etikettarkiv: Deckarförfattarinna

I deckarhyllan: Kerstin Ekman

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Annonser

Finlandssvensk kriminalitet

Marianne Peltomaa
Flickan i trappan
(Schildts)

Flickan i trappanFinlandssvenskan Marianne Peltomaa påminner om den mer kända finska deckarförfattarinnan Leena Lehtolainen. Båda skriver kvinnliga polisromaner i Helsingforsmiljö. Fast Peltomaa skriver bättre, när hon skriver som bäst. ”Flickan i trappan” är hennes hittills bästa deckare med polisen Vera Gröhn.

En social och tragisk roman. Och ändå berättelsen om en, som det står på omslaget, rätt så vanlig (sprit!) och modern (skilsmässor, ensamma mammor, nya karlar) finsk familj.

Huvudpersonen, ja, jag utser henne till det, är en liten flicka, Rosa, hon kan inte tala rent ännu, och den yngsta av Tanjas fyra barn. Tanja Larsson bor i samma hyreshus som polisen Gröhn och inte första gången som Vera hittar Rosa i trappan. Men den här gången är det annorlunda: blod överallt.

”Flickan i trappan” handlar om familj och släkt: Tanjas barn och syskon, tvillingbrodern och halvsyskonen, mamman och den döde styvpappan, som råkade halka och dö på en Finlandsbåt, Tanjas alla män… Berättelsen slutar som man kunde tro och ändå inte – utan ännu värre, ännu mer tragiskt.

Marianne Peltomaa skildrar en samhällsinstitution – äktenskapet – som pendlar mellan ont och gott (eller mindre ont). Men framför allt skildras människors fattigdom, hur fattiga livsförhållanden ärvs från generation till generation och de handlingar som fattigdomen tvingar människor till.

Slutar, förresten. Romanen slutar inte alls på sista sidan. Nu ska ju Tanjas barn – barnbarnen – växa upp och hantera sin fattigdom, sina liv.

(Ystads Allehanda 2009)