Etikettarkiv: Cristina Branco

I musikbokhyllan: vägvisare till fado

Ulf Bergqvist
Fado
En vägvisare till musiken och musikerna
(GML Förlag)

Ulf Bergqvist FadoJag kan inte tänka mig att någon i Sverige vet mer om portugisisk fado än Ulf Bergqvist. I tidskriften Lira fortsätter han envetet att recensera nya fadoskivor. (Sen kan det vara ett lite helsike att få tag på vissa rekommenderade album – men det är en annan sak.)

Nu har Bergqvist också gett ut en grundläggande bok om portugisisk fadosång och musik, från traditionen in i nutiden. ”En vägvisare till musiken och musikerna”, som titeln så exakt lyder.

Kunnigt och intressant. Och trots all faktakunskap: inte det minsta svårläst.

Samt – det är ju viktigast – lyssningslockande. Alltså en perfekt bok för den svenska publik som upptäckt Portugals fadotradition genom nya sångerskor som Cristina Branco och Mariza.

Just kapitlet ”Den nya fadon” – där Bergqvist påpekar att den inte är så ny – är extra intressant för mig, som tycker om när traditioner lever vidare genom nya generationer, tankar, liv, åsikter och influenser.

Också spännande – och kanske förvånande – att hälften av de åtta ”Röster om fadon idag” som intervjuas – Ricardo Ribeiro, Pedro Moutinho, Marco Rodrigues och Rodrigo Costa Felix – alltså är män.

I Sverige har flera av de nya, yngre fadosångerskorna blivit kända och hörda. Men hur många av oss har hört en enda av ovannämnda fadosångare?

Som sagt: lyssningslockande och alla fyra finns på Spotify, upptäckte jag precis…

(Hifi & Musik 2013)

Annonser

Musik i bokhyllan: Fado

fadomu2Thomas Nydahl
Musiken som föddes bortom haven
En berättelse om den portugisiska fadomusiken och saudadebegreppet
(Artéa förlag)

Något lite dubblerar Thomas Nydahls nya och andra bok om fado med hans föregående, men syftet har främst varit att komplettera och fördjupa. Han gör det själv förstås men tar även hjälp av portugisiska fadoartister och andra kunniga i såväl intervjuform som i ett par översatta artiklar om begreppet saudade och den portugisiska gitarren.

Och han skriver personligt, precis som förra gången. Då handlade det om ögonblicklig förälskelse, när Nydahl råkade få höra fado 1983 vid ett besök i Lissabon. Nu har förälskelsen övergått i djupare kärlek.

Han repeterar de olika teorierna om fadons historia (troligast från Afrika till Brasilien och med frigivna slavar till Lissabon 1761) och intervjuar representanter för dagens fadosång/musik, mest vokalister men också instrumentalister, främst kvinnor men också några män.

Mariza, Mísia och Joana Amendoeira är på väg att bli kända i Sverige, medan till exempel Mafalda Arnauth, Ana Sofia Varela och Aldina Duarte verkar vara andra spännande fadosångerskor att upptäcka. Liksom Camané, en av fadons få manliga sångartister.

Utdrag ur fadosånger har dessutom översatts till svenska – utmärkt för oss som inte hänger med i de portugisiska texterna. Men samtidigt är det ungefär där jag börjar få problem med fadoboken.

Magister Nydahl nöjer sig inte med att tala om vad fado och saudade (de känsloyttringar som fadosången rymmer) kan vara utan slår fast vad de ska vara. Han tar fram pekpinnen och skiljer agnarna från vetet. En veteran som sångerskan Cristina Branco klarar väl av Nydahl men kritiken mot debutanten Liana liknar verbal mobbing.

Ska det vara så svårt att fatta att det inte finns några motsättningar mellan tradition och nyskapande, purism och experiment. De är inte motpoler utan varandras förutsättningar. Det glädjer mig att Nydahl skriver emot sig själv när han låter Lisa Nilsson, den svenska sångerskan, uttala sig som en auktoritet på saudade.

”Musiken som föddes bortom havet” är en kunskapsrik bok. Nydahl utför en kulturgärning när han förmedlar portugisisk fadosång till svensk publik. Just därför är det så onödigt – idiotiskt – att förolämpa läsarna genom tala om vad vi ska tycka innan vi själva lyssnat.

Jag upplevde starka känslor när Cristina Branco var i Sverige och sjöng vad jag nu förstått var falsk fado. Jag gillar också Lianas electrofado. Vilket inte hindrar mig från att samtidigt uppskatta den CD med ”fado ur arkiven”, som medföljer Thomas Nydahls bok.

(Publicerat i Kvällsposten 2006)