Etikettarkiv: Clash

Nu har Tony Parsons också fått en deckare eller två i huvudet

murder-bagTony Parsons debutdeckare – jo, nu har Parsons, journalist, krönikor och skönlitterär författare även debuterat i kriminalgenren med polisromanen – ”Murder Bag”, som i dagarna dessutom ges ut på svenska (av EA Förlag). Medan uppföljaren ”The Slaughter Man” kommer på engelska i maj.

Följande intervju med Tony Parsons gjordes 2003, när han besökte Sverige för att prata om – det var i alla fall meningen – sin då nyutgivna samling med krönikor, ”I huvudet på Tony Parsons” (Prisma).

——————————————————————————–

Tony Parsons anländer till Hilton Triangeln i Malmö, checkar in och kommer snabbt ner i baren.

Förra veckan var du i Polen och nu Sverige. Ute på rockturné?

– Ja, ännu en, svarar Parsons. Författare börjar allt mer likna rockmusiker. Vill en författare sälja sin roman så måste författaren åka på turné. Jag klagar inte, för det ger mej mycket. Jag får uppleva ett Europa på väg att förändras. Men nu har jag ett nytt barn, en liten dotter, så framöver tänker jag stanna mer hemma i England och inte resa runt så mycket.

Tony Parsons har på senare år gjort succé med romanerna ”Mannen och pojken”, som blivit utgiven i 35 länder, ”Min tjej och jag” samt ”Mannen och hustrun” (den sistnämnda kommer på svenska i höst). Just nu är han däremot aktuell i Sverige med boken ”I huvudet på Tony Parsons”, en samling artiklar från musiktidningen New Musical Express över livsstilsmagasinet Arena och fram till tabloiden Daily Mirror.

Det var så han först gjorde sej ett namn – som rock- eller snarare punkjournalist i slutet av 70-talet. (Visst har väl Tony Parsons namn på omslaget lånat både sin röda färg och sitt typsnitt från NME:s tidningshuvud?)


Officiell trailer till Tony Parsons deckare/polisroman ”The Murder Bag”.

Vad är skillnaden mellan att vara journalist och vara författare?

– En författare kan invänta inspirationen, sitta och vänta på att musan ska komma på besök. Medan en journalist får i uppdrag att skriva 5000 tecken och artikeln ska vara klar om två timmar. Bara att sätta sej och skriva, försöka göra det bästa av det.

– Varje måndag har jag en krönika i Daily Mirror. Jag skriver den på söndagen. Det tar en dag. En roman kan jag ägna ett helt år åt. Men det betyder inte att skönlitteratur skulle vara bättre än journalistik och författare finare än journalister. Det är en felsyn.

– Författaren är ”artist”. Journalisten är hantverkare. Journalistik kräver yrkeskunskap – liksom en bilmekaniker eller läkare måste kunna sitt yrke. Som journalist arbetar man för invånarnas bästa, står man i allmänhetens tjänst. Det kan man sällan säga att författaren gör.

– Journalisten måste också arbeta mot ”livets deadlines” – tandvärk eller trötthet eller kanske någon av ens nära har dött. Oavsett vad som händer, hur journalisten än mår ska texten lämnas i tid.

– Samma dag min mor dog skulle jag skriva en krönika till The Mirror. Det var svårt att skriva mitt i sorgen – samtidigt som jag ju lovat leverera en krönika. Jag sa till redaktören att jag skriver, men jag måste skriva om min mor. Något annat kan jag inte skriva om.

– Journalistiken är flyktig. Nästa dag, vecka eller månad är texten borta. Därför är det bra att artiklar samlas i böcker. Jag är en stor beundrare av Tom Wolfe, men tidningarna som han skrev i fanns inte där jag bodde när jag var ung. Hade inte artiklarna publicerats i bokform så hade jag aldrig läst honom.

Vilken sorts journalistik är bäst – när journalisten går nära ämnet och skriver subjektivt eller när journalisten håller sig på avstånd och försöker vara objektiv?

– Jag beundrar den objektiva journalistiken. Kanske för att jag aldrig kunnat skriva så. I synnerhet inte på 70-talet, när jag skrev om Sex Pistols och Clash. Då var jag knappt en journalist. Jag var en vän, kompisen till bandet, som dessutom bjöd på en påse piller. Om jag inte gjort det så hade Pistols suttit och pratat med nån annan än mej.

ParsonsJan Gradvall, som sammanställt ”I huvudet på Tony Parsons”, skriver i förordet att du fick honom att bli journalist. Dina artiklar gav honom mod att lita på sej själv både som skribent och människa. Är du i första hand en journalist och författare för din egen generation?

– Det är fler som sagt att jag fick igång deras skrivande. Och det är smickrande. Några få år – noga räknat tre, längre än så medverkade jag faktiskt inte i NME – skrev jag nog mest för läsare i min egen ålder och yngre. Senare artiklar – och inte minst romanerna – har nått en bredare publik, både äldre och yngre.

Vad tycker du om Gradvalls urval?

– Det är udda, lite märkligt. Å andra sidan skulle nog alla urval bli udda. Jag har skrivit om många olika ämnen: musik, politik, män och kvinnor. Alltid är det nånting som hamnar utanför.

– De tidiga texterna om Clash och Sex Pistols har jag svårt för idag. På den tiden handlade det mesta om droger. Livet var som att slänga sej i lianer. Jag höll igång tre dygn i sträck utan att sova. Sen tröttnade jag på Keith Richards-livet. Min bästa journalistik har jag skrivit efter att jag fyllde 30 år.

Jag tycker att alla dina texter är skrivna av samme punkjournalist, som lägger år till år och erfarenhet till erfarenhet. När du skriver om din far och din son och dej själv som både far och son, så skildrar du ju din uppväxt som journalist, man och människa.

Intensiteten och identifikationen finns också i artiklarna inför valet 1997 om Englands fattiga städer och stadsdelar, dit de politiska kampanjbussarna aldrig åkte. Dessutom rymmer texterna alltid ett slags ”underifrånskap”.

– Du menar att jag uttrycker underklassens ståndpunkt? Jo, det gör jag väl.

– Jag känner inget släktskap med medelklassen. Det är från arbetarklass jag kommer och där hör jag hemma, fortfarande. Fast det gäller att inte glömma att senast jag jobbade på fabrik var 1976 och att dagens arbetarungdom har en annan uppväxt än jag. På min bakgård tog inte alla heroin.

Brittiska journalister – också rockjournalisterna – använder ofta långa, krångliga meningar med svåra ord. Dina artiklar – däremot – är enkla och lättlästa.

– Som journalist – och även författare – ska man veta vad man vill säga och säga det så rakt och tydligt som möjligt. Jag har inget behov av att vara pretentiös. Det beror väl också på att jag lämnade skolan vid 16 år.

the-slaughter-manDu har ofta mycket bestämda åsikter. Ångrar du någon snabbskriven artikel eller krönika?

– Jag förbehåller mej rätten att ändra ståndpunkt. Det är en mänsklig rättighet.

– Jag bytt många åsikter. När jag var ung trodde jag att droger var lösningen på alla problem. Det tror jag inte längre, inte sen jag blev far och medelålders. Droger kan aldrig vara lösningen. De har inte gjort mej nåt gott. Det hade varit bättre om jag aldrig tagit dom.

Artiklarna inför det engelska valet kan nästan beskrivas som valpropaganda för labour. Men nyligen läste jag en krönika i The Mirror där du kallar Tony Blair för en ”Judas”, eftersom han inte vill låta England folkomrösta om anslutningen till EU och EMU.

– Ja, jag har bytt åsikt om Blair. Liksom många andra röstade jag på labour. Och liksom många andra som gjorde det tror jag inte att jag kan lägga min röst på Tony Blair en gång till. Likadant med honom som med Bush – bägge tänker mer på sin egen karriär än på sitt land.

Din bästa artikel?

– Den där krönikan om min mamma, som jag skrev samma dag hon dog. Det mest naturliga i världen. Döden. Men så svår att acceptera och skriva om.

Den krönikan finns väl inte i boken?

– Nej.

Här tackar jag för mej. Tony Parsons rockturné drar vidare: en radioreporter sitter och väntar, därpå följer boksignering på Hamrelius och på kvällen ska det bli scenintervju på rockklubben KB i Malmö. (Där uppträdde förresten Parsons – snacka om publikfriare – i svenska fotbollslandslagets tröja.)

(Lite olika versioner i Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)

————————————————————————————–

TONY PARSONSNågra av Parsons krönikor i Daily Mirror – efter krönikesamlingen och framåt till idag – kan läsas på:

http://www.mirror.co.uk/authors/tony-parsons/

Annonser

När Joe Strummar rockade mot dom rika

Hultsfred sent på natten eller tidigt på morron. Klockan är två, halv tre. Joe Strummer och hans nya band The Latino Rockabilly War har precis gått av Hultsfredsfestivalens stora scen.

Bra har det inte varit. Bra är ett ord som inte går att använda om Latino Rockabilly War. Men spännande har det varit, tycker jag. Direkt och impulsivt och ”amatöristiskt” på det positiva sättet. Latino Rockabilly War har spelat en rockmusik där kunnandet inte tillåts stänga in och kedja fast viljan – och så ska rockmusik vara.

Det var ruffigt och bråkigt. Att Latino Rockabilly War är ett störigt band hörs ju på namnet: Det latinska rockenrollkriget eller hur man nu ska översätta det. Och så läste jag i en intervju att Strummer också vill att Latino Rockabilly War ska spela: inte med utan mot varann.

I Hultsfred har Latino Rockabilly War spelat låtar från den gamla Clash-repertoaren ”Guns Of Brixton”, ”This Is England”, ”I Fought The Law”), Big Audio Dynamite-låtar (gamle Clash-kompisen Mick Jones är ju med i BAD) och också några av Strummers nya filmlåtar (från filmerna ”Walker” och ”Pernament Record”).

Det lät lite punk, fortfarande, och också mer traditionell rock´n´roll, lite engelsk-irländsk-amerikansk folksång, country. tex-mex… Till detta slamrade de två trummisarna/slagverkarna så fort som möjligt på så många trummor som möjligt. Visst ramlade de mitt bland trummorna ett par gånger?

Ja, jag gillade det i alla fall.

Som låtskrivare kan Joe Strummer beskrivas så här: han har hittat ackorden, melodierna och den ”enkelhet” som är minsta gemensamma nämnaren mellan alla dess rotmusikformer. Och alla som försökt göra en så kallat enkel låt som samtidigt är bra och personlig vet vad jag menar. Från ”Career Opportunity” till ”Tennessee Rain” (från filmen ”Walker”) och ”Trash City” (filmen ”Pernament Record”) har Strummer lyckats skriva en handfull eller snarare två eller tre händer fulla med låtar som är just enkla, personliga och bra, mycket bra.

Joe Strummer på Hultsfred. Foto: Anders Ljungberg / Flickr, publicerad enligt Creative Commons.

Efter konserten var det meningen att det skulle bli presskonferens i presstältet. Istället bjuder Strummer in journalister och fotografer i logen, dvs idrottsplatsens omklädningsrum, för att dela på ölen och köket som arrangörerna ordnat åt bandet.

Det blir strax fullt i omklädningsrummet. Fotograferna och journalisterna trängs, blixtrar och spärrar upp öronen. Men himmel! Den yngre generationen rockskribenter är ju så blyga och försynta. De står och trycker runt väggarna. För en ärrad kämpe, som undertecknad, är det ingen match att åla fram mellan ungdomarna och sticka intervjumikrofonen under näsan på Strummer.

Halvvägs framme hör jag honom säga nåt om namnet på bandet, The Latino Rockabilly War. Uppfattar inte riktigt allt, men jag tycker mej höra att bandets namns är ett skämt med Robert Redford och en film med titeln ”The Milagro Beanfield War” som har Redford har regisserat.

Vi är tre journalister som står längst fram och pratar med Joe Strummer. Följande är alltså ett slags kollektivintervju.

Första frågan: Är spelningen i Hultsfred en del av Rock Against The Rich-turnén?

– Egentligen inte. Men på ett sätt är den här spelningen en del av Rock Against The Rich. Pengarna vi tjänat ikväll ska vi använda för att betala utgifterna vi haft för Rock Against The Rich-turnén i England.

– Vi har spelat… hur många spelningar var det? frågar Strummer och någon i bandet svarar: ”27”. All right, vi har gjort tjugosju gratisspelningar i England, Skottland och Wales.

Varför har du och Latino Rockabilly War gjort en gratisturné under namnet Rock Against The Rich?

– En grupp människor i England har bestämt sej för att försöka avsätta den kungliga familjen och göra oss kvitt hela den aristokratin. Jag sympatiserar med det. Det är helt enkelt inte rättvist att 7 procent av Englands invånare äger 87 procent av England. De har alltid gjort det och de kommer alltid att göra det om ingen sätter stopp för det.

Tro du att ett rockband och en sån här turné kan påverka människor?

– Jo, jag tror att vi kan sätta fart på debatten och få igång lite aktivitet. Och jag vill arbeta mer fysiskt med min musik. Inte bara sjunga om hur det är i England utan sätta in musiken i ett sammanhang där den hör hemma – använda musiken i ett bestämt syfte, som ett vapen.

– Jag skulle inte vilja bli som Bono. Bra låtar med bra texter – men han turnerar med U2 runt om i USA och framträder på jättearenor för en jättepublik. Fel sak på fel fel plats. Han säger en sak och gör nåt helt annat. Rock Against The Rich-turnén har gått till små engelska samhällen, riktiga ”hålor”, så små att några av dem visste jag inte ens att de fanns.

Det enda som hittills finns på platta med Latino Rockabilly War är en LP-sida filmmusik från ”Pernament Record”. När ska du ta med dej bandet in i en studio och spela en egen LP?

– I oktober ska vi försöka spela in.

Har du redan skrivit låtarna till LP:n?

– Nej, jag vill inte skriva låtar i förväg. När det blir dags för skivinspelning ska jag göra låtarna tillsammans med bandet. Att åka runt på turné i England var mycket inspirerande. Jag skrev ner några idéer och utkast till låtar, men inspirationen tickar och bubblar inne i huvet.

LP:n med Latino Rockabilly War, kommer den också att ges ut av CNS?

– Ja, det är samma gamla Clash-kontrakt som jag fortfarande har med CBS.

Clash finns väl inte längre? Tar det aldrig slut det där Clash-kontraktet? Är det ett evighetskontrakt?

– Det är ytterligare några LP:n som jag måste göra innan jag blir från från kontraktet. Tre till, tror jag.

– Men jag struntar i vilket skivbolag jag spelar in för. Det viktiga är att skivbolaget inte lägger sej i musiken. Idag måste alla nya band anpassa sej till skivindustrin. ”Musiken är lite för hård och rå”, säger skivbolaget och då rättar sej de unga banden efter det. De vågar inte annat. Då får de inget skivkontrakt.

– Jag vill spela in i lugn och ro, mixa och leverera det färdiga masterbandet till skivbolaget. Jag litar inte på dom som jobbar skivbolagen. De som har makten på skivbolagen tycker ju inte ens om musik. De är kontorspersonal, kunde lika gärna jobba på ett försäkringsbolag eller på kontoret på ett möbelföretag. Att de arbetar på ett skivbolag är bara en tillfällighet.

– På 60-talet hade musikintresserade ”galningar” makten på skivbolagen. När Jimi Hendrix knackade på sa dom: ”Kom in!” Idag skulle de säga: ”Gå och köp en kostym” innan de släppte in Hendrix.

Har CBS försökt påverka dej?

– Jag var beredd på att få käfta med skivbolaget i tio år. Och det hade jag gjort. Jag var beredd att vänta i tio för att få spela in en skiva jag kan stå för. Jag tänker inte låta nåt ägg som inte fattar vad vi gör bestämma över mej. Men så kom några från skivbolaget och lyssnade när vi spelade i London. Och efter det är det åkej, bara att spela in.

Den senaste tiden har du mest sysslat med att göra musik till filmer, nu senast ”Walker” och ”Permament Record”.

– Ja, men har jag tröttnat på filmmusiken. Det är åkej att göra filmmusik, men det är inte som att spela på scen och sen låta konserten fortsätta med att jag pratar med pressen och förklarar vad jag vill med musiken. Det är nummer 1 – den här direktkontakten med människor. Jag har ingenting emot att göra filmmusik, men jag saknar live-spelningarnas magi.

Jag gillar ”Tennessee Rain” (från filmen ”Walker”). I mina öron låter den som en blandning av irländsk och mexikansk musik lite country.

– Det stämmer. Jag har turnerat med The Pogues och influerades av deras musik. Dessutom härstammar min släkt från Irland och flyttade till Skottland för tre, fyra generationer sen. Min mamma var en ”lassie” från Skottland. Så jag känner mej som en del av den keltiska musiken och kulturen. Jag är hälften/hälften – halva jag är engelsk, halva keltisk/gaelisk.

Har du fortfarande samma lust att spela musik som för tio år sen?

– Innan jag spelade med Pogues tyckte jag att det bara var trist. Jag tänkte lägga av, tyckte inte det var nån mening med att spela. Men så turnerade jag med Pogues i USA. Dom spelar ju keltisk musik, irländska låtar, men ändå är det väldigt punkigt. Pogues spelar punksnabb keltisk musik. Jag spelade kompgitarr med dom i några veckor och då började jag plötsligt tycka att det var kul att spela igen.

Åter till Rock Against The Rich-turnén i England. Du, som ju ändå tjänat en del pengar på plattorna du gjort med Clash och på dina låtar, har fått kritik för den turnén. ”Hycklare”, har du kallats.

– Till att börja med satsade jag alla pengar jag hade på Rock Against The Rich-turnén. Men det kan ju göra detsamma. Det viktiga är väl att yttrandefriheten ska gälla mej också? Det är väl det demokrati handlar om? Rätten att få ha vilka åsikter man vill?

– Jag tycker verkligen att vi ska göra oss av med kungahuset och aristokratin i England. Det finns dom i England som bara får det sämre och sämre medan somliga andra kan dricka champagne. Är det rättvist? Det är ju som på Marie Antoinettes tid i Frankrike, det är som om det fortfarande är 1790.

– Nån som har möjlighetatt göra sej hörd måste protestera. Och journalisterna och andra som jobbar med media gör det inte. Dom har trevliga jobb, dom är nöjda, tycker det är bra som det är. Men när Barclays bank, som tidigare också hade investeringar i Sydafrika, använder hip hop-musik sin reklam – deras TV-reklam går så här: ong-ktsch-b-boom-boom-kttsch-hey-guys-come-down-bout-this-bank-open-up-an-account-ong-boom-tch och dom använder färger och grafik som ser ut som omslaget på N(ew) M(usical) E(xpress) – då måste jag protestera. Vafan gör dom med vår kultur? Vart tar kulturen vägen? Dom har ju kapat vår kultur! Det luktar. Dom stjäl kulturen.

(Nu behövs inga fler frågor. För nu är Strummer i full gång med att prata politik.)

– Det är ”thatcherism”, det är vad det är. Thatcher-filosofin går ut på att ge förmåner till några få utvalda och hålla nere resten.

– Och det är inte bara ”röstskatten” det handlar om. (Intervjuarens anmärkning: Röstskatten i England innebär att man för att få rösträtt i politiska val måste betala en särskild skatt, en röstskatt. Och vilka är mindre benägna att betala röstskatt? Dom som inte har så gott som pengar = dom som inte stödjer Margaret Thatcher.)

– Förra månaden la den konservativa regeringen fram ett förslag om privata filer på motorvägarna. Fan inte klokt! En rik kille med sportbil skulle alltså om han betalade för det i sin privata fil kunna dra på i 190 förbi trafikstockningarna som vanliga, dödliga sitter fast i.

– Det är det här sättet att tänka nån måste sätta stopp för. Dom rika i England går i privata skolor och universitet, bor för sej själva, lever i en egen, privat värld. Dom rika kommer aldrig i kontakt med verkligheten och vanliga människor. Vad vet t ex en domare om hur vanliga engelsmän har det idag? Folk som försöker försörja en familj med tre barn på 27 quid (270 spänn) i veckan.

– För mej är det enkelt. Hur kan man äta en god middag på en restaurang när hungriga barn pressar näsorna mot restaurangfönstret och glor på en? Men dom konservativa kan. Dom rika bryr sej väl inte om det. Dom vill ha sin jävla privata gräddfil på motorvägen.

När Joe Strummer pratar politik i omklädningsrummet på Hultsfsfredsfestivalen kan jag inte låta bli att tänka på mär jag för drygt tio år sen intervjuade samme Strummer på Esso motorhotell i Arlöv utanför Malmö. Det var när Clash första gången spelade i Sverige.

Just samme Strummer, för Joe Strummer verkar fortfarande vara precis samma människa.

– Tack ska du ha, säger han. Det har hänt mycket sen dess, men jag försöker att ha fötterna på jorden.

– Tillräckligt många i England går omkring och sträcker på halsen och tror att dom är nåt. Man måste inse att när kvällen kommer är man bara ”någon”, vem som helst. Och det är cool, tycker jag. Det är åkej.

– För mej räcker det med att vara ”någon”. Vem som helst. Mej själv.

(Magazin April 1988)