Den finske jazzpianisten Iira Rantala ska i veckan spela i min närhet – Helsingborg, Malmö och Lund – med sina nya trio. Ja, jazz eller ”jazz”. Rantala spelar, förmodar jag, väl fortfarande jazz med mycket mera.
Iiro Rantala New Trio.
Ett av mina största musikaliska upplevelser inträffade i Helsingfors för drygt 10 år sen när jag såg och hörde Iro Rantala med sin dåvande grupp, Trio Töykeät.
*
Renskrivna anteckningar från fem musikdagar i Helsingfors
(den 26-30 augusti 1998), femte och sista kvällen: dubbelprogram i Huvila.
”Dubbelprogram”, skrev jag. Lika gärna kan man säga att den här kvällen i Huvila-tältet presenterar pianisten Iiro Rantala med sina två olika ”kompgrupper”. Nej, det är lite orättvist mot de övriga musikerna, som allihop är både kompetenta och personliga, men Iiro Rantala är ändå huvudpersonligheten. Hans kompositioner och pianospel finns hela tiden i musikens absoluta centrum.
Före pausen spelar Trio Töykeät: Iiro Rantala, alltså vid pianot, Eerik Siikasaari, bas, och Rami Eskelinen, trummor.
Det hörs att Rantala är klassiskt utbildad i piano. Hans pianoteknik är klassisk. Han kan allt: spela melodier, löpa på tangenter, spela svagt och högt.
Han växlar mellan vad som låter som kompositioner och vad som låter som improvisationer, mellan vad som kan vara konstmusik och vad som kan vara jazz. Den musikaliska gränsen flyter – nej, den finns inte! Både klassiskt och jazz – och allt där emellan! – ryms i Iiro Rantalas musik(uppfattning).
Snabbt antecknar jag blocket fullt. Utdrag:
Andra låten går snabbare, den är skuttigare, liksom ”knappigare”. Tvära brott: rytm, motrytm och ur rytm. Blues, som plötsligt övergår i en ”Slow Boat To China”-aktig melodi, som i sin tur skenar iväg, som om melodin
slinter på tangenterna. Hopp mellan allt detta: snabbt hit, snabbt dit och tillbaka. Och plötsligt: ett finstämt jazzgitarrsolo fast på elbas.
Erik Satie spelar fyrhändigt med Thelonius Monk, antecknar jag.
I ”Another Ragtime” spelar Rantala ”karate-ragtime”: snabbare – ja, snabbare ändå – än de alldeles för snabbspelande ragtimepianorullarna. I ”Wedding Waltz” spelar han klassiskt med högerhanden, lirar jazz med den
vänstra.
Också Eerik Siikasaari och Rami Eskelinen är bra musiker. Men, ursäkta, det kan inte hjälpas: de bleknar i jämförelse med den virtuose, rent geniale Rantala. Basisten Siikasaari spelar mjukt och melodiöst (en finsk Charlie Haden). Eskelinen slår inte på trummorna utan förvandlar trumsetet till ett melodiinstrument: skapar melodier av rytmerna.
Trio Köykeät: Iiro Rantala, piano, Eerik Siikasaari, bas och and Rami Eskelinen, trummor.
Efter pausen är det dags för The Tango Kings: Iiro Rantala, piano, Gil Goldstein, dragspel, Mark Feldman, violin, Adam Rogers, gitarr, och Mike Richmond, bas.
Så fort Tangokungarna börjar spela antecknar jag: Inte (Astor) Piazzolla o c h bortom honom utan hela tiden bortom Piazzolla! Komponerad fri form-tango, skriver jag sen. Finsk tango möter argentinsk, klassiskt piano möter tango, jazz möter tango; inte i(nuti) varann utan så att mötena hörs, de olika musikformerna krockar, bultar och boxar på varann, vänslas.
Avantgarde, men melodiöst och dansant. Tangoorkestern suuuuuuuuuuger på melodierna medan pianot hackar emot. Fiolen! Gitarren! Dragspelet! Som de spelar! Allesammans är virtuoser! Och ändå: dessa amerikanska musikvirtuoser, som har fullt upp med turn‚- och studiejobb, som spelar en mycket sällsynt konsert i Helsingfors, för nästan aldrig har de tid och möjlighet att samlas allihop på samma gång och plats, hamnar ändå i skuggan av denne ”okände” finske pianist: Iiro Rantala.
Ibland kommer de amerikanska musikerna t o m – nästan – av sej. De stannar upp och bara glor och lyssnar på Rantala, när han på sekunden, tonen, taktslaget växlar från en musikform till en annan, från full storm till den tystnad där man kan höra en knappnål falla, från sprintersnabba löpningar till slooooooooooooow motion. De verkar knappt tro sina öron. Att någon kan spela som han. Otroooligt!
Det är Rantala som komponerat musiken också, med samma musikaliska schizofreni som till jazztrion: mjukt kontra hårt, melodiöst kontra avantgarde, traditionellt kontra modernism och fri form. Alla mänskliga känslor ryms i Rantalas musik, oavsett om den går under rubriken ”jazz” eller rubriken ”tango”. Alla musikaliska stämningar kan passera igenom en och samma låt.
Iiro Rantala.
Spelar Tango Kings tango? Tja. De spelar ”tango”, som ingen annan – jag menar INGEN annan – spelar tango. Som en av låtarna heter: ”Rocky Type Of Polkka”.
Måste också nämna att Rantala före konserten berättade att Trio Töykeät hösten -98 ska turnera, i stort sett, jorden runt. Överallt spelar den finska jazztrion – utom i Sverige. Här har Trio Töykeät haft två, säger två ynka spelningar. Aldrig att t ex Fashing hört av sej eller ens
svarat på brev. Ynkligt på gränsen till skandal! För den nyfikna delen av den svenska jazzpubliken är det trist, ack så trist.
(Publicerat i Gränslöst 1998)
Sydsvensk turné 2009 med Iiro Rantala New Trio:
Torsdag den 24 september: Helsingborg, Dunkers Kulturhus, kl 19.30
Fredag den 25 september: Malmö, Palladium, kl 19.30
Lördag den 26 september: Lund, Mejeriets Brunch, kl 14.00
Söndag den 27 september: Halmstad, Kulturverket, kl 16.00
Petra Haden, dotter till jazzbasisten Charlie Haden, har gjort det förut.
Han tog ingen plats, la sej inte i vägen. Men han bad inte heller om ursäkt, gjorde sej inte mindre. Han lyssnade och kompletterade med sin personlighet. Och den var stor – oändligt stora var de toner som kom ur denna lilla trumpet.
Samtidigt fortsatte han att spela jazz. Så sent som 1988 återförenades Cherry med några gamla jazzkompisar och gjorde ett album, ”Art Deco”, med 50- och 60-talsjazz.
Erikssons kultursidor 