Etikettarkiv: Cecilia Bartoli

Grammisbelönad: von Otter

Anne Sofie von Otter
Sogno barocco
(Naïve)

OtterSvårt låta bli att jämföra Anne Sofie von Otter med Cecilia Bartoli. Bägge är ju mezzosopraner som gärna sjunger barock.

Men när Bartoli nästan sprudlar över brukar von Otter vara återhållsam och stram, lite kylig. Så i mina öron har Cecilia oftast besegrat Anne Sofie.

Att Anne Sofie von Otter har mod att utmana bevisar hon på sitt nya album med tidig barockmusik av bland andra Monteverdi och Cavalli.

Hon sjunger lika eftertänksamt som alltid men också ovanligt inlevelse- och uttrycksfullt.

När Ensemble Cappella Mediterranea spelar som snabbast på strängarna och slår som hårdast på trummorna i Provenzales ”Squarciato appena havea” så rycks von Otter med och blir nära nog sprudlande, hon också.

Det är som om hon har två röster: en vildare röst försöker sjunga sig fri från den mer strama.

(KB/YA/TA 2012)

I CD-spelaren: Cecilia Bartoli

Cecilia Bartoli
Sacrificium
(Decca)

Den italienska mezzosopranen Cecilia Bartoli är en ovanlig operasångerska. Hon nöjer sig inte med att drilla och kvittra som den mest skönsjungande fågel – ljust, klart och intensivt – utan har också sin egen, personliga agenda. Bartoli utforskar och tolkar den västerländska konstmusikens mindre kända historia.

Bartoli har tidigare lyft fram ”förbjudna” barockoperor och ”okända” kompositörer från tidigt 1800-tal samt återskapat sångerskan Maria Malibrans operarepertoar, även hon verksam i början av 1800-talet. Fast albumet ”Sacrificium” är nog det mest häpnadsväckande hon gjort.

Titeln betyder ”offer”. Albumet är tillägnat – så kan undertiteln översättas – ”De hundratals pojkar som offrades i musikens namn”. Det var på 1600-talet som påven bannlyste kvinnorna: de fick inte utbilda sig i musik och bli sångerskor. Då uppstod ett problem: män hade inte lika ljusa, vackra röster. Därför lät man kastrera unga pojkar, innan de kom i målbrottet.

”Sacrificium” är en feministisk skiva. Kunde inte dessa sånger ha sjungits lika vackert av kvinnor? Cecilia Bartoli ger ett klingande bevis genom att sjunga det allra vackraste hon kan. På omslaget syns hon som en antik staty från Rom: hennes huvud har placerats på den nakna manskroppen.

Albumet är också en sorgesång över unga pojkars förstörda liv. I en kvinnas mun förvandlas kastratsångerna dessutom till protestsånger mot alla sorters kyrkor och religioner. När det som påven bestämde då visade sig vara så fel, hur skulle man säkert kunna veta att inte dagens religiösa uttolkare har lika fel?

Il Giardino Armonico, som med dirigenten Giovanni Antonini svarar för det orkestrala, använder sig av gamla, tidstypiska instrument – träblås, violiner, theorbo (långhalsluta), barockgitarr, orgel med mera – som antingen byggdes på 1700-talet eller är nya kopior. Musiken blir en tidsresa som knyter ihop det som idag kallas folk- respektive konstmusik.

Gå in på Spotify om du vill – observera – provlyssna. Den här gången räcker det inte med Spotify. Dels är ljudet inte tillräckligt bra för att man ska kunna njuta maximalt, dels finns ”Sacrificium” i två olika utgåvor.

Mitt exemplar är en deluxe-utgåva. Här finns extra information om både musiken och historien, ett ”kastratlexikon” över sångare och kompositörer, enkelalbumets CD med mindre kända sånger samt en bonus-CD med några legendariska kastratarior, som inte lagts ut på Spotify.

Den andra, extra-CD:ns inledningsspår, ”Artaserse – Son qual nave” av Riccardo Broschi (1698-1756), bekräftar alla mina lovord om Cecilia Bartoli. Hur kan orkestern hänga med när Bartoli bygger ut, förlänger och varierar den korta texten och melodin? Hon kolorerar med palettens alla känslor: glädje och mer glädje, sorg och djupare sorg, skrattar, leker och improviserar som en klassisk scatsångerska. Ja, det blir nästan jazzigt också.

(LO Tidningen 2010)

Skivåret som gick i Hifi & Musik

Världen 2010

1. John Lennon / Yoko Ono: ”Double Fantasy Stripped Down” Capitol/Emi)
2. Deng Hong / Chen Shasha: ”The Sound of the Soul – Music for qin and xiao” (Caprice/Naxos)
3. Cecilia Bartoli / Il Giardino Armonico / Giovanni Antonio: ”Sacrificium” (Decca/Universal)
4. Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: ”Ali and Toumani” (World Circuit/Playground)
5. Paban das Baul: ”Music of the Honey Gatherers” (Riverboat/Playground)
6. Natalie Merchant: ”Leave Your Sleep” (Nonesich/Warner)
7. Kronos Quartet with Alim & Fargana Qasimov and Homayun Sakhi: ”Music Of Central Asia Vol 8” (Smithsonian Folkways/Border)
8. Tom Jones: ”Praise & Blame” (Seconds Out/Universal)
9. The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio” (Concord/Universal)
10. Emily Portman: ”The Glamoury” (Furrow/import)

I tur och ordning: Lennon (mest han) avklädd, mångtusenårigt kinesiskt skönspel, underbar italiensk manskvinnsång, afrikansk strängduett, bengalisk trudarurtradition, amerikana plus, avskalat & bluesigt, mexikanskirländskt och bästa brittiska folksångpoesin.

Sverige 2010

1. OK Star Orchestra: ”Sound Classique” (Dreamboat/Rootsy)
2. Handgjort (Psykofon, vinyl, och Silence, CD)
3. Maria Anderberg: ”Second Hand Blue” (Diva/Border)
4. Anders Svensson, Magnus Gustafsson m fl: ”Bålgetingen – Låtar efter August Strömberg” (Giga/Playground)
5. Yonder: ”Foreign Shore” (Veranda/Playground)
6. Edda Magnason: (Caprice/Nacos)
7. Ola Magnell: ”Rolös” (National/Border)
8. Susanne Rosenberg: ”Reboot – Omstart” (Playing With Music/Border)
9. First Aid Kit: ”The Big Black & The Blues” (Wichita/Playground)
10. Thuva Härdelin: ”Tidernas väg – Songs from Hälsingland” A Records/Danacord)

I tur och ordning: rytmiskt från Afrika till The Shadows, återutgiven improviserad världsmusik, skånskamerikansk country, småländsk folktradition, countrygospelvisor, bästa nya sångpoeten, bäste äldre sångpoeten, svensk folksång t/r, amerikansk fast svensk folksångcountryduo och fiolspel från Hälsingland till Skåne.

(Hifi & Musik 2010)

Opera, pop och country

Bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok om opera. En annorlunda bok om opera, kan tilläggas. I ”Vitsen med opera” (Malins Mästerverk) handlar det mycket om vad operasången gör med en, mest när man lyssnar men också, vad gäller Malin, när hon själv sjunger opera.

Tänkte att jag i nästa vecka skulle ägna min krönika i Ystads Allehanda åt den här boken, dvs Malin, mig och opera. Hon har har tydligen ett mer intimt förhållande till opera än jag och vi har tagit olika vägar till operan. Men operaupplevelsen är stark, också för mig.

Men det blir då det, i nästa vecka. Opera har jag ju däremot skrivit om många gånger förut. Som i följande krönika, också från YA.

_______________________________________________________

Första akten var trög och långsam – samtidigt som regissören hade skyndat på den för att hinna placera historien i sin miljö och presentera personerna. Puccinis vackra arior, för sådana finns redan i första akten, blandades ihop med librettots transportsång, fick inte tillräckligt med utrymme och slarvades bort.

I andra och tredje akten blev det fler och bättre tillfällen att njuta av sånginsatserna. De tre huvudsångarna – Signe Lind (barägarinnan), Bengt Krantz (sheriffen) och Michael Weinius (banditen) – har mycket vackra röster. Sången kan kallas lyrisk eller bel canto – eller också kan man säga att ”La Fanciulla del West” (premiär i lördags på Malmö Opera) är opera som schlager- och popsång. Här finns flera slagdängor som klistrar i öronen.

En opera som utspelar sej under guldruschen i vilda västern – men är inte det konstigt? Njä, varför det? Som de flesta operor handlar också ”La Fanciulla del West” om en och samma sak: kärlek.

Under den småtrista första akten satt jag och funderade på varför jag gillar opera. Numera, vill säga. Det är ju först på senare år som jag blivit operafreak och habitué ellervad det heter. Säkert har det med åldern att göra och att man, fast det vill jag inte erkänna, klättrat någon pinne uppåt på klasstegen. Allra mest lyssnar jag på opera, tror jag, för att jag råkade börja lyssna på opera – främst tack vare Cecilia Bartoli och Bryn Terfel – och upptäckte att opera kan vara som popmusik.

Hur stor skillnad är det mellan en operaaria och en poplåt? Eller någon melodi i en modern musikal? Fråga Andrew Lloyd Webber, som är så förtjust i just Puccini att han ”lånat” både en och annan melodi till sina musikaler. Också jag tycker mycket om de italienska i-na, alltså de operakompositörer från Italien vars efternamn slutar på i: Verdi, Vivaldi, Rossini, Puccini, Bellini, Donizetti…

Deras operalåtar – just låtar! – får mej att minnas den amerikanska popmusik som kom efter 50-talets rock´n´roll och före 60-talets Beatles. Och som rockkritiker fnyser åt – fast jag har alltid gillat låtar som ”Diana” med Paul Anka, ”A Teenager In Love” med Dion, ”Sealed With A Kiss” med Bryan Hyland eller varför inte ”Love Me Tender” med Elvis.

Mycket bra melodier med texter – ja, libretton! – som är ungdomsoperor, liksom opera blir popmusik för vuxna. Exakt samma tema: kärleken på gott och ont, glädje och sorg, liv och död. Allt tas ut i så stora svängar att sentimentaliteten skvätter.

Men var kommer countrymusiken in, förutom att Puccini-operan utspelas i ”countryland”? Jo, kärlekstemat från opera och pop fördjupas och förverkligas – ännu mer! – i countrysången. Men oj, nu har utrymmet för krönikan tagit slut så den tanken får jag utveckla någon annan gång…

Operafavorit: ”Duets” (Decca) med Cecilia Bartoli & Bryn Terfel.

Popfavorit: ”My Colouring Book” (Warner) med Agnetha Fältskog som tolkar sina popfavoriter.

Countryfavorit: ”40 Greatest Hits” (Verve) med Hank Williams.

Bengt Eriksson efterlyser recept på godaste äppelkakan.

(Krönika i Ystads Allehanda 2007)