Etikettarkiv: Carla Bley

Ystads kvinnliga jazzfestival

Pianisten, kompositören och arrangören Carla Bley hörde jag första gången på 70-talet. Vilken egenartad jazzmusik: spännande och annorlunda, liksom intrikat. Så bra! Hon blev genast en av mina jazzfavoriter. Något år senare utbrast sångaren och basisten Jack Bruce (känd från 60-talsbandet The Cream): ”Den kvinnan kan inte spela!”

Än idag, när jag hör en kvinnlig musiker, kan det här minnet komma upp i huvet. Det är ju något konstigt med musik (ja, med all kultur). Många frågor men inga definitiva svar: Vad beror musiksmak på? Hur ska kvalitet definieras? Vad betyder musikalitet?

Erfarenhet, svarar jag. Förväntningar och fördomar. Rädslor kontra nyfikenhet. Vad livet – och musiken som livets ljudspår – innebär: en karta med färdvägen utstakad eller en skiss med utrymme för improvisationer. Matematik eller upptäcktsresa; regler eller öppna sinnen.

För någon vecka sen tänkte jag senast på Bley och Bruce. Under VIP-konserten för Ystad Sweden Jazz Festival stod Jan Lundgren, festivalens konstnärlige ledare, på scenen i Ystads teater och berättade att årets jazzfestival skulle innehålla fler kvinnliga musiker än någonsin. Idag, sa Lundgren, finns ingen skillnad i kvalitet mellan kvinnor och män i jazzmusiken. Det var så bra sagt att jag glömmer hur han tidigare år har svarat på frågan om kvinnlig medverkan.

Ett av de nykomponerade musikstyckena som Sofia Project framförde på årets jazzfestival i Ystad. 

Min stora upplevelse på årets jazzfestival blev Sofia Project: ung, kvinnlig septett med Naoko Sakata (piano), Ingrid Hagel (violin och sång), Ellen Pettersson (trumpet), Izabella Effenberg (vibrafon), Ellen Andrea Wang (kontrabas) och Dorota Piotrowska (trummor) som under ledning av Nicole Johänntgen, saxofon, spelade ihop för första gången. (Jag nämner samtliga så kan den som vill googla efter mer information om musikerna.)

Sprudlande spelvilja och glupsk nyfikenhet på musikens – och livets – uttrycksmöjligheter. Sofia Project tände en het sol i hjärtat när jag lyssnade.

Också Worlds Around – en likaså kvinnlig jazzseptett som satts ihop för just den här festivalen – med Tineke Postma (saxofon och ledare), Susanna Santos Silva (trumpet), Karin Hammar (trombon), Sandra Hempel (elgitarr), Simona Premazzi (piano), Linda Oh (bas) och Michala Østergaard-Nielsen (trummor) bjöd på egna låtar och lyhört samspel. Inte lika friskt vågat men desto mer av erfarenhet. Trombonisten Nisse Landgren hade satt ihop en orkester med kvinnliga vänner: Rigmor Gustafsson (sång), Karolina Almgren (saxofon), Ida Sand (sång och piano), Eva Kruse (bas) och Malin Almgren (trummor).

Så här kan jag fortsätta att räkna upp: sångerskor och kapellmästare med eget förhållande till jazztraditionen som Lina Nyberg, Johanna Jarl och Linnea Hall, pianisten Cecilia Persson, den blandade gruppen We Float och så vidare.

Någon påpekade från scen, lite urskuldande, att de kvinnliga musikerna inte var där för att de är kvinnor utan på grund av sin musikaliska kvalitet. Men hänger inte det ihop – särskilt i jazz, som handlar om att uttrycka sig själv? Jorden runt växer kvinnor upp i manssamhällen och får andra erfarenheter än män. När de uttrycker sina liv och erfarenheter genom musik så bör väl resultatet åtminstone delvis bli annorlunda?

Spelar saxofonisten Nicole Johänntgen som en hel karl? I mina öron spelar hon som en hel kvinna, eller låt säga människa. Kontrabasisterna Linda Oh och Ellen Andrea Wang kör inte med såna där machobasgångar som är vanliga i jazzen. Michala Østergaard-Nielsen är en nyfiken stigfinnerska på sina trummor. Fyra kvinnor som spelar som sig själva.

Till sist ännu en gång: Vad är musikalisk kvalitet? Spelskicklighet, jovisst. Men personlighet är ännu viktigare, modet och viljan att gå en annan, egen väg. Precis det som Jack Bruce inte begrep (eller skrämdes av). Ta det nu som en uppmaning, Jan Lundgren! Boka Carla Bley till nästa jazzfestival!

(Ystads Allehanda 2015)

”Den kvinnan kan inte spela!”

Carla Bley, Andy Sheppard, Steve Swallow
Trios
(ECM)

Carla BleyFör alltid kommer jag att minnas vad sångaren och basisten Jack Bruce sa i en intervju: ”Den kvinnan kan inte spela!”

Men jag vet nog vad det berodde på. En musikaliskt könskrock. De hade försökt samarbeta men han klarade inte av hennes intrikata musik. (Och kanske inte heller att ta musikaliska order av en kvinna?)

Carla Bley är en egenartad jazzartist: kompositör, arrangör och pianist. Och så full av humor!

På nya albumet ”Trios” återvänder Bley med sin trumlösa trio till låtar som hon tidigare spelat in med andra sättningar, ända upp till storband. Om man till exempel hört de bägge tidigare inspelningarna av ”The Girl Who Cried Champagne” (sextett respektive storband) så blir det extra
fascinerande att återhöra samma tredelade svit i detta nerskalade format.

Det handlar inte bara om nya arrangemang utan mycket mer: en självkritisk renovering av kompositionerna.

Andy Sheppard, saxofon, och Steve Swallow, elbas, söker lyriska vägar genom bossa, ballad, swing, bop, konstmusikaliskt och fransyskt. Medan Carla Bley spelar ackordstrött och tonspritt på pianot.

Typ någon som, lätt irriterande, lägger sig i samtalet. Lek och spring i tonerna.

Och så vackert, redan från Swallows inledande bastoner i förstaspåret ”Utviklingssang”.

(Hifi & Musik 2013)

Olssons galleri: Carla Bley i London

Ännu ett foto på Carla Bley, taget i London på 70-talet nångång av Birgitta Olsson i Virgins ”intervjupub” på Portobello Road.

Olssons galleri: Carla Bley ggr 2

Carla Bley i London, första halvan av av 70-talet. Foto: Birgitta Olsson.

Carla Bley i Lund, mot slutet av 80-talet. Också foto: Birgitta Olsson.

Jul i CD-spelaren: Carla Bley

Carla Bley
Carla´s Christmas Carols
(Watt/Naxos)

Också den egensinniga jazzpianisten och arrangören Carla Bley har gjort en julskiva med ”Carla´s Christmas Carols”  (anglosaxisk julmusik med kristen anknytning).

Men var det inte lite tamt, inte så alls så lekfullt som det brukar vara på Bleys skivor?

Så tyckte jag först. Men nej, det var en hörvilla. Albumet växer ju, för varje gång jag lyssnar…

Makarna Carla Bley, piano, och Steve Swallow, bas, spelar tillsammans med Partyka Brass Quintet (bl a trumpet, flygelhorn, andra horn, trombon och bastuba).

Det börjar spännande i ”O Tannenbaum”, där blåset hamnar mitt emellan Guds härolder och sydafrikansk jazz. ”Christmas Song” har blivit lugn och stilla – ja, om man kan tänka sig det, nästan rytmlös New Orleans-jazz.

”Good Rest You Merry Gentlemen” finns i två versioner, dels med vackert samspel mellan flygelhorn och trumpet, tror jag, dels lika vackert med piano och melodisk elbas. ”Hell´s Bells” och ”Jesus Maria” är två nya låtar av Bley, smått lekfulla varianter på julmelodier.

”O Holy Night” bjuder på ännu vackrare och mer melodisk samspel – en duett i toner – mellan piano och bas.

Som några exempel. Lite lugnare, mer stillsamt och allvarligt. Fast egensinnet, det fyndiga och lekfulla sättet att arrangera och passa ihop – med och mot – olika toner, det hörs också i Carla Bleys julmusik.

Liksom alltid.

(En kortare version i Ystads Allehanda 2009)