Jessica Faiss och Anna Ekman
Galleri Wallner, Simris
T o m 24 juli
Det har visats alldeles för många videoinstallationer och konstnärliga foton med triviala motiv och bristfällig teknik. Så jag var skeptisk, mycket skeptisk.
Utställningen på Galleri Wallner blev därför extra intressant. Här visas nämligen – just – rörliga och stilla bilder. Jo, recensenten förstår budskapet: jag ska försöka låta bli att ha fördomar.
Jessica Faiss, som jag råkar titta på först, har gjort ett par videoinstallationer. Den ena, ”Solace”, visas på två små skärmar: på ena skärmen syns utsikten genom fönstret från en tågresa upp till Norrland, på den andra utsikten från samma resa tillbaka. Betraktaren kan blicka från skärm till skärm, resa tur och retur på samma gång.
Fascinerande! En pytteliten och ganska fånig idé, men konstnären tror på idén och håller fast vid den. Resultatet ger en enastående upplevelse.
Jessica Faiss: Stillbild ur videon ”Rewind”.
Hennes andra videoinstallation, ”Rewind”, har desto större format. Den upptar en av väggarma – alltså hela väggen – i galleriets inre rum. Också den här videon består av två filmer eller snarare en film som visas parallellt med sig själv: på övre bildhalvan syns filmen som vanligt, på den undre syns samma film men upp och ner.
Jessica Faiss satt i en buss i Tokyo och filmade genom framrutan, tror jag. Person- och lastbilar kör om och förbi. Det borde kännas stressigt och jäktigt men det är raka motsatsen. Videon fångar den stillhet som finns (ja, jag vet, så kände jag också när jag var där) mitt inuti den rusande, brusande mångmiljonstaden Tokyo. Den zen-meditativa känslan betonas av att videon är ljudlös; helt tyst.
Faiss visar även några stillbilder (foto på akvarellpapper och blandteknik på ritfilm) som förhåller sig till hennes rörliga bilder som foton utanför en biografi. De har inte alls samma engagerande styrka.
Anna Ekman: Dubbelfotomålningen ”Late On Earth”.
Anna Ekman fotograferar analogt. Det kan man varken se eller tro. Man tror knappt att hennes bilder är fotografier. Hon målar med kameran. Trots att fotona tryckts på platt fotopapper så syns nästan de fiktiva penseldragen.
Svärta möter ljus i Ekmans bilder. Vad är viktigast? Vad kommer först? All denna svärta eller ljuset, ibland så litet men ibland också större och mer riktat, som lyser upp och fokuserar motivet.
Bildsviten ”The Black Pond” (fem bilder) är mäktigast. Framför allt här – men även i andra foton – återknyter Anna Ekman till barockkonstnären Caravaggio i motiv, mörker och ljus. Narcissus speglar sig i en tjärn tills han förenas med vattnet, blir sin spegelbild.
Ungefär likadant med ”A Silent Companion”, som visar en självspeglande kvinna: en kvinna + samma kvinna. Men hur togs fotot? Vinkeln är märklig. Kan det vara två kvinnor som ser likadana ut eller är det samma kvinna i en spegel? ”Time Without Light” är en helsvart bild, där ett motiv – en man – långsamt blir något mer synligt.
Vid dubbelbilderna ”Late On Earth” (två snarlika foton bredvid varann) med en naken gravid kvinna i en slags djungel blir jag stående längst.
Anna Ekman: En bild ur sviten ”The Black Pond”.
Nu har Ekman gjort tvärtom: betonat ljuset genom att belysa trädens enskilda blad. Så oerhört exakt, finkänsligt och hantverksskickligt. Hon använder ju inte heller dator, monterar och dubbelkopierar inte, det lovar galleristen Thomas Wallner. Han betonar att fotona är helt analoga.
Så noga hon måste belysa! Och ta många, många foton innan allt blir rätt. Eller? Hon måste samarbeta med en skicklig kopist också. Men varför har Anna Ekman valt titeln ”Late On Earth”? Det funderar jag på….
(Ystads Allehanda 2011)
I ”The Marshall´s Own Case” utbrister Marskalk Guarnaccia: ”Nu har jag varit här i 17 år, men det räcker inte. Jag kommer aldrig att förstå mig på florentinarna.”
Ingen kallar Guarnaccia vid förnamn, Salvatore. Utom hustrun Teresa, som säger Salva. Annars tituleras han Marskalk, lägsta officerstiteln. Guarnaccia tillhör polisens militära gren, carabinieri, och är chef för stationen i Palazzo Pitti.
Sådana små vardagliga observationer – noveller i romanerna eller manus till kortfilmer – är det allra bästa i Nabbs florentiska polisromaner. Som inledningen till ”The Marshall And The Mad Woman” (samtliga nämnda titlar och fler därtill har återutgivits i pocket av olika förlag)…
Med undantag för Marskalk Guarnaccia, som måste jobba i turisttider. Han stånkar och pustar i värmen. Fru Guarnaccia tvingas gå genom halva stan för att hitta en slaktare. Hon går till San Frediano – där är alla hemma och allting öppet, ingen har råd att åka bort på semester.
Erikssons kultursidor 