Tag Archives: Buddy Holly

Blondinerna gungade, hoppade och suktade

Konsert
****

Sven-Ingvars
Var & när: Kronovalls slott den 20/8

Inte som då utan som nu. När Sven-Erik Magnusson besökte Kronovalls slott längtade YA:s recensent efter det gamla Sven-Ingvars-soundet. Men han fick ge med sig: mycket bra också idag.

Bäst: Sven-Erik Magnusson har kvar sin speciella sångröst.

Synd: De nyare låtarna inte är lika bra som de tidiga.

Sven-Ingvars drar igång med några av de mest kända låtarna: ”Det var dans bort i vägen”, ”Te dans me Karlstatösera”, ”Fröken Fräken”, Säg inte nej, säg kanske”…

Inte som då – utan nu. Rättare sagt: det låter både nu och då. Tack vare Sven-Erik Magnussons typiska sång. På 60-talet sjöng han som en ung Buddy Holly från Värmland. Också 2016 sjunger han som en värmländsk Holly – men nu samsas ungdomens ljusa röst med åldrandets mörkare.

Sven-Erik Magnusson har vårdat sin egenart, sjunger lika personligt idag. Bandet känns däremot inte igen. Trots att det står Sven-Ingvars på affischen så är det inte Sven-Ingvars – utan Sven-Erik Magnusson – som i sommar rest på en kortturné för att fira ”60 år på scen”.

Han är den enda originalmedlem som är kvar sen starten 1956 och det tidiga 60-talet då Sven-Ingvars skapade sin egen blandning av rock, pop och dansband, svenskt och amerikanskt. Resultat: ett unikt sound.

Dagens ”Sven-Ingvars” bör hellre beskrivas som Sven-Erik Magnusson och hans orkester. Hårdare och tuffare, ännu rockigare. Det här bandet – med elgitarristen Staffan Ernestam och trummisen Klas Anderhell som pådrivande – kunde kompa Ulf Lundell eller Thåström.

Fast skickliga musiker (Thommy Gustafsson låter orgeltonerna flöda, Olle Nyberg klinkar rock´n´roll-piano, Stefan Delands elbas förankrar musiken och sonen Oscar Magnusson är en bra kompgitarrist som också sjunger duett med pappa) så låt efter låt försvinner Sven-Ingvars gamla sound ur mitt huvud.

Det nya rockljudet passar också bättre till de nya låtarna. Men då blir problemet att de låtar som tillkommit efter Sven-Ingvars återuppståndelse på Hultsfredsfestivalen 1991 inte är lika specifika. Den enda som verkligen passar för Sven-Erik Magnussons röst är väl ”Byns enda blondin” (av Niklas Strömstedt).

Men så tycker jag. Den stora publiken vid Kronovalls slott höll inte med. Särskilt inte klasarna av blondiner i 50-årsåldern och över som gungade, hoppade, suktade och mobilfilmade. De ville inte att Sven-Erik Magnusson skulle gå av scenen – någonsin.

Och jag kan hålla med. Fascinerande att han 1959 utnämndes till ”Värmlands rockkung”, alltså var samtida med Rock-Ragge och Little Gerhard, och ännu vid snart 74 års ålder kan rocka så mycket, bra och personligt med Elvisgitarren på magen.

(Ystads Allehanda 2016)

Annonser

I Christoffers studio

Lite fånigt kanske, men jag kan inte låta bli att tycka det är rätt kul när en pressrelease om Per Gessles kommande soloalbum ”Mazarin” flimrar upp i e-posten. Det var ett tag sen: Gessles senaste soloplatta kom 1985 och nu skriver och sjunger han igen – som han gjorde i Gyllene Tider men ju inte gör i Roxette – på svenska.

När jag läst så långt kommer jag fram till det som gör mej så där lite fånigt upprymd. Pressinformationen fortsätter nämligen så här och jag kan inte låta bli att småle en smula när jag läser: ”Under vintern samlade Per Gessle sina låtar, vapendragarna Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist och begav sig till Christoffers studio The Aerosol Grey Machine utanför Vollsjö nere i Skåne.”

Just det, samma lilla Vollsjö där jag bor. Här – ja, inte precis här utan en bit utanför, i Vollsjötrakten – har världsartisten Per Gessle spelat in sin nya CD.

Vägen till Christoffers Lundquists studio, The Aerosol Grey Machine Studios. Som vägen ser ut sommartider hej hej, vill säga.

Håll med om att det är en lite fantasieggande tanke – att Per Gessle går som en vanlig man på Vollsjös gator. Fast jag vet inte om han gjorde det (egentligen borde Christoffer bjuda alla musiker som han spelar in på en fika på Vollsjö hembageri vid Torget). Däremot gick han på Sjöbos gator.

– Det lär, berättar Christoffer Lundquist, ha väckt ett visst uppseende när Gessle kom in i sportaffären i Sjöbo för att köpa en t-shirt.

Andra kända svenska artister och grupper – bland en lång rad mindre kända namn – som andats in lantluften i trakten av Vollsjö är Thåström, Ulf Lundell, Rikard Wolff, Roxette och Cardigans. Fast Roxette har inte spelat in så mycket i Christoffer Lundquists studio och Cardigans spelade in ännu mindre. En enda ton på en tramporgel, för att vara exakt. Det tog tre timmar.

När jag kör iväg med bilen för att träffa Christoffer och titta på studion så minns jag den där frågan som jag fått hur många gånger som helst: Kan man verkligen bo i Vollsjö – underförstått: så långt ute på landet – och försörja sej som frilansjournalist? Hur är det möjligt? Måste man inte bo i stan, allra helst i Stockholm, och ha nära till tidningar, media och alla andra kontakter för att det ska gå?

Ingången till studion.

Tja, brukar jag svara, nu har jag faktiskt bott i Vollsjö sen början av 70-talet. Och överlevt.

– Jag tror att man kan bo på landet och arbeta med vad som helst. Om man verkligen vill, säger Ylva Lundquist.

Som alltså är hustru till Christoffer och dessutom arkitekt. Mycket lämpligt att ha en hustru med ett sådant yrke när maken är musiker och inspelningstekniker och ska bygga en studio. Det är Ylva, säger Christoffer när han visar mej runt i studion, som byggt det mesta. (På en stol ligger studiokatten Päron och morrar lågmält.) Själv verkar han mest stolt över ekorummet som konstruerats efter modell från den inspelningsstudio i Los Angeles där Beach Boys gjorde de flesta av sina skivor.

Det står en dator vid sidan om kontrollbordet men den undviker han helst. På grund av ”bristen på möjlighet att editera”, som han säger, föredrar Christoffer att spela in på ”gammeldags” rullband. Alldeles för lätt att flytta runt verser, refränger och toner, få musiken och sången att låta perfekt – så omänskligt perfekt – med hjälp av datorn.

– Det är väldigt vit musik som spelas in i den här studion. Här svänger det inte så mycket, som han skämtar.

Studiofönstret.

Christoffer Lundquist har oftast och helst sina öron i 60- och 70-talet. Han spelar ju själv i det mycket 60-talsinfluerade popbandet Brainpool. Också Brainpool håller på att färdigställa ett nytt album i The Aerosol Grey Machine-studion. Det blir – i sann 60-talsanda – en rockopera.

Innan vi började prata musik så pratade vi förresten om diverse annat som intresserar oss Vollsjöbor. Till exempel om Sjöbo kommun före och efter Sven-Olle Olsson. Om (då) nedläggningen av järnvägen, upprivningen av rälsen och försäljningen av banvallen kontra (nu) kommunens försök att få en – ny – järnväg till Sjöbo. Fast å andra sidan är det ju tur det, att det inte går pågatåg mellan Malmö och Sjöbo eller för den delen Vollsjö, för hur dyra skulle inte huspriserna i Vollsjötrakten ha varit då?

Och så pratar vi förstås om den eventuella nedläggningen av Nils Månssons skola i Frenninge, för det är där som barnen i familjen Lundquist ska / skulle gå i skolan om några år. Nu är det dags för makarna Lundquist att engagera sej i kampen mot nedläggning av skolan. Fast å andra sidan, suckar både Christoffer och jag, så är det ju en gammal, ”god” tradition i Sjöbo kommun att lägga ner och riva sånt som borde bevaras. Som Vollsjö station eller skolan i Frenninge, som står där som minne efter den svenska folkskolans skapare: Nils Månsson från Skumparp och därför kallad ”Skumpen”.

Christoffer själv.

Vi enas om att politiker har en sanslös (o)förmåga att inte se längre framåt än till sina egna skor. De vill stänga Nils Månssons skola för att det – just nu – finns för få barn i området, samtidigt som de vill att fler människor, gärna barnfamiljer, ska bosätta sej här. Men hej, var ska då deras barn gå i skolan? Och varför skulle barnfamiljerna vilja bo just här, om det inte finns någon skola?

Ni minns den där frågan (se ovan) som jag själv brukar få. Nu frågar jag Christoffer samma sak: Hur går det?

– Hittills har jag inte behövt jaga några jobb. Det går på kontakter. Grupper och musiker vill att jag ska spela in och producera och då ”tvingar” jag ut dom hit på landet. Med tiden måste jag väl börja marknadsföra studion. Jag ska göra en hemsida. Det gäller ju att ha en någorlunda jämn verksamhet.

– I Stockholm är det ungefär dubbelt så dyrt att spela in som hos mej. Undrar vad inspelningsstudiorna i Stockholm måste betala i lokalhyra? Dessutom blir det mer avkopplat att spela in utanför storstan. Där ringer mobilen och man bryter för möten.

Låter musiken också på något särskilt sätt när den spelats in i Christoffer Lundquists studio? Finns det ett speciellt ”Vollsjösound”? Jo, tror han själv, det gör det nog. Åtminstone hör han själv skillnad på de spår som spelats in i Vollsjö på Rikard Wolffs senaste CD och de som spelats in någon annanstans.

Och jag håller med, efter att ha fått provlyssna några inspelningar från The Aerosol Grey Machine-studion. Christoffer låter mej bland annat höra ett par ännu så länge outgivna inspelningar med vissångaren Staffan Percy (som också han numera bor i Vollsjötrakten, närmare bestämt i Vallarum) och amerikanske popsångaren Justin Grace (en så stor Brainpool-fan att han åkte från Los Angeles till Vollsjö för att spela in).

En av studiokatterna. Samtliga foton hämtade från hemsidan för Aerosol Grey Machine Studios.

Det låter mjukt och varmt, vänligt och följsamt – som musik från en nybyggd trästudio, där inte väggarna, golvet och taket målats utan träet är naket och rent. Tonerna studsar inte mot väggarna utan sjunker in i träet som böjer sej för att sen böja sej utåt igen. Också orden i Per Gessles pressrelease stämmer: ”När året var som mörkast och vintern som kallast, skapades det ett album som från första tonen till den sista andas svensk sommar…”

Svensk natur och sommar spelar och sjunger i ”Vollsjösoundet”… Lyssna själv på Gessles singel, ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”, som nu börjat höras på radion!

________________________________________

Bengt Eriksson föredrar Gyllene Tider före Roxette och anser att Per
Gessle är en både melodi- och ordfyndig svensk poppoet (betoning på alla ord och stavelser). Eriksson tycker att nya Gessle-singeln (skojig Buddy Holly-pastisch) är ett bra exempel på det.

(Ystads Allehanda 2003)