Stickprov med hälsan som insats

Första tecknet kom när en äldre granne fick kallelse till en mindre operation på Ystad lasarett. Det stod att hon skulle undersökas ena dagen, sova över på sjukhuset och opereras nästa. Grannen ser och går också lite dåligt så min hustru skjutsade henne med bilen.

På lasarettet meddelades – tvärtemot vad som stod i kallelsen – att efter undersökningen måste hon åka hem till Vollsjö igen och komma tillbaks nästa dag. ”Åka tur och retur en extra gång!?” tänkte min hustru, såg sjuksköterskan stint i ögonen och sa: ”Hon är… 80 plus.”

Det blev övernattning. Vad hade hänt om grannen förlitat sig på färdtjänsten? Om hon varit ensam på sjukhuset, hade hon kunnat stå emot sköterskan?Nästa tecken kom något år senare. 

Det var jul. Plötsligt vid julbordet fick jag så ofattbart ont i ryggen och bröstet. På natten vaknade jag, gick upp och hostade slem. Hela bröstet var fullt med slem, så kändes det. Jag kunde inte äta, maten liksom satte sig i både ryggen och bröstet.

Foto: Birgitta Olsson.

Vårdcentralen i Sjöbo skrev ut ett recept. Men det blev inte bättre. Besvären försvann inte, omöjligt att få i mig annat än flytande föda och lättuggad mat. Tillbaks på vårdcentralen remitterades jag till Ystad.

Under ett år undersöktes jag på Ystad lasarett. Gastroskopi och röntgen, minns inte alla avdelningar jag passerade igenom. Resultat: 0. Ingen läkare kom på vad felet kunde vara. Något fel var det ju, för besvären kvarstod.

Då skrev vårdcentralen i Sjöbo ut en remiss till Lunds lasarett. Fem säger 5 minuter tog det för läkaren i Lund att konstatera vad som var fel. Jag fick rätt medicin i rätt dos. Värken och slembildningen började försvinna. Jag måste vara försiktig med svårtuggat kött men idag äter jag – nästan – som förr igen.

Alla läkare kan förstås inte allt. I mitt fall krävdes kanske en så att säga speciell specialist. Men när de inte upptäckte något i Ystad, då borde de väl ha skickat mig vidare till Lund?

Citat från läkare/sköterskor: ”Vi har börjat skriva remiss till Capio i Lund” (istället för Ystad), ”Ystad lasarett som varit ett så bra sjukhus” och ”Om hjärtavdelningen i Ystad har vi inte hört något dåligt”.

Men det var då det, enligt den undersökning av hjärtavdelningar som Hjärt-Lungfonden nyligen gjorde. Ystad fick 3,5 poäng av 11 möjliga och hamnade bland de icke godkända lasaretten. Främst kritiseras den förebyggande vården efter en hjärtinfarkt. Där kom tredje tecknet.

Om min hjärtinfarkt har jag skrivit tidigare. Jag mår okej nu, tack! Men nu gällde det efterkontrollen, som man ska kallas till ett år senare. För mig var det i februari 2013. Alltså februari-mars-april-maj-juni-juli-augusti-september… ja, snart oktober. I förra veckan kom kallelsen till en hjärtläkare på Ystad lasarett. Att jag kallades – låt säga, redan nu – tror jag beror på att jag flera gånger ringt och undrat.

Jag tackade nej. Dels för att jag inte vill ha förtur (senast jag ringde fick jag veta att de(n) som väntat längst skulle varit på återbesök i december förra året, låt nu hen ta över min tid). Dels för att jag inte klarade av att vänta (när jag ändå måste byta läkare i Ystad, på grund av för många patienter, kunde jag lika gärna gå någon annanstans; där gick det fortare att få tid också).

Fjärde tecknet handlar om glaukom, som min hustru drabbats av. En av hennes systrar hade glaukom och det kan ligga i släkten så man bör gå och kontrollera trycket i ögonen. Vilket tidigare gjordes på Ystad lasarett. Ögonavdelningen skickade en kallelse vart annat år.

Min hustru väntade och väntade men kallelsen kom inte. Hon ringde och fick svaret: 1) Kontrollerna har upphört (utan att lasarettet informerat) och 2) en optiker ska nu undersöka trycket (fast då måste man veta att man ska gå dit och optiker är ju inte ögonläkare).

När min hustru kom till optikern – för att glasögonen var sönder – hade trycket i ögonen stigit. Nej, man blir sällan blind av glaukom (grön starr) men det gäller att sänka trycket. En ögonläkare måste ordinera de rätta ögondropparna.

Kalla detta en personlig stickprovsundersökning med hälsan som insats. Eller låt säga, antingen har just vi haft väldans otur med Ystad lasarett eller så finns det många sjuklingar med liknande erfarenheter. Jag – och vi – klarar oss. Jag – vi – har hjärnan och käften i funktion. Men de patienter som är så gamla att de inte orkar och kan, hur ska de klara av det?

(Ystads Allehanda 2013)

Liten Karin i Malmö

Hur kan en syrenfärgad 70-talskjol ha sett ut? Nej, jag såg aldrig någon ung kvinna i syrenfärgad kjol cykla genom Malmö på 70-talet. Var var du, Karin? Vart cyklade du? Tur och retur mellan er sprillans nya lägenhet i Söderkulla och Hemmets Veckotidnings redaktion på Kirseberg och ingen annanstans?

Jo, en gång cyklade du till Cabaret Fredagsbarnen. Sågs vid där fast vi inte såg varann? På Bullen eller hos Zoltan? Där var ju alla. Du och jag också men jag minns ingen tjej i syrenfärgad kjol.

Ser att du ingick i redaktionen för tidningen Hennes. Dit frilansade jag med musiktexter, skrev bland annat om Chuck Berry och rockens historia. Går och tar fram några gamla nummer men du är inte med i redaktionsrutan. Vad gjorde du som journalist på Hennes?

Läste du vad jag skrev? Jag läser dig, just nu din nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” (Brombergs). Och varje vecka i Svenska Dagbladet, dina krönikor och intervjuer. Skriftspråket spontant ur hjärtat. En axelryckning på livsdjupt allvar. Punkt och komma sätts där lusten vill och viljan får lust.

När jag vet att du är sommarboende i Kivik känns det ännu närmare att läsa dig. Fånigt men sant. Nu blir dina texter inte som brev eller mejl utan som nära samtal mellan vänner.

Jag trodde, för så hade det sagts, att ”En dag ska jag ta mig någon annanstans” skulle vara en skildring av hur Karin Thunberg, som min krönika handlar om, ja, det har ni förstått, reste tillbaka till Malmö för att återfinna sig själv som ung kvinna i syrenfärgad 70-talskjol på cykel. Det stämmer delvis.

Karins bok handlar om livet. Det svåra. Att hitta sitt liv. Så omöjligt att man borde låta bli att leta. Här finns några ömma rader som får mig att… nej, jag ska inte skriva att jag får faderskänslor (men nog kan en far känna som en mor) för så oskyldiga är inte mina känslor. Du skriver att du stryker dig över de bröst du inte längre har men formen finns kvar i handen.

Karin Thunberg. Foto: Anders Lundmark.

Du stod, tillbaka på 70-talet, bakom Mikael Wiehe på Konsum när han köpte havregryn och undrade varför han inte kom ut till Söderkulla och visade solidaritet. Men du visste att Hoola Bandoola spelade på Victoria. Varför var inte du där? Cyklade du in till folkfesten i Slottsparken?

Gifte dig ung med Hans. HSB-lägenhet och familj men inga barn. Ändå blev du med barn fast du inte ville, på 70-talet? Idag blir du så glad av lattepapporna med barnvagn. Mycket har hänt på en generation. Men såg du inte papporna med barnsele och vagn på 70-talet? De fanns. Vi fanns då också.

Du levde ju som på 50-talet fast det blivit 70-tal!

När Barbro Hörberg, den livsvisa sångerskan, signerade ett skivomslag så skrev hon: ”Lilla Karin…” Så liten och ung du verkade vara på 70-talet. Så små vi människor är ibland, då och då, hela livet. Du läste Erica Jong men det är svårt att också våga när man vill.

Du skriver: ”Vi var arbetarbarnen som fick chans till något annat.” Där tror jag du har fel. Vi fick ingen chans – vi tog den. Du citerar din pappa, upprepar hans ord: ”Glöm aldrig var du kommer ifrån, tös lilla. Dom som glömmer sitt ursprung, dom går det åt helvete för.”

(Ystads Allehanda 2011)

Konstnärliga och mänskliga kroppar

Mechthild Kalisky & Elisabeth Moritz
Corpus
Neon, Brösarp t o m 1 augusti

Tysk-svenskan Elisabeth Moritz och tysk-fransyskan Mechthild Kalisky träffades i Paris, där bägge hade ateljéer i stadsdelen Belleville. Också tidigare har de, vilket kan anas, ställt ut tillsammans. De arbetar inte alls med samma konstnärliga material men deras konst berör ändå varann. Det känns – även när det inte syns.

Ansikten av Elisabeth Moritz. Foto: Bengt Eriksson.

Elisabeth Moritz kommer emot mig så hastigt och i så stort format att jag nästan måste värja mig. De svävar mitt i det första gallerirummet: två stora, sönderklippta foton av hennes ansikte (och lite till). Nej, konsten attackerar mig inte – inte riktigt så. Men tänk att någon kommer fram på en bjudning och presenterar sig, högljutt och bestämt.

Direkt är jag mitt i utställningen, som styrs av Moritz medan Kalisky kompletterar och poängterar, ger ännu större tyngd åt utställningen. Strax, när jag börjar om och ser utställningen från början – de mindre, likadana eller snarare ”likadana” självporträtten, som också de klippts sönder, fast ännu mer, så att ansiktet upplösts och rämnat – då rämnar också styrkan. Bakom det framfusiga och starka, högljudda och bestämda, visar sig svagheten, oro och rädsla.

Självporträtt av Elisabeth Moritz. Foto från Neon.

Vid de tre mindre bilderna har Moritz lekt med det franska ordet ”Tumeur” (alltså tumör), som kan delas upp i två ord och då blir ”Tu meurs” (= du dör). Tre ännu mindre bilder, också sönderklippta, så där som när man viker ihop ett papper, klipper med sax och sen viker upp papperet igen. Resultatet blir som ett mönster. Jag får känslan av terapiverksamhet.

På väggen finns även flera stora, svartvita teckningar av trädgrenar och rottrådar. Tyckte jag, tills jag läste att verken heter ”Innanför min hud I-V”. Alltså blodådror, muskler, nerver och allt som håller ihop människans kropp. Men jag tycker ändå att jag ser en rot och en krona, bägge lika viktiga för människan som för trädet.

I nästa gallerirum kommer förklaringen – det handlar om Elisabeth Moritz själv, hennes sjukdomstillstånd. På väggen kan man läsa prosapoetiska tankar ur en dagbok från sjukdomstiden. Nej, jag vill inte citera. Det är så starkt att stå där och läsa hennes tankar, efter att ha sett bilderna. Det ska du också göra, själv.

Hon skriver om att sluta se – ja, sluta leva – för att sen se på nytt, som barnet kan ha sett något för allra första gången. Ja, ett enda citat då: ”Det jag ser nu KÄNNER jag.”

Blyskjortor av Mechthild Kalisky. Foto: Bengt Eriksson.

Nu börjar också Mechthild Kalisky att kommentera – med tyngd. Vilket jag menar ordagrant. På golvet ligger hennes skulpturala verk i rad: tio blyskjortor. Tungt bly som dessutom så effektivt skyddar och stänger ute – likt en skyddsväst mot beskjutning från skott och kulor såväl som tankar och idéer. De tio skjortorna blir en armé av uniformer som utsöndrar ”maskulinitet”.

Även de skulpturer som Kalisky ställer ut i silon (glöm för allt i världen inte att besöka den, silon ligger bakom själva galleriet) är tunga: tolv stycken cirka mans- och kvinnohöga vita marmorbitar från Carrara i Italien. På marmorn har Kalisky screenat foton av kvinnor som med händerna håller upp tyngden av sina bröst.

Serigrafier på marmor av Mechthild Kalisky. Foto: Bengt Eriksson.

”Le bruit que font les morts se retournent dans leur tombe” (på svenska: ”Ljudet från de döda när de vänder sig i graven”) är verkens gemensamma titel. Marmorn representerar mannens tunga, maskulina arbete medan kvinnans tyngd och börda är hon själv, hennes egen kropp. Ska jag tolka så? Att brösten – enbart – är en börda. På några marmorbitar har Mechthild Kalisky målat ett mensrött band. Ska jag också se det så?

En av serigrafierna på marmor. Foto: Bengt Eriksson.

I det runda rummets instängda luft – nej, jag har aldrig kunnat bestämma mig för om Neongalleriets silo känns som en gravkammare eller ett tempel – kippar musiken efter andan. Alex Vermeulen har gjort musik till Kaliskys skulpturer. Den låter exakt så: i andnöd. Några toner klinkar, musiken växer.

(Ystads Allehanda 2010)