En hägring i bokskogen – eller när Jönstorp blev Yangtorp (och Jönstorp igen?)

Alla som svänger in på den lilla grusvägen och får syn på ett stort buddistiskt tempel måste häpna! Man blinkar och gnuggar sig i ögonen. Kan det stämma? Som en hägring i den skånska bokskogen.

Utanför står en motorcykel, lackerad med pirater och sjörövarskepp. Jag tänker på den klassiska 70-talsboken ”Zen och konsten att köra motorcykel”. Men hojen tillhör nog en av restaurang Guan Gus lunchgäster (och inte Master Marcus). Efter lunchen är den borta.

När jag varit på fest eller träffat någon på Storgatan så har det strax börjat pratas om ABBA-Frida och Yangtorp, som templet heter.

Kinesisk/buddistisk vägskylt, så man hittar rätt.

De som varit där slår ut med armarna som storfiskare: sååå STORT och alla skulpturerna! Vi som inte varit där häpnar redan innan vi besökt Yangtorp Qigong Resort, det fullständiga namnet.

En bit norr om Vollsjö, på väg från Vallarum till Degeberga, syns ett par kinesiska lyktor och en vägskylt som pekar mot Jönstorp. Lite kul (eller hur?) att Jönstorp blivit Yangtorp. Templet byggdes där den gamla byskolan stod eller står: skolan ska finnas kvar inuti Yangtorp.

Plötsligt: en hägring i bokskogen.

Håller på att byggas, bör jag skriva. Yangtorp Qigong Resort är långt ifrån klart. Enligt media ska Anni-Frid Reuss (= ABBA-Frida) och hennes engelske sambo Henry Smith, arvtagare till WH Smith-kedjan, ha stoppat in 46 miljoner i Yangtorp.

En gåva, hävdade Master Marcus (Bongart i efternamn). Ett lån, menade Reuss-Smith. Och tillade: en kommersiell investering. Att ha ett sådant överflöd av stålar att man ger bort 46 mille eller lånar ut dem utan ett noga skrivet avtal. Vad är minst märkligt?

Två pekingeser vaktar stora porten.

Efter att buddistmunken Master Marcus och paret Reuss-Smith tvistat i Lunds tingsrätt står de senare som ägare till ett halvfärdigt tempel i Jönstorp, Skåne. Visserligen med hotell och krog men ändå. Och investering? Hur kan 46 miljoner drygt, bygget ska ju bli klart också, tjänas in och ge överskott?

Två stora pekingeseskulpturer vaktar den stängda huvudporten. En mindre port är öppen. Här finns en fin liten trädgård med skulpturer och hälsoväxter men huset liknar en övergiven byggarbetsplats.

Ingång till skulptur- och hälsoväxtparken.

Övervåningen gapar öppen och ofärdig. Vad kan finnas i det här huset?

Väl inne häpnar jag för andra gången. Master Marcus satsade på insidan. Man kan säga att han byggt sig fast i Yangtorp.

Fler skulpturer strax innanför dörren och en butik där man kan köpa små handgjorda skåp och skulpturer. Vid ingången till restaurangen står ännu en jätteskulptur, av krigaren Guan Gu.

Restaurang Guan Gu.

Mängder med kinesiska lampor. Överallt stora skåp av trä och bambu, tror jag. Taoistiska och buddistiska och nog också någon profan skulptur. Yin- och yang-mosaik på golvet och broderade bordsdukar. Den sluttande skålen som vi serveras ris i till lunchkycklingen tål att tittas på bara den.

Går övriga lunchgäster, sådär tjugo stycken, på en qigong-kurs? Enligt hemsidan (www.yangtorp.se) lär Master Marcus vara ”en av västvärldens mest respekterade auktoriteter på qigong”.

Också i restaurangen. 

Vad händer nu? Får Yangtorp stå och förfalla eller byggs det klart? Vilken lönande verksamhet ska i så fall bedrivas? I restaurangen satt Master Marcus och åt som om ingenting hänt.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)

PS. Efter att det här skrevs har bolaget som äger Yangtorp försatts i konkurs.

Yangtorp från ett annat håll, observera den ofärdiga övervåningen. 

Foajén.

Yin- och Yang-golvet i restaurangen. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Skånsk konsthistoria á la Hemmel

Min skånska konsthistoria –
en hemmelsk odyssé
Trelleborgs museum / Axel Ebbes konsthall
T o m den 11/9

Det är inte Skånes konsthistoria som i sommar visas i Trelleborg utan en annan och mer personlig, nämligen filmaren, journalisten och författaren Jan Hemmels egen skånska konsthistoria. Att låta Hemmel göra en skånsk konstodyssé, välja och visa sina favoriter, var en klipsk idé (dessutom hans egen).

Och resultatet sen – det överträffar idén!

 ”Noaks ark” (vid den skånska kusten och gården på slätten), målning av Emil Johansson-Thor, 1931. Malmö Konstmuseum.

Utställningen har fyra små rum till förfogande. Där trängs och blandas olika delar av Skånes konsthistoria: tider, konstriktningar och uttryckssätt, måleri och teckning, skulptur, broderi, foton och så vidare. Så måste det väl bli också, när Hemmel ville få med så många skånska favoriter som möjligt.

Men vem – utom Hemmel – hade kommit på tanken att placera följande konst/konstnärer i ett och samma rum: Sture Johannessons ganska så Öyvind Fahlström-inspirerade färgtuschteckning, Johan Röings träskulptur av en gravid kvinna, en nyromanticistisk målning av Nils Jakob Blommér, målningen ”Sjömän” av Gösta Adrian- Nilsson, Greta Sandbergs svartvita broderi, Gerhard Nordströms målning av framtidens röda varningslampa och Anders Österlins legoskulpturer.

Krucifix från Farstorp, Göinge härad, 1400-tal. Historiska museet i Lund.

Man kunde ju tro att konstverken, från 1800-talet och framåt, skulle krocka. Men nej, de konstnärliga mötena är så oväntade att verken börjar samtala. Det uppstår en tredje konsthistoria vid sidan om både Hemmels och den officiella: betraktarens. Ja, där stod jag i utställningsrummet och tjuvlyssnade på konstens samtal genom tiden.

                                                                                                         På ett par små väggar presenteras gruppen ”De tolv”, verksam under 1900-talets första hälft. Här syns målningar av Tora Vega Holmström, Johan Johansson, Emil Olsson, Emil Johansson-Thor med flera. Målningarna hänger inte som på ett galleri utan som hemma hos någon konstintresserad privatperson. Alltså tätt-tätt-tätt, för att alla tavlor ska få plats.

”Kommer inte kaffet snart”, broderi av Elvira Danielsson. Foto: Pernilla Sjöström, Kulturen.

I ett tredje rum finns ett 1400-talskrucifix från Farstorp, Göinge härad. Rummet blir en kyrka med församling runt den träsnidade Jesusskulpturen: teckningar av Carl Fredrik Hill och brodyrer av Maria Rydbeck och Elvira Danielsson, bägge patienter på S:t Lars i Lund. Se också hur 1400-talets Jesus utbyter blickar med ovannämnde Röings träskulpturer från 2000-talet.

”Agent Knallrup med rätt att knuffas”, färgtuschteckning av Sture Johannesson, 1966. Malmö konstmuseum.

Det fjärde rummet ägnas familjen Billgren, främst Hans men också sonen Ola. Här visas något unikt, som aldrig kom i tryck: en bilderbok för barn, ”Målaren Manér” från 1947, där pappa Hans i bild och ord skildrar familj och barn samt driver med konstnärens manér.

”Sjömän”, målning av Gösta Adrian-Nilsson. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Förresten, glöm inte att ta ett par hörlurar när ni löser biljett till museet. Vid olika stationer – utmärkta med röda lampor – kan man höra Jan Hemmel berätta om konsten; fundersamt och medryckande, intresserat och engagerat. Som vid ”De tolv”-väggen, där han berättar om konstnären Anders Jönssons norska hustru Sara Fabricius (med författarnamnet Cora Sandel).

Den som kommer resande till Trelleborg bör också se till att besöket sker en dag då Axel Ebbes konsthall är öppen. Bara att promenera rätt igenom Stadsparken, så fortsätter Hemmels skånska konstodyssé med Bianca Maria Barmens tysta små skulpturer, en mer högljudd video av Magnus Wallin och ännu en skulptur av Johan Röing.

”Sputnik”, träskulptur av Johan Röing, 2011. Foto: Ylwa Moritz, Trelleborgs museum.

Som en grön Döderhultare, formad med bandsåg. Röing har döpt honom till ”Sputnik” men kolla hållning och blick! Skulpturen kunde ha hetat ”Betraktaren”. Med lika delar förundran och beundran står Röing-skulpturen och betraktar föregångaren Axel Ebbes stora, tunga urbergsskulpturer.

(Kristianstadsbladet / Trelleborgs Allehanda / Ystads Allehanda 2011)

Textil i Tjörnedala

”den Andre” –
en utställning med textil konst
Tjörnedala konsthall, Baskemölla
t o m 10 juli

Sju konstnärer, samtliga anslutna till Konstnärernas kollektivverkstad i Malmö, ställer ut gemensamt på Tjörnedala konsthall. Eller var för sig – fast samtidigt. Så bör det nog uttryckas, eftersom temat för utställningen är ”den Andre” = hon eller han eller kanske den eller det som lever eller levt, finns eller funnits bredvid en själv. Samtidigt som jag själv är den andre/a i hennes eller hans liv och ögon.

De flesta verken är utförda med olika sorters teknik i och på olika sorters textil. Hur har de olika konstnärerna använt textil som material för att porträttera den andre/a, mer eller mindre okänd, närmare eller mer avlägsen, och samtidigt sig själv? För min syn på dig och din syn på mig utgår ju från jaget, från subjektets uppfattning om samhället, omvärlden, politiken och människorna.

Materialet är så pass annorlunda och okänt att det bidrar starkt till både upplevelsen och förståelsen.

Ett par efterlämnade skor, som Dyveke Zadig målat  gråa och placerat på konsthallens golv.

Glöm inte att gå till receptionen och hämta en materialförteckning! Det är nödvändigt att varva tittandet med en koll på pappret – och kanske till och med känna lite försiktigt på konstverken.

Om man går i numrerad verksordning så inleds utställningen med ett par skor, det första av flera överblivna/efterlämnade skopar som Dyveke Zadig placerat här och var på golvet. Alla med titeln ”Vem?” och när jag tittar är det som om olika människor går fram till skorna och stiger i dem. Men varför har alla skor målats gråa? Och inte vita, svarta, röda, blåa….

Klatschiga, färgrika regnbågstryck av Margareta Heijkenskjöld Holmgren.

Också Sven Fristedts mindre porträtt i form av symboler eller ägodelar är fantasilockande. Han har målat och tryckt till exempel ett piano eller ett hus i den dova färgskalan grått-svart-brunt-nästan vitt.

Både Carin Persson Åströms broderade och sydda tabletter och hennes större tryck i olika rosa nyanser är livsnära henne själv: mor- och dotternära. Kvinnan i den runda spegeln kan vara konstnären, hennes mamma eller hennes dotter. Eller alla tre, på samma gång.

Margareta Heijkenskjöld Holmgren har gjort de mest klatschiga trycken: randiga och krumelurmönstriga screentryck i rött, gult, blått och svart på sammet och bomull. Som egna versioner av regnbågsflaggan.

Margareta Bergstrand skapar nära och långt bort, placerar Långbortistan just här, i östra Skåne. Hennes verk påminner om gamla tiders skånska kvinnor, så skickliga på att brodera och sy hålsöm, hopdragssöm och udskårssöm, tränsar och musatänner.

Är burkans gallerfönster också ett hålsömsbroderi? Linne och hålsöm bemålat med textilfärg av Margareta Bergstrand.

Men titta nu på hennes svartfärgade duk! En huvudduk, en heltäckande slöja, en burka, med utsikt som genom ett litet fönster. Vem är egentligen ”den Andra”? En kvinna ur den skånska historien? Hon själv? Är inte gallret i den heltäckande slöjan också hålsömsbroderi?

Josabet Werkmäster och Raine Navin närmar sig ämne och material på ytterligare två sätt. I Werkmästers tryck syns bilder på konstnärskollegerna. En dubbelspegel: hon i dem och de i henne.

Navin hittade en sönderhackad papegojduk som nu hänger på väggen och på stenmuren utanför konsthallen ligger en orm av ihopflätade slipsar.

Raine Navins orm av flätade slipsar ringlar längs muren utanför Tjörnedala konsthall. (Hade gått mögel i slipsarna så de kunde inte placeras inne i konsthallen).

Sist som först: åter till Dyveke Zadig, som inte bara bidragit med skor utan har ett litet rum nästan för sig själv. Åtminstone har Zadig skapat den sakrala stämningen.

Ingen tvekan att det är hon som behärskar materialet bäst. Zadig provar och testar inte utan det textila trycket och måleriet är hennes uttryck. Mörka, ja, svarta bilder till både färgskala och stämning. En textiltavla kan innehålla många ansikten i små rutor vid sidan om varann; individen i kollektivet, ensam tillsammans.

Dyveke Zadig skapar en sakral minnesstämning med sin textilkonst. Samtliga foton: Bengt Eriksson. 

De har titlar som ”Pappa”, ”Familj”, ”Huset”… Här finns också en dikt som hon skrivit till sin bror Peter, som var pianist. Ta på hörlurarna, läs och lyssna när även systern Dyveke spelar piano. Det är så nära att det känns för nära. Som om jag stövlat in i Dyveke Zadigs privata sfär. Å andra sidan är det hon som släppt in mig.

(Ystads Allehanda 2011)

Årets vårsalong genom sydsvenska glasögon

Vårsalongen
Liljevalchs, Stockholm
t o m 27 mars

Överväldigande! Dels för att Vårsalongen som vanligt innehåller ett överflöd av verk. Dels för att juryn, där bland andra Thomas Millroth ingick, uppenbarligen gjort ett bra urval. Vilket i sin tur möjliggjorts av att Liljevalchs konsthall lyckats höja Vårsalongens anseende. Nu skickar både mer och mindre etablerade konstnärer in bidrag till den årliga salongen.

Riitta Vainionpää:  ”Då och nu”, broderi.

Bilder och åter bilder, så kan 2011 års salong sammanfattas. Främst målningar men även fotografier och inte minst broderier, som jag anar är på väg att långsamt bli en ny trend. Bildernas innehåll kan sammanfattas med några ord: samhälle och politik. Nej, engagemanget försvann aldrig helt ur den svenska konsten men nu verkar det nästan som om det politiska engagemanget från 1960- och 70-talen skulle vara tillbaka.

Ett i flera betydelser direkt exempel är den bild – eller bildsvit – som hamnar i blickfånget så fort jag stiger in på Liljevalchs: Riitta Vainionpääs broderade, istället för tecknade, serie i jätteformat, ”Då och nu”, kunde till både ord och bilder ha publicerats i tidskriften Puss på 60-talet.

Lillemor Lindbom: ”Den gudomliga ironien”, virkning.

Men nu är det Persson, Reinfeldt och Sahlin som syns bland textrutor á la protestplakat: ”Göran (S) svek”, ”Varför sparka på de som redan ligger ner?”, ”Alliansens politik fungerar inte”. ”Återställ sjukförsäkringen” och så vidare.

Inte gör det saken sämre – eller bättre – att Vainionpää skildrar sina egna, personliga erfarenheter av att vara sjuk och utsättas för sjukförsäkringssystemet.

Broderi – och annat handarbete – återkommer i flera former. Lillemor Lindbom (från Kristianstad förresten) har gjort ett par virkade vepor med titlarna ”Den gudomliga geometrien” och ”Den gudomliga ironien”.

Karin Gustavsson: ”Röda skor”, också virkat.

Medan Karin Gustavsson virkat ett par stora högklackade ”Röda skor” som står och vinglar vid en vägg. Frida Berntsson föredrog att sticka namnlösa korvar som hänger i en charkuterirad på väggen. Framför ligger, nästan poserar, en hot dog i maxiformat, också den stickad.

Gustavssons och Berntssons verk kan väl vara ett slags skulpturer.

Bland överflödet av bilder finns också flera mer skulpturala verk. Om ”Påvens begravning” av Peder Gowenius ska kallas installation, skulptur eller målning är en smaksak.

Peder Gownius: ”Påvens begravning”, installation med målningar.

I vilket fall: ett stort och starkt konstverk, som Gowenius lär ha arbetat med i tjugo år, om katolicismen på ont men också gott. I fonden: en målning av en stor kyrka. Längst fram: ett kors och ett bönebord. Vid sidorna: mindre målningar av fattiga människor och kardinaler med nakna rumpor.

Jag blir småförtjust också i Måns Halldorfs skulptur av täljsten, ”Bara senap tack!”, som även den föreställer en korv fast med bröd och senap och i liten, nära nog naturlig storlek.

Måns Hallldorf:  ”Bara senap tack!”, täljsten.

När jag betraktar den halldorfska varmkorven så kommer en guidad konsttur förbi. Guiden säger: ”Inte all konst har en djupare betydelse. Den här konstnären ville bara göra en korv.”

Men hur kan guiden vara säker på det? Nästan som att påstå att Josefin Sjöström gjort sin levande skulptur eller installation, ”Côtes Échine”, betående av lite köttslamsor som rör sig med hjälp av magneter innanför en plexihuv, för att hon… tycker om att äta kött.

Konstmodeskaperskan Maxjenny Forslund från Simrishamn visar två ponchos, ”Prontone” och ”Kaleidoscope”, bägge tillverkade av återvunnen petflaskfiber med färggrant tryck på.

Maxjenny Forslund: ”Prontone” / ”Kaleidoscope”, ponchos i petfalskfiber.

Ja, nu har jag nämnt två skånska orter. Ni får väl beskylla mig för lokalpatriotism men det hjälps inte: jag går runt och kollar hur många skånska konstnärer som är representerade på Vårsalongen. De är många! Utan att räkna tror jag att Skåne står för det största antalet konstnärer (näst Stockholmstrakten).

Här finns exempel på olika sorters ”skånsk” fotografi.

Maja Qwarnström: ”Frieri på Österlen”, fotografi med ljudloop.

Maria Arnell visar foton på fyra äldre ”Bikini Sisters” och Lars Kårholm har iscensatt tre ”Kommentarer till monarkin”, bland annat två homosexuella kungar (istället för kung och drottning). Maja Qwarnström (de tre nämnda hör hemma i Malmö) porträtterar ett framtida ”Frieri på Österlen”. På ett svartvitt foto syns en kvinna och en man i skyddsmasker (mot föroreningar).

Anett Reimer (Osby) fotograferar lika realistiskt som fantasieggande märkligt. Fotot ”The Unhomely Stage” visar en kvinna som ligger på golvet, inrullad i en matta; på väggen hänger ett hjorthuvud.

Jenny Rova: ”Blondes have more fun”, vykort.

För det prisbilligaste konstverket, om man vill köpa med sig något hem, står Jenny Rova (Tomelilla). Hon har tagit ett porträtt av sig själv i bikini, fram under trosorna växer en tjock luden päls av ljust hår. Titel: ”Blondes Have More Fun”. Fotot kan köpas som vykort i Liljevalchs-shoppen.

Bland alla målningar – många är imponerande proffsigt målade, både noga hantverk och konstnärliga bilder – fastnar jag för Nils Wåhlins stora oljemålning, ”Inne blir ute”, där Stureplan i Stockholm övergivits av människor och intagits av naturen.

Niklas Asker: ”Gulliver resting”, olja på duk.

Också Niklas Asker (känd som serietecknare från Malmö) har gjort ett par stora oljemålningar som både är superrealistiska och föreställande surrealistiska: ”Boys” (ett par pojkar, ihopbundna med en röd tråd, bland molnen på himlen) och ”Gulliver Resting” (där Gulliver blir en del av Skånes natur).

Flera målare – ett par exempel är Carina Linné med sin naivistiska svit ”Nostalgi: Resväskan – Dansbandet – Lillhärdal” och Hans Lindström som bland annat återmålat en Brillolåda (och därmed Andy Warhol) med titeln ”Berömd i mer än 15 minuter” – står nära tecknade serier och populärkultur.

Solveig Norrman: ”Till Wien!”, olja på duk.

Solveig Norrmans närmast socialrealistiska målning ”20-tal: Till Wien!” är en gruppbild på unga socialdemokrater som 1922 åkte lövad lastbil till Ystad och vidare till den första Socialistiska UngdomsInternationalen i Wien.

Siv Appelqvist: ”Inordning”, tuschteckning.

Fast de målningar – egentligen tuschteckningar, både svartvita och i färg – jag verkligen häpnar inför har gjorts av Siv Appelqvist (född 1925, bosatt i Lund). Observera födelseår och hemort! Har ni hört talas om henne? På nätet kan man läsa att hon varit mottagningssköterska på barn- och ungdomspsykiatrin i Kristianstad. Först de senaste åren, efter att maken blivit sjuk och dött, har hon börjat arbeta med konst på allvar.

Ser att Mårten Castenfors, chef på Liljevalchs, beskrivit henne som en ”geometrisk gammelmodernist”.

Lars Kårholm: ”Kommentar till monarkin”, foto.

Det stämmer bra: något lite gammeldags över bilderna, som om de var från tidigt 1900-tal. Men ändå inte, för de är också så direkta, de känns så tidsaktuella. Nej, jag vet inte vad – exakt – det är som tilltalar mig i Appelqvists tecken, cirklar och kvadrater. Men det gör de: hennes tuschteckningar talar både högt och nära mig.

På väg ut från Liljevalchs tänker jag: när Vårsalongen i Stockholm nu har blivit en sådan succé både vad gäller publik och kvalitet, då skulle det väl kunna vara dags för en stor årlig konstnärlig salong också i Skåne.

Anett Reimer: ”The unhomely stage”, foto.

Ja, det är Ystad och vårt konstmuseum jag tänker på. Inte nästa år, det är nog för tidigt, men en Sommarsalong 2013. Kunde inte det vara nåt. Vad säger du, Yrr?

En konstsalong på Ystads konstmuseum (alla våningar och utställningsrum) skulle förstås få en ännu mer sydsvensk profil men kunde också locka konstnärer från Danmark, Baltikum, Polen och Tyskland. Så att Sommarsalongen i Ystad inte alls konkurrerar med Vårsalongen i Stockholm – utan kompletterar…

(Ystads Allehanda 2010)