Etikettarkiv: Brian Eno

Gungande på musikens hav

David Toop
Ocean Of Sound
Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds
(Serpent’s Tail)

Låt mej börja från slutet: med den häpnadsväckande diskografin.

Albert Ayler, Beach Boys, David Bowie, Peter Brötzmann, John Cage, Don Cherry, Claude Debussy, Brian Eno, Jimi Hendrix, The Jesus And Mary Chain, Kraftwerk, Detty Kurnia, Pandit Pran Nath, The Orb, Pink Floyd, Public Enemy, Lee Perry, Terry Riley, Ronettes, Arnold Schönberg, Frank Sinatra, Edgar Varèse, Velvet Underground, Yoko Ono, Neil Young och Frank Zappa är några – bara några! – av alla de kompositörer/musiker/sångare/musikgrupper som snurrat på/i David Toops skiv- och CD-spelare.

Toop måste vara släkt med mej: min musikaliske tvillingsjäl. Han, liksom jag, har öron stora som elefanters. Med våra jättelika öron dyker vi huvudstupa i ett hav av toner, rytmer, ljud. Kallsup på kallsup och lock för öronen – men aldrig får vi nog!

Boken ”Ocean Of Sound” kan beskrivas som den engelske musikern och musikkritikern David Toops självbiografi – eller kanske ”istället för memoarer”. Han minns, refererar och analyserar cirka tjugofem år av sitt liv – åren då han simmat omkring i musikens hav.

Med hjälp av citat från artiklar, böcker och egna samtal med bl a Brian Wilson, Kate Bush, Sun Ra, Future Sound of London, Don Cherry, Daniel Lanois och Jon Hassell omdefinerar Toop en rad musikaliska begrepp – inte minst det allt mer förlegade begreppet seriös musik.

”Ocean Of Sound” handlar om seriös musik, men Toop drar inte gränsen mellan – å ena sidan – populärmusik och – å andra sidan – den musik som brukar omnämnas som seriös: klassisk musik/konstmusik. Istället (be)visar han att populärmusik – t ex jazz, rock och hip hop – kan vara lika seriös som västerländsk klassisk musik. Även inom den populärmusikaliska musikgenren finns det musik som skapas av kunniga, seriösa och högst medvetna kompositörer och musiker – av konstnärer.

David Toop spränger sönder alla de fack i vilka vi musikskribenter så gärna stoppar – ja, stänger – in ”olika” musikformer. Klassisk musik i en låda, jazz i en annan, rock i en tredje… För mej, som instämmer med Toop, även om också jag syndat ibland, förlåt mej, är det fantastiskt att t ex läsa vilken STOR betydelse en liten poplåt som ”Be My Baby” med The Ronettes haft för skaparen av ”ambient music”, Brian Eno.

På sida efter sida, med exempel efter exempel, visar Toop att musikhistoria skapas genom återanvändning: influenser och ”stölder”. Just där, i mötet mellan de olika musikformerna, i utrymmet mellan facken, kan man höra både den mest intressanta och mest värdebeständiga musiken.

Liksom i förbigående daterar David Toop också den musik som på 90-talet brukar kallas världsmusik: mötet mellan musik från olika världsdelar. I alla fall kanske kan världsmusiken ha fötts när Debussy i Paris 1889 fick höra musik från Japan, Kambodja, Vietnam och Java.

Sist bör jag väl också nämna att ”Ocean Of Sound” inte är en helt lättläst musikbok.

Toops sätt att skriva om musik har påverkats av musiken han lyssnar på. Hans musikjournalistik är ett kollage av intryck och tankar. Orden blir toner, rytmer och ljud.  ”Ocean Of Sound” är en inspirerande guide att ta fram och bläddra i, läsa en sida här, en tanke där, för den som själv låter sej översköljas av musikens vågor. Men boken bör inte sträckläsas.

(Kvällsposten 1997)

PS. Som ljudande illustrationer till boken har David Toop även sammanställt ett par samlings-CD med instrumentalmusik respektive sång (bägge Virgin). På grund av licensproblem är skivorna utanför England endast tillgängliga på import och dessutom ganska svåråtkomliga.

Toop är också kompositör/musiker. ”Screen Ceremonies” (Wire Editions/import) heter hans senaste CD med egen musik.

Annonser

Opera, sexxx och politik

Obegripligt att hon ogillar musikaler! Det måste väl bero på att Malin inte upplevt tillräckligt många? Idag kan ju en musikal vara som en opera och tvärtom, både musikaliskt och innehållsligt. Och inte minst vad gäller alla de stora känslorna på scenen och i salongen.

Så tänker jag, bland andra tankar, när jag bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok ”Vitsen med Opera” (egen utgivning på Malins Mästerverk). En annorlunda operabok, djupt personlig och med så stort engagemang att den blir som en kampskrift för Operan! (Jo, när Malin skriver om opera ska det vara stort O och utropstecken!)

Malin Wahlstedt har haft ett längre, mer intensivt och intimt förhållande till opera än jag. Men också jag får allt större upplevelser av operaföreställningar. Hon och jag mötte operan vid olika åldrar och på olika sätt (och i hennes fall skildes från den och kom tillbaka).

”Carmen” var Malins första opera. Sju år liten gick hon på Kungliga Operan i Stockholm med mamma och pappa. Edith Thallaug sjöng rollen som Carmen.

Senare började Malin arbeta som operapåkläderska, slutade för att bli journalist men återkom på 2000-talet, både som operabesökare och statist på Göteborgsoperan. Hon har t o m börjat ta sånglektioner. Alt eller mezzo?

Jag, som håller mig i salongen, var nära 40 när jag började uppskatta opera. Till klassisk musik och opera kom jag via den del av rockmusiken som gränsar till konstmusik och den klassiska musik som sträcker sig utanför västerländsk tradition: Terry Riley, Brian Eno, Philip Glass, John Adams, Kronos Quartet, Arvo Pärt…

Kanske därför som jag tycker att Jonas Forssells nya opera ”Death and the Maiden” är det bästa jag upplevt på Malmö opera. Och jag har ändå sett det mesta som satts upp i Malmö de senaste tjugo åren. Med saknad och längtan kan jag också minnas Rickard Barks alla operauppsättningar på Ystads teater, från slutet av 70-talet och cirka tjugo år framåt. Oftast udda operor – som ”Brösten på Thérese” (Poulenc), ”Svalan” (Puccini), ”Silversjön” (Weill) och ”Achnaton” (Glass).

Boken ”Vitsen med Opera” är en sensuell skildring av opera som… ja, förförelsekonst. Med blossande entusiasm beskriver Malin Wahlstedt varför hon gråter när La Traviata dör: hur något så oviktigt kan vara så livsviktigt. Egna upplevelser från salong, scen och lektioner omväxlande med intervjuer: nämnda operasångerskan Edith Thallaug, operaregins nestor Folke Abenius, Folkoperans chef Mira Bartov osv.

Förstås operaentusiaster de också, oftast ödmjuka inför arbete och publik – utom sångerskan Anna Larsson, som visar sig vara en elitistisk besserwisser. Hon vinglar än hit och än dit i samtalet med Malin men sammanfattningsvis tycks hon tro att operasång är fiiiiiiiiinare än andra sång- och musikformer. Opera är Konst medan populärsång är underhållning.

Bullshit, Anna! Olika musikaliska uttryck men samma känslor och tankar. Det jag kan höra i en opera, det har jag också kunnat höra i t ex pop, country och hårdrock. Ja, också i dansbandsmusik. Vem kan avgöra styrkan i en musikupplevelse? Inte jag. Att gradera och klassificera upplevelser är marginellt bättre än att gradera människor.

”Var och en”, skriver Malin Wahlstedt, ”lägger de en pusselbit till min fråga: Vad är vitsen med opera?” Malin har lokaliserat samma två huvudspår som jag: kärlek och politik. Fast Malin lägger mer betoning på det förra och mindre på det senare. Medan jag betonar bägge, lika starkt.

Opera handlar om kärleken i alla dess former: hjärtat och hela kroppen, liv och underliv. Inte minst sexualitet: lusten och lustan! Att uppleva en opera kan liknas vid freudiansk självterapi, det lockar fram sidor inom en som man inte visste att man hade och inte är säker på att man vill ha.

Opera handlar också om politik. Eller med ett synonymt ord om makt – mellan makthavarna och folket, mellan olika makthavare, rika och fattiga, föräldrar och barn, klasser och kön. Det är politik = en tidlös och allmängiltig samhällsskildring. Därför kan jag bli så irriterad när någon klåfingrig regissör fått för sig att modernisera en opera. Det är ju onödigt.

”Schabloner”, skriver Malin Wahlstedt. Javisst, men det är väl därför som hon och jag och alla som älskar opera älskar just opera? I opera tas schabloner, det klyschiga och banala på allvar. Och en schablon rymmer alltid en sanning. Människans liv är lika banalt som allvarligt.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2010)

Schlager, nu snart som bok

Brölarp i Brösarp

Jag hade tänkt skriva en reserapport i text och bild från första dagen av min påskkonstrunda men jag mår tyvärr rätt pyton idag så jag får nöja mig (och er) med att skyndsamt och endast skriva några rader om Interactive Sound Design och Brölarp på galleriet Neon i Brösarp.

Ljudinstallationen pågår endast över påsken (2-4 april) så den som vill uppleva det här får – och bör – just skynda sig till Neon.

Brölarp 1.

Det är studenter från det interaktiva ljudprogrammet på Kristianstads högskola som svarar för ljudkonsten / de internaktiva konstverken och resultaten är 1) rätt kul och 2) riktigt maffigt.

I Neongalleriets konsertlokal kan besökaren bli sin egen Brian Eno typ och skapa musik med hjälp av en gamepad. Samtidigt uppstår ett grafisk bildspel på väggen vilket illustrerar de ljud och rytmer som besökaren skapat och spelar. Det är kul.

Studenterna Pablo Hernandez, Mikael Andersson och Johan Lindén har utvecklat och programmerat det ovannämnda.

Brölarp 2.

Maffigt blir det när man sen går runt själva galleriet och närmar sig silon på baksidan. Ur silon strömmar stora, omfångsrika ljud som fångar och lockar in besökaren.

Ja, det är alltid – oavsett vad Neon använder silon till, ljud och/eller skulptur och bild – lika märkligt att gå in i silon och stänga dörren bakom sig, dra ifrån draperiet och stå där inne i i detta höga, runda, mörka rum. Som ett profant eller kanske snarare existentiellt kapell.

Den här gången genomborras, nästan pulvriseras besökaren av starka ljud. Nej, ändå inte otäckt men man märker ju att man strax befinner sig på en resa i ljud, stämningar och egna upplevelser, inre och yttre. Samtidigt projiceras – flimrar, flimrar, flimrar – bilder på väggen rakt fram. De uppstår, förändrar sig och försvinner igen, så uppstår en projektion osv.

Brölarp 3. Foton: Bengt Eriksson.

Ljuden och musiken och därmed antar jag också bilderna ändras efter tiden på dagen, morgonljuden lär vara helt annorlunda än mitt på dan och eftermiddan.

Brölarp kallas silomusiken – inte bara en rolig benämning utan passande också.

För den här ljud- och bildupplevelsen – resan i ljud och bild – svarar sistaårstudenterna Philip Linde och Robert Andrä.