Etikettarkiv: Brantevik

Bertils hus

Idag är det ingen stormvåt långfredag utan en solhet försommardag. Men vägen är densamma, där Bertil Torekull med sällskap kom körande för… ja, nu är det över… trettio år sen.

Som Torekull skriver i tankeboken ”Livet var en dröm på Brantevik”:

Så gled vi då Nytorpsgatans backe ned mot norra hamnen i Brantevik – efteråt skulle jag alltid känna samma svindel just här – ostan snett in från Hanöbukten lyfte nästan huven av Volvon och piskregnet övergick för säkerhets skull till ett slagregn som för att till varje pris slå tillbaka minsta ansats till inträngning.

När vi trotsigt svängde höger vid norra hamnen på den lätt översvämmade Östersjögatan mötte vi ett äldre par beväpnat med ett motspänstigt paraply. Två gamlingar hade trotsat kulingen för att få sig en sista nypa luft innan det blev full storm och utegångsförbud.

Bertil Torekull, född 16/18 1931, fotograferad 2011 på bokmässan i Göteborg. Foto: Arild Vågen / Creative Commons, hämtat från Wikipedia.  

Med fallande livsmod hade de besökt alla fiskelägen nedanför Åhus på jakt efter en sommarledig skånelänga att hyra. Nu gjorde de ett allra sista försök med Brantevik – vilket resulterade i att Bertil Torekull sjutton minuter senare rev av en sida i ett anteckningsblock, skrev ett köpekontrakt och för en handpenning på 2.000:- blev ägare till ett före detta packhus alldeles vid hamnen.

Med boken som karta i minnet kör jag alltså en försommardag trettio år senare samma väg genom Brantevik och hittar enkelt till Bertil hus (som jag, så här i efterhand, när jag precis läst Torekulls senaste bok, ”Zojas hus”, tycker hade varit en minst lika passande titel på Brantevikboken).

Trots det geografiska avståndet finns det intressanta likheter mellan böckerna, husen och samhällena (skånska Brantevik och ryska Krasnaja Poljana). Två korta citat för att exemplifiera vad jag menar:

Överlevnaden som mål och mening.

I grunden är vi urfattiga. Det är vår rikedom.

Själva kvintessenserna av böckerna, de miljöer och liv som skildras, summerade med några få ord. Men vilket citat har hämtats ur Brantevik- respektive Krasnaja Poljana-boken? Inte lätt att veta. Och nej, jag talar inte om det.

Förresten, innan jag sätter mej i husets vardagsrum – ”en glasad kommandobrygga”, som han kallar den – och pratar med Bertil Torekull, så måste jag erkänna något.

”Livet var en dröm på Brantevik / Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995).

Det finns så många författare och skrivs så många böcker att när Tidningen Bokens chefredaktör ringer och undrar om man (lika med jag) vill intervjua en viss författare – då händer det att jag knappt läst en rad av författaren.

Ändå tackar jag ja. Just därför tackar jag ja: för chansen att få – i betydelsen med nöje tvingas att – läsa större delen av en författares produktion. Att få en helhetsbild och dessutom prata med författaren om de upplevelser och intryck som jag fått av böckerna.

Så var det med Bertil Torekull. Jag har – utan att mena något nedsättande med det – aldrig ens betraktat honom som författare. Vem han var visste jag förstås, men för mej var och är han journalist, publicist, tidningsmakare och chefredaktör några gånger om – en höjdare i tidningsbranschen.

*

Vem ska jag nu intervjua: journalisten, chefredaktören eller författaren Torekull?

– Jag föreslår att du intervjuar människan Bertil Torekull, svarar han. Så kan du sen gå vidare till författaren.

– Jag tror så här. Alla människor är många saker. Och sen är det mest slumpen som gör att man blir det man blir. Jag hade nog kunnat ha stort utbyte av att vara egenföretagare i en liten verkstadsindustri eller jag hade kunnat bli brandchef, som jag ville när jag var barn.

– Fast jag måste erkänna att jag ändå haft en dröm att bli författare. Jag räknar mej inte som författare… inte än. Men det har varit en dröm.

– Och det var ju tack vare att jag fick foten från Svenskan som det blev verklighet på ett mer dramatiskt sätt än jag hade tänkt. Men det stärker bara den andra tesen jag har om mitt – och andras – liv. Man ska normalt inte vara så rädd för uppbrott.

– Efter Svenska Dagbladet har jag sett på livet på ett annat sätt. Jag förvandlades från murvel till att betrakta tillvaron – vara och tänka – på ett mer litterärt sätt. Och jag var inte längre rädd för att uttrycka mej litterärt.

”Svenskan och hennes hövdingar” (1994).

– En gammal död journalist, Mauritz Edström i Dagens Nyheter, inspirerade mej. Edström skrev en självbiografisk bok där han liksom fjärmade sej från det journalistiska språket och blev litterär. Det tog jag ganska djupa intryck av.

– Jag tycker också att reportageformen – som jag använder i boken ”Zojas hus” – är så satans tacksam. Den tillåter en att jobba i många genrer. Du kan ha ett nästan lika storartat anslag som i en roman, du kan vara novellistisk, lyrisk, dramatisk och koncist dokumentär.

– Efter Svenskan förändrades mitt språk. Ja, hela mitt liv förändrades ju.

Men är det egentligen så stor skillnad mellan journalistik och litteratur? Med undantag kanske för nyhetsjournalistik så har i alla fall jag aldrig tyckt att det stilistiskt vare sej är eller bör vara någon större skillnad. Bra journalistik måste väl också ha något skönlitterärt i sej, om den ska vara bra? Problemet är att det blivit allt svårare att publicera litterär journalistik i svensk press. Inte minst för att svenska tidningstexter numera ska vara så korta.

Bertil Torekull instämmer:

– Tålamodet är så kort, tycks det. Hos bedömarna, redaktörerna och tidningsägarna, vill säga. Jag är inte så säkert på att det är lika kort hos läsarna, hos vanliga människor. Man kan inte förklara annars varför sådana enorma volymer av berättare säljs och läses – allt ifrån ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter” till Joyce Carol Oates. De är ju tjocka, det är nästan obeskrivligt så många sidor som böckerna innehåller.

Att tidningar innehåller allt kortare texter kan alltså inte bero på att folk inte vill läsa långa berättelser.

– Nej. Snarare på att man är så satans rädd att folk på grund av tidspress ska tappa intresset och byta till någon annan tidning eller något annat medium.

– Det finns många skäl till att det är som det är. Penningen har kommit in i mediernas liv på ett övertydligt sätt. Allting styrs av att mediet ska ge vinst – ja, det räcker inte med vinst. Avkastningen ska vara mycket stor.

– Det andra som förstört åtskilligt är behovet av underhållning. Man vågar inte lita på att allvaret också kan vara ett behov hos människor. Underhållningstendensen – lusten att knorra upp allting – är fördärvlig. Också Dagens eko lägger in melodislingor för att hetsa upp tempot. De litar inte längre på ordet. Det är sorgligt.

”Historien om IKEA / Ingvar Kamprad berättar (1996, uppdaterad utgåva 2003)”.

Även om din övergång från tidning till bok var lite mer drastisk så borde väl tidningarnas snuttifiering och glättifiering leda till att journalister som vill skriva längre reportage och berättelser övergår till bokformatet?

– Ett långt reportage är idag 5 000 tecken. Det är åt helvete. Omöjligt att få in nyanser. Man kan jobba häcken av sej med små kondenserade stories men det går ut över nånting. Det går ut över en läsning som kräver lite rymd i sej, där folk får vila på raden och fundera – vad vill skribenten ha sagt med detta? En formulering som gör att det blir en liten melodislinga i luften.

– Boken har övertagit det långa reportaget och artikelserierna. När jag var chefredaktör på Östgöta Correspondenten så var det självklart att redaktionen planerade i långa artikelserier där man byggde upp ett tema och täckte in olika områden. Idag berättar man – jag är fortfarande aktieägare där uppe – har man aldrig tid till det utan gör bara dagens grejer.

– Någon berättade att mycket av debatten i USA styrs av nyutkomna böcker och att böckerna blivit tongivare och trendsättare på ett nytt sätt. Det kan vara Watergateavslöjaren Bob Woodwards bok om Bush´s andra krig eller Wesley Clarke som skriver om Bush. Förväntningarna på Bill Clintons bok är uppskruvade och hans hustru har sålt enorma upplagor av sin bok. Också en skönlitterär kvalitetsförfattare som Joyce Carol Oates säljer i stora upplagor.

– Jag tror att uppbrott skulle passa journalister väldigt väl men många journalister vågar inte kasta sej ut i ett fritt liv. Du, säger Bertil Torekull och syftar på den intervjuande frilansjournalisten, har såvitt jag förstår inga fallskärmar. Du lever på dina egna villkor, om du inte ligger på och jobbar så kommer det ingen mat i huset.

– Svensk journalistik präglas av ett tjänstemannavälde på det sättet att journalisten blivit en bekväm tjänsteman som fruktar uppbrott. Men är det någonting som journalister inte ska frukta så är det uppbrottet. Det är modet som ger nerv åt skrivandet och skapar det där lilla extra i texten. Vågar man inte sätta det – sätta sej själv – på prov så har man förlorat lite av sin själ.

När vi nu konstaterat – både du och jag – att boken för närvarande är en bättre publiceringsform för journalistik än tidningen, så bör man väl också tillägga att det ändå inte är så lätt att ”kasta sej ut i ett fritt liv”.

De amerikanska böcker som du räknar upp är bästsäljare – ytterst få böcker i USA och ännu färre i Sverige säljer i liknande upplagor. Arvodet för att skriva en bok är lågt. De flesta författare tjänar dåligt eller uselt. Också att försörja sej som frilansjournalist har blivit svårare. Tidningarna betalar sämre och sämre.

– Jag vet. Frilansarvodena har väl – minst – halverats jämfört med för tio, tjugo år sen.

– Det är ju hemskt att berätta det här för en hårt arbetande frilansare. Men det gick väldigt bra för mej efter att jag hoppade av – eller snarare blev avhoppad – från Svenskan. Jag fick ganska häftiga konsultuppdrag och tjänade omedelbart bra med pengar. Sen fick jag pension också när jag fyllde 65.

– Dessutom har jag satsat mina pengar på ett annorlunda sätt. Jag äger två vindkraftverk i Skåne och två på Hallandskusten. Höjda oljepriser och ökat energibehov har fått priset på el att gå upp. Plötsligt kommer det in ganska mycket pengar, som jag visserligen inte tar ut men det har lett till en stor trygghet.

”Zojas hus /  Rapport från en rysk by” (2004).

– Jag behöver inte vara orolig. Ekonomiskt kan jag inte jämföra mej med den strävsamme författaren eller frilansjournalisten.

– Utan den här ekonomin hade jag inte kunnat åka till Ryssland och skriva ”Zojas hus”. Varenda rubel och kopek har jag betalt själv. Det blev ganska dyrt. Tolken kostade 1 000:- per dag – tusen gånger tjugoen dagar. Jag flög också flera gånger till Moskva för att hitta en tolk som var precis rätt. Allt som allt måste boken ha kostat 60 – 100.000:-. Och då har jag inte räknat med betalning för min arbetstid.

Tre gånger reste jag till Krasnaja Poljana.

I februaris väglöshet, i vårens älskande iver och i höstens potatisskörd, så avgörande för nästa års överlevnad. (ur ”Zojas hus. Rapport från en rysk by”)

När jag intervjuar författare brukar jag ta med hennes eller hans böcker. På bordet har jag lagt de böcker som jag den senaste tiden läst av Bertil Torekull, som plockar bland dem och säger:

– Om du ser på vad jag skrivit hittills så är det nästan enbart dokumentärt – med drömska inslag.

– ”Svenskan och hennes hövdingar” handlar förstås om min tid på Svenska Dagbladet. Jag har också, fortsätter han (och letar förgäves efter boken, för den har jag inte med mej, den fanns inte inne på biblioteket), skrivit en bok om Dagens Industri.

– Och den här, ”Andra resan till Dubrovnik”, är en uppgörelse med mina drömmar och en passion som jag genomled. Hon var med i tankarna när jag skrev boken, om än inte i köttet.

– ”Livet var en dröm på Brantevik” balanserar väl mellan lyrik och dokumentation.

– Om ”Rabarbertronen” och ”Det emaljerade hjärtat” skrev Svenska Dagbladet att de var två ”pärlor” till romaner. Men inte heller de är ju romaner, egentligen. De har dokumentär grund. Det är självbiografiska böcker om mina föräldrar.

”Rabarbertronen / Bilder och berättelser ur en moders liv (2000).

– Och i den här, i IKEA-boken, finns embryot till Krasnaja Poljana och ”Zojas hus”. Det var för att skriva ett nytt, extra nytt kapitel till den ryska utgåvan av boken om IKEA som jag första gången besökte Krasnaja Poljana.

– Den svenska IKEA-boken, tillägger Torekull, är en storsäljare. Den har sålt 70 000 ex och finns nu också i pocket. Dessutom ska IKEA-varuhusen börja sälja den – för 30 spänn, tror jag.

I Krasnaja Poljana tillverkas bland mycket annat bokhyllan Ivar och köksbänken Pronomen i miljoner löpmeter, skriver Bertil Torekull i boken ”Zojas hus” och förklarar:

Den svenska möbeljätten hade, sedan vissa rövarkapitalister efter planekonomins sammanbrott stulit vad de hann stjäla innan de gav upp kampen och fortsatte jakten någon annanstans, mot sin vilja och egentliga politik tagit över aktiemajoriteten i ortens enda och allenahärskande industri. Mödosamt hade man börjat modernisera den ruckliga anläggningen och långsamt börjat bli beroende av den.

Det kan tyckas som om även det här samtalet mycket långsamt – om än inte mödosamt – närmar sej ”Zojas hus”, som ju då är Torekulls senaste bok. Men det finns en anledning till det. Hans böcker hänger ihop, varje ny bok tar vid där den förra slutade. Han hänger ihop. Människan Bertil Torekull, för att anknyta till början av samtalet, hänger ihop med författaren Bertil Torekull. Hela tiden, gång på gång, skriver han om några få och samma ämnen – kanske ett enda ämne.

– Det finns en trygghet i det dokumentära. Om man är journalist och vet hur man intervjuar och tar fram bakgrundsmaterial, då är det tacksamt att skriva dokumentärt. Och jag undrar om jag någonsin kommer att skriva någonting annat än dokumentärt även om formen kanske en dag blir helt skönlitterär.

– Förlaget tjatar att jag måste skriva min kärleksroman. Och jag har börjat på den i flera omgångar, jag skriver och skriver. Ibland tycker jag att det bär och ibland… nej, fan heller. Ska jag vara ärlig så måste jag lämna ut inte bara mej själv utan jag måste också lämna ut andra. Jag vet inte om jag klarar av det.

– Rädslan infinner sej också. Skulle jag accepteras som skönlitterär författare? ”Varför ska han hålla på så där? Han är ju en gammal murvel. Räcker det inte att ha varit chefredaktör på Svenska Dagbladet och några andra tidningar… Ska han nu bjäfsa sej också.” Det kanske är fegt eller till och med fel men jag känner ett socialt motstånd. Jag har en känsla av det bara är kulturgrabbarna på DN som kan skriva romaner och bli tagna på allvar.

Du känner dej fortfarande som murvel? Trots att du befunnit dej på tidningsvärldens topp, varit chefredaktör för Vecko-Revyn, Veckans Affärer, Dagens Industri, Östgöta Correspondenten, Svenska Dagbladet…

– Jag älskar att känna mej som en murvel. Jag tycker om tanken att vara en murvel. Jag vill se mej som tidningsman. Det är mitt ursprungliga professionella jag. När jag föreläser i ledarskapsseminarier så håller jag upp pennan och säger att den här har jag aldrig släppt, fastän jag varit ”pamp” – VD, förlagschef och ekonomiansvarig. Det är inte bara som jag koketterar utan… det är lite härligt.

– Min integritet som skribent är min käraste dygd. Jag vill inte bli köpt. Jag måste känna mej fri att bryta upp från en relation eller ett förtroende som inte längre är hållbart. När jag skev boken om IKEA hade jag stora problem att bekräfta min integritet. Från början hoppades väl Ingvar Kamprad att det skulle bli en bok på hans villkor. Men jag var noga med att boken skulle vara min. Det som avgjorde var nog inte en tjusig motivation från min sida utan att jag sa att jag tänkte ta alla kostnader. Då vaknade snålvargen.

När jag nu läste ”Det emaljerade hjärtat”, som handlar om din far, och ”Historien om Ikea”, som handlar om Ingvar Kamprad, direkt efter varann så slog det mej: Också när du skriver om Kamprad så skriver du faktiskt om din far…

”Det emaljerade hjärtat / En sons bekännelser” (2002).

– Det stämmer. De ligger på olika nivå men det är parallella skeenden. Efter boken trodde väl både jag och Kamprad att nu skulle vi inte ses mer. Men vi blev vänner på ett sätt där vi inte längre talar så mycket om IKEA utan mer om vår egen nöd. Han ringde igår och suckade, var inne på fjärde dagen av sin abstinens, mådde jävligt illa. Jag sitter här och dricker vitt vin och äter varmrökt lax, sa jag. Din djävul, sa han.

– På många sätt kände jag mej hemma med honom och hans värderingar. Det finns nästan en pendang till och med mellan hans nazism… och far. Nej, far var inte glasklar på den punkten. Mor fick tala honom tillrätta. Det står i boken. Jag minns ögonblick då det talades om autostradorna och de snörräta kolonnerna, ordning och reda. Ja, ja.

– Det kom över mej vid en terapi. Ingen märkvärdig terapi utan jag har en kvinna i Stockholm som jag ber att få hälsa på en eller ett par gånger om året. Särskilt när jag avslutat ett projekt och ska börja med något annat. Eller när jag haft trassel med mina damer. Av någon anledning kom vi in på min far. Jag sa inte många meningar men plötsligt började jag gråta. Hejdlöst. Ingenting i det jag sa var laddat utan jag nämnde bara att far var arbetarson och då såg jag hela skiten med farfar som kom vandrande med sitt knyte på ryggen…

– Jag såg fars kamp och hur han underordnade sej mors stränga, goda vilja och hennes tyranniska kärlek. För att han älskade henne förstås, till förbannelse. Och då förstod jag att det var någonting mellan far och mej som inte var uppgjort. Han var ju död så det är inget att göra åt det. Men därför blev boken på något vis en äreräddning av honom.

Och jag är hans son. Insikten därom sjunger i mitt bröst.

Det kan sägas att istorien om honom börjar där eller snarare runt 1885.

Då lämnar en moderlös fjortonåring sin far och syster på deras torp på ofri grund i Öljehult nordväst om Ronneby, fotvandrar två mil till staden och blir en dag springpojke i Bergmans speceri, deras piga ska bli hans hustru.

1893… anställs han, tjugotvå år gammal, som en av fjorton nya arbetare på manufakturfabriken, det som sedan döps om till Kockums Emaljerverk. Där lär han den revolutionerande konsten att emaljera.

Det blir hans liv, hans öde.

Det är min farfar. (ur ”Det emaljerade hjärtat”)

Allt som du skrivit handlar om uppbrott och hur man skapar någonting, något nytt, ur uppbrottet. Det kan också vara att man föds till ingenting och tvingas skapa någonting, skapa sej själv. Det är ett genomgående tema i dina böcker, tycker jag.

Här vill Torekull gärna komma in, men först måste jag få hårdra det här temat – i hans böcker och hans liv – ytterligare något. Man kan till och med påstå, tror jag, att det finns ett sökande efter uppbrott. Du strävar efter en krock som ska leda till ett uppbrott för att du – ännu en gång – ska kunna visa att du kan börja om, från inget. Som för att bevisa att du kan du också, liksom din far.

– Det var då ett påstående…

Foto: samma som ovan.

– Jag går ner rätt så hårt när jag inte har ett projekt att spjärna bort ifrån, så att säga. Det kan du kalla ett sökande efter uppbrott. Åtminstone kan jag gå med på att jag är glad för att utsätta mej för möjligheten av ett uppbrott. Det finns ju så många uppbrott – det fysiska uppbrottet, det professionella, ekonomiska, mentala, politiska, intellektuella, erotiska… Ja, kanske är det ens – mitt – öde.

– En sak har jag ju byggt från noll. Det är Dagens Industri, som jag startade. Att jag satte den på marknaden är jag stolt över. Bonniers ville ha in mej i familjekretsen och det klarade jag inte. Det kan bero på ett socialt komplex men snarare har jag väl aldrig känt på det sättet för de rika. Jag är rädd för att komma in i deras ytskick. Men jag ville inte heller bli bunden av förutfattade meningar, tvingas följa en familjs vilja. Så jag bröt upp.

– En kvinna som var mycket kär i mej påstod att hon läste Svenskanboken och tänkte – gode Gud, låt mej aldrig bli kär i den mannen. Och så blev hon det och jag i henne.

I boken om din tid som chefredaktör på Svenska Dagbladet är det ju uppenbart. Du gick din egen väg och gjorde det du ansåg att du måste göra, oavsett vad ägarna tyckte. Kunde det bli annat än en krock, som måste leda till ett uppbrott?

– Det blev en hård men kort fajt. De trodde ju att de köpte mej för näringslivet, för Wallenbergs. Du läste om lunchen, när Peter Wallenberg bjöd mej på lunch för att tala med mej om att Svenska Dagbladet blivit olydigt och skrev taskigt om Wallenbergs företag? Då han sa: ”Du måste ju förstå att i längden kan vi inte ha en chefredaktör som inte vet att lära sina medarbetare ur vilkens hand de äter.”

– Ordagrant! För jag antecknade. Efteråt sa han att så här får ju inte en ägare säga till en chefredaktör. Och då sa jag att det får du hemskt gärna göra – men jag behöver inte bry mej om det.

En slump inackorderade mig hos den först så undrande Zoja Stepanovna på Rabotjaja 14 (Arbetargatan), änka sedan trettio år, en urstark långsamt tinande babusjka, hennes omålade hus med dess gula staket ett stenkast från en ständigt skendunkande stambana, inget rinnande vatten och avlopp men med ett hål i golvet i den tjärdoftande vedboden för toalettbesöket.

En halv brädvägg och ett skynke delade husets storstuga (tillika det enda vinterbonade rummet) i tvenne bås där Zoja Stepanovna sov i det ena och jag i det andra; i köket en värmande ugn…, där bredvid ett handfat med en plåtbunke kallvatten ovanför och en slaskhink nedanför – mitt toalettställ. (”Zojas hus”)

– När jag bestämt mej för att åka tillbaka till Ryssland och den där förebannade, hopplöst fattiga och skitiga byn så blev jag rädd. Där fanns ett hot. Det var ju laglöshet på landet. Man visste inte vad som egentligen hände. Klarar jag av att leva så primitivt? Det kanske blir ett elände?

– Jag blev nervös och trött, trodde det var nåt fel på mej. Jag orkade knappt ta mej uppför trappan. Så jag gick till min favoritläkare på Simrishamns lasarett som hjälper mej att ta bort fästingar och sånt. Han undersökte mej och fann att jag var frisk som en nötkärna.

– Efteråt förstår jag vad det handlade om: Jag var rädd för att sticka iväg till det här landet där jag inte kunde språket och matvanorna och dryckesvanorna. Allt var nytt. Men så inträffar detta märkvärdiga…

– Zoja visade var jag skulle sova och jag tänkte – den jävla sängen! Kort och gungande men den kunde inte ramla omkull för rummet var så litet att sängen slog emot ena väggen. Man fick lägga madrass på madrass på madrass för att få upp sängbotten. Och så tog det inte mer än två nätter förrän jag sov som en stock.

– Jag låg och tittade på tavlorna och tänkte: Det här rummet har väntat på mej. Det är det egendomliga med uppbrott, att de så ofta leder till…ja, faktiskt… en hemkänsla. Du kommer fram till det där du hör hemma.

Geografiskt är det långt från Brantevik – eller säg Ronneby – till Moskva. Och ännu längre till den ryska byn Krasnaja Poljana, som ligger 800 kilometer öster om Moskva. Men plötsligt får Bertil Torekull syn på Sverige i Ryssland, på Ronneby i Krasnaja Poljana:

…som i en dubbelexponering såg jag platsen som en sorts spegelbild av vad jag själv nyligen skildrat i min bok Det emaljerade hjärtat. Den handlar om hur kurortsidyllen Ronneby, min födelsestad, i 1890-talets begynnelse tog språnget in i en häpnadsväckande industrialisering genom utländsk influens och entreprenörers dådkraft.

”Zojas hus” handlar på ytan om en rysk by och dess invånare, men boken handlar om så mycket annat också. Resan till Krasnaja Poljana blir på samma gång en resa tillbaks till ett Sverige som var, till Ronneby innan du ens var född, till din far och dej själv.

– Nollpunktens magiska ögonblick.

– Det var så jag upplevde resan. Jag kan till och med tycka att jag skulle ha tagit fram ännu mer av mej själv. Underbart att denna struktur går fram – för precis så har jag menat. Det var modellen: den andra resan, den inre i den yttre.

– När vi skulle skiljas. Väskorna var packade i en van som hennes son skulle köra mej till stationen med. Tolken var där och chaufförens hustru. Då sa Zoja: Kom in ett tag. Det var något man av tradition gjorde i Ryssland. Precis innan man skulle resa iväg någonstans så stoppades allting och man satte sej. Vi satte oss kring bordet i köket. Alldeles tysta. Och så började Zoja att tala.

– Mycket långsamt. Hon sa inte mycket. Hon sa bara att hon varit tveksam när de hade bett att jag skulle få bo hos henne. Fabriken tryckte på – det fanns inget som var rent nog, tyckte dom, för de måste ju ansvara för min hälsa. Men jag är så glad att det blev av, sa Zoja. Inte mer än så, sa hon. Sen höll jag ett lika kort tal. Jag sa att det här är ett av mitt livs största ögonblick Jag bara tackar dej av allt mitt hjärta. Vi började smågråta. Och sen var det över.

– Ett storartat ögonblick i mitt liv. Just en känsla av att ha kommit hem. Men så bröts denna magi och jag åkte. Livets jävla helvete! Nej, jag hade aldrig kunnat stanna, skulle inte stått ut med att bo kvar där. Men ändå…

Det finns också något annat som jag la märke till i ”Zojas hus”. Rättare sagt är det någonting som ”saknas” i boken – nämligen den där populära åsikten att nu, när Sovjetunionen och kommunismen fallit och efterträtts av marknadsekonomi, så kommer allting att ordna sej till sej till det bästa för människorna, liksom automatiskt.

– Nej. Det finns inte med.

Alla tidningar, som du varit chefredaktör för, är affärstidningar och borgerliga tidningar. Men inte är väl du så borgerlig?

– De har varit borgerliga till förbannelse. Östgöta Correspondenten skäms jag inte för. Den blev en bra liberal tidning under min tid, tycker jag. Men åsikterna som uttrycktes på Svenska Dagbladets ledarsida höll jag inte med om, inte en enda.

– Jag är född i en folkpartistisk, frisinnad miljö. Morfar var predikant. Också mor var lika mycket av predikant men hon var inte formellt pastor utan fullmäktigeledamot och ordförande i nykterhetsföreningen Vita bandet. En aktiv social gumma som hjälpte nödlidande. Solidariteten finns i mej kolossalt mycket. För det mesta har jag röstat folkpartistiskt, men min själ känner sej som vänster.

– Jag tycker om min proletära tråd. När jag skrev boken om min far så återupptäckte jag honom. I varje fall 50 procent av mej – kanske ännu mer – känner starkt för honom. Hans kamp och hans växt från det att han föddes på jordstampat golv till det att han blev ingenjör och verkstadschef, byggde eget hus, fick sommarstuga och Volvo PV…

*

– Jaha. Nu är frågan om du vill ha en kopp kaffe och en bit hallontårta.

Ja tack.

– Vill du ha koffeinfritt eller med koffein.

Vad ska du ha?

– Jag tar nog koffeinfritt.

Då gör jag det också.

Ett sista citat medan vi – intervjun till Tidningen Boken har nu avslutats – sitter i Bertil Torekulls trädgård med Branteviks hamn strax utanför, dricker kaffe, äter tårta och pratar om de bevingade ord som måste till för att beskrivningen av en fabrik ska lyfta, så inte texten blir som i Veckans Affärer eller Dagens Industri:

I början var Ordet och likaså i änden. (ur ”Svenskan och hennes hövdingar”)

Fakta:

Bertil Torekull,
född 1931 i Ronneby, journalist och författare, föredragshållare, vindkraftsägare, konsult, trebarnspappa med sex barnbarn, har en bra forehand och spelar boule med vänster hand.
Före detta chefredaktör för:
Vecko-Revyn (1962-64)
Veckans Affärer (1970-74)
Dagens Industri (1975-80)
Östgöta Correspondenten (1981-89)
Svenska Dagbladet (1989-91).
Utrikeskorrespondent i USA (1967-68) och i Frankrike (1971-72), kåserier/krönikor om politik och ekonomi under signaturen Mr Trend (sedan 39 år).

Böcker (urval):

Ett antal kåserisamlingar under signaturen Mr Trend (1968 och framåt)
Svenskan och hennes hövdingar (1994)
Äventyret Dagens Industri. Historien om en tidnings födelse (medförfattare Lars Bringert, 1995)
Livet var en dröm på Brantevik. Tankar tänkta vid ett fiskeläge (1995)
Andra resan till Dubrovnik. Anteckningar kring en förlorad dröm (1996)
Historien om IKEA – Ingvar Kamprad berättar (1996 och uppdaterad utgåva 2003)
Rabarbertronen. Bilder och berättelser ur en moders liv (2000)
Det emaljerade hjärtat. En sons bekännelser (2002; de bägge sistnämnda även utgivna tillsammans i en pocketvolym, 2004)
Zojas hus. Rapport från en rysk by (2004)

(Tidningen Boken 2004)

Annonser

Galleri Wallner på Österlen

SIMRIS Strax före Simrishamn svänger jag till höger och in på den mindre byvägen till Simris, parkerar bilen och öppnar glasdörren till galleriet – och häpnar!

Galleri Wallner, som nu flyttat från den större staden Malmö till den lilla byn Simris på Österlen, är verkligen imponerande – mer som en konsthall än ett galleri. Ett stort och ett något mindre rum, vid mitt besök (nästan) tomma mitt emellan två utställningar: den förra, som också var den första i Simris, med Anders Krisár, och den nya utställningen (som hade vernissage förra lördagen) med Vesa-Pekka Rannikko.

– Här var 700 personer när jag öppnade utställningen med Anders Krisár, berättar Thomas Wallner. Jag hade en buffé på kvällen också, till den kom 250 personer. Fler malmöbor åkte hit och såg Krisár-utställningen än vad som brukade komma när galleriet låg i Malmö.

– Dessutom har jag blivit så väl mottagen av invånarna i Simris. Redan innan jag öppnade ville byalaget att jag skulle presentera galleriet. Jag trodde det skulle komma en handfull med det kom 150 personer.

Thomas Wallner driver Galleri Wallner i Simris tillsammans med Gun-Lis Falkman, som haft ansvaret för renoveringen och även ska sköta caféet.

Han pekar på en dörr vid ingången och säger att därinne öppnas ett café till våren. Galleriets ovanvåning ska renoveras och bli en lägenhet där konstnärerna kan bo inför sina utställningar.

Men vad måste inte allt detta ha kostat? Köpa, renovera och förvandla det nedlagda mejeriet med en totalyta på över 350 kvadratmeter till konstgalleri…

– När jag hade galleriet på Adelgatan i Malmö, säger Thomas Wallner, låg hyran på 28 000 i månaden. Eftersom jag bodde kvar i Brantevik så behövde jag också en övernattningsetta. Det här huset kostade tre miljoner och då ingick boningshuset bakom galleriet. Vi har renoverat för två miljoner och hoppas kunna sälja bostadshuset, få tillbaka ett par miljoner.

Slutsumma: tre miljoner för allt, det vill säga betydligt billigare att ha ett nära nog konsthallsstort galleri i Simris än ett mindre i Malmö. Du funderade aldrig på att flytta galleriet till Stockholm istället?

– Visst har jag haft såna funderingar. Men det föll på att jag inte ville bo i Stockholm. På Österlen är det trevligt. Här trivs jag, här vill jag bo. Jag tycker om att ha ett galleri som kunde ha legat i New York men när jag tittar ut genom fönstret så ser jag min närmaste granne – det är en ko – i hagen på andra sidan vägen.

Thomas Wallner blev gallerist när han var 24 år. Konstintresset kom tidigare ändå, som 18-åring reste han runt till Europas konstmuseer och fotograferade vartenda verk – hela konsthistorien. Liksom musikintresset, för den delen. Han var med i ett popband och hade en skolkamrat som hette Lennart Persson, musikskribent och skivaffärsägare. Också Persson intresserade sig för konst.

– Det var en glädje varje gång när Lennart kom på cykel till galleriet. Jag kunde ge honom råd när det gällde konst och han gav mig råd när det gällde musik.

Redan 1974 öppnade Galleri Wallner i Malmö. Där fanns galleriet fram i höstas – med ett uppehåll mellan 2002 och 2007 då Thomas Wallner hade ansvaret för utställningarna på Kabusa konsthall. Har han bytt konstsyn och utställningspolicy, när Galleri Wallner nu etableras på Simris bygata?

– Nej, nej. Galleri Wallner fortsätter att hålla samma kvalitet som förut. Jag representerar 30 till 40 konstnärer, som jag arbetar vidare med. Vesa-Pekka Rannikko, nästa utställare, har tidigare ställt ut i Malmö. Det är det jag vill bevisa – det går att driva ett kvalitetsgalleri på Österlen.

– Den enda – större – skillnaden är att jag nu har öppet under sommaren, då jag hade stängt i Malmö. Nu ska Galleri Wallner vara stängt januari-februari-mars. Det passar bra, just den tiden är det fullt ös i Paris och London. Då kan jag resa iväg och få nya konstintryck.

Hur placerar sig Galleri Wallner i förhållande till det övriga konstlivet på Österlen? Nej, det vill inte Thomas Wallner så gärna prata om utan den bedömningen får andra göra. Om påskens konstrunda har han också åsikter men nej, han vill inte heller tala om påskrundan. Istället säger Wallner:

– I Malmö har vi Gallerinatten, det är nåt liknande. På Gallerinatten kom det mängder med människor till mitt galleri – men de återkom aldrig under resten av året.

En gång är väl bättre än ingen? Och det är ju inte alltid till exempel intervjuaren känt sig så välkommen när han öppnat dörren till ett galleri. Somliga gallerister synar en uppifrån och ner, bedömer om man har råd att köpa eller inte – och så blir man behandlad därefter. Det finns till och med gallerier med låst dörr, för att bli insläppt måste besökaren måste ringa på dörrklockan.

– De flesta samlare bryr sig inte om sitt yttre, säger Thomas Wallner. Det går aldrig att se vem som ska köpa ett konstverk. Jag tror många människor kan tycka det är obehagligt att besöka konstgallerier – men de flesta gallerister tycker bara det är kul att det kommer folk.

– Fast, tillägger han, det har ju hänt att jag rekommenderat mina besökare att också gå till något annat galleri – sen har de ringt mig och sagt att ”Dit går jag aldrig mer”.

– Det kommer kanske 30 besökare på en dag. Jag går gärna runt och pratar med dem, säger Thomas och tar med intervjuaren till det mindre utställningsrummet. Där finns fyra ansiktsmasker, som blivit kvar sen förra utställningen. De visar Anders Krisár, hans mamma och hustru. Thomas Wallner förklarar att sonens ansiktsmask smälter i mammans närhet.

– Det förstår man inte. Man vet inte varför. Det räcker med inte att titta. Viss konst kan vara svår att förstå, om man inte får en förklaring. Ett besök på Galleri Wallner ska vara berikande. Tänk om ett barn här i byn kan bli intresserat av konst, tack vare mig. Fantastiskt! Jag ska också satsa mer på pedagogisk verksamhet, ordna en seminarieserie med kritiker, museichefer och även konstnärer.

Ett sista citat ur anteckningsblocket, följande sa Thomas Wallner tidigare i intervjun men citatet passar utmärkt som sammanfattning och slutord:

– Så otroligt, så fantastiskt att jag kan få jobba med det som är mitt livsintresse.

(Ystads Allehanda 2010)

I deckarhyllan: Semester med mord (?) på Österlen

Sofie Sarenbrant
Vecka 36
(Damm förlag)

Fjällbacka (västkusten), Sandhamn (Stockholms skärgård) och Gotland har Camilla Läckberg, Viveca Sten respektive Mari Jungstedt. Snart är det väl bara Österlen som fattas en deckardrottning? Vilken dröm för ett förlag, när en debutant skickar in ett manus på en Österlendeckare…

Sofie Sarenbrant debuterar med ”Vecka 36”, som i graviditet. Miljöerna är (mest) Brantevik med omnejd men också (lite) Stockholm. Familjerna Winter och Malm har haft en semestervecka i Brantevik, mycket regn så humöret kunde ha varit bättre.

Bästa väninnorna Johanna (Winter) och Agnes (Malm) är – dessutom – höggravida. Ja, det ska nog betonas, för ”Vecka 36” är, enligt omslaget, ”en deckare som vågar ha höggravida kvinnor som huvudpersoner”. Vadå ”vågar”?

Nu ska familjerna Winter och Malm – vars manliga medlemmar heter Eric och Tobbe – avsluta semestern med en kväll på Branterögen, hamnkrogen i Brantevik. Agnes och Tobbes tvååriga dotter, Nicole, somnas och sen går de iväg för att sjunga karaoke.

Jag får läsa flera gånger – nog är det väl så att tvååringen lämnas ensam i stugan? Utan att någon vuxen finns kvar. Så här får det väl inte gå till (även om ”den trådlösa babyvakten” är på)?

Krogkvällen blir inte så trevlig som det var tänkt. Makarna Malm grälar och Agnes ger sig av. Och försvinner… Mer än så ska jag inte avslöja, men en gravid kvinna har alltså spårlöst försvunnit i Brantevik.

Så till betygen, först intrig och spänningsgrad: Medelbetyg, det har getts ut både sämre och bättre deckare. I jämförelse med Läckbergs, Stens och Jungstedts debuter är Sarenbrant inte lika lovande som Läckberg och Jungstedt var – men kanske som Sten?

Personskildring: Eric verkar vara trevlig, Johanna är blek, Tobbe en tölp och Agnes försvinner ur handlingen. Inte heller de övriga – som poliserna Lars Räffel och Lisa Moghimi – framstår som personligheter. Kriminalreportern Rosenlund – en utrotningshotad murvelsort – är väl den enda med lite fart och fläkt.

Miljöer: Finns det någon så att säga Brantevik- eller Österlenstämning i boken? När Brantevik, Hammenhög, Simrishamn, Tomelilla och Ystad nämns, känner man att just där utspelar sig historien? Eller hade det gått att byta ut de skånska ortsnamnen mot vilka orter som helst?

Familjen Winter lånar sommarhus av Johannas föräldrar och familjen Malm hyr rum på Lapphörnan. De är 08-or, turister på besök i Brantevik. Så känns också Sofie Sarenbrants deckardebut: ingen bofast kriminalhistoria utan en turistdeckare.

Här finns flera trådar att spinna vidare på, ”Vecka 36” får säkert en uppföljare. Men vill familjerna Winter och Malm återvända till Brantevik? Någonsin! Knappast Agnes (fast nu avslöjade jag nog för mycket).

Ska Sofie Sarenbrant skriva ännu en deckare om Österlen eller kommer uppföljaren att bli en Stockholmsdeckare? Tar en kommande bok vid där debuten slutar eller hoppar tio år framåt? Eller får Winter- och Malm-familjerna stå över, nästa gång blir det kanske en kriminalroman med poliserna Räffel i Simrishamn och Moghimi i Ystad som huvudpersoner?

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2010)