I CD-spelaren: Paisley och Dunn

Brad Paisley
This Is Country Music
(Arista)

Ronnie Dunn
(Arista)

Ingen bär upp en vit Stetson som han.

Ingen gör heller så bra countrylåtar, där tradition möter nutid. Inget fel på rösten och han lirar akustisk gitarr och – inte minst – elgitarr i samma klass som alla från Hendrix och framåt.

Med skillnaden att han också prickar in countrylicksen. Kort sagt: Brad Paisley är dagens bästa countryartist.

Vilket han än en gång bevisar med albumet ”This Is Country Music”.

Titelspåret är en hyllning till country som konstform. En countrysång ska kunna handla om allt: bossen på jobbet, cancer, kärlek, krigshjältar… ”

A Man Don’t Have To Die” skildrar det helvete som finns på jorden; när man mister jobbet och inte kan försörja sig och familjen.

”Remind Me” och ”Love Her Like She’s Leaving” är vardagliga kärlekssånger. ”Eastwood” hyllar Clintan, som själv medverkar med introduktion och vissling, i form av en gitarrlåt á la The Ventures i filmwesternstil.

Brooks & Dunn var/är USA:s bästsäljande duo någonsin, både i och utanför country. Åkej låtar och bra sjunget men ack så tråkigt, som om B&D filade och putsade bort allt som stack ut.

Nu har duon lagt av och Ronnie Dunn solodebuterar med ett album som får mig att öppna öronen. Fortfarande allemanscountry mitt på vägen men här finns ju både personlighet och uttrycksvilja.

Bäst är Dunn i countryrockiga “Singer In A Cowboy Band” och “Let The Cowboy Rock”. Han kan faktiskt påminna om John Fogerty.

Gillar också ”Cost Of Livin´”, en lugn countrysång till akustisk gitarr om en arbetslös krigsveteran.

Svårare har jag för svulstiga ballader som singelspåret ”Bleed Red” och ”Just Get Lonely”, där country blandas med pop och blir mer slätstruken. Fast visst, Ronnie Dunn sjunger bra då också.

(Hifi & Musik 2011)