Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)

På skivtallriken: Roland von Malmborg

Roland von Malmborg
Vårt klotrunda fosterland
(Globalist 1969)
Omslag: Roland von Malmborg

Två gånger har Roland von Malmborg legat på Svensktoppen. Besöken blev kortvariga: en vecka vardera för singellåtarna ”Vår värld skall gå under” (”Eve Of Destruction” med svensk text, RCA 1965) och ”Tumbalalaika” (en rysk-judisk sång, RCA 1966).

Debut-LPn, ”Räck din hand” (1966), kom också på det multinationella, för att använda ett ord som blev vanligt på 70-talet, skivmärket RCA. Det svenska skivbolaget Electra, som hade hand om RCA, gav en snabbkurs i hur förhållandena för en artist kan vara på ett större bolag.

På skivbolaget ville man att Roland von Malmborg skulle sjunga in en svensk version av ”The Ballad Of The Green Berets” (originalet hyllade amerikanska soldater i Vietnam). Han vägrade. När Roland ville skriva ett par verser om svenska förhållanden till ”Vår värld ska gå under” så vägrade skivbolaget. Det gick an att göra en allmän protest mot kärnvapen men att kritisera Sverige var inte kommersiellt. Dessutom försökte Electra få artisten att skriva på ett ”slavkontrakt”.

Så Roland von Malmborg beslöt att uppföljaren, ”Vårt klotrunda fosterland”, skulle han ge ut på eget skivmärke. Observera att året var 1969 och då var det mycket ovanligt att artister själva producerade sina skivor. Först 1971 gjorde Kjell Höglund, som blev symbolen för svenska hemmapulare, sin första LP, ”Undran”.

Roland slog på stort också: spelade in i Philipsstudion med komp av proffsmusiker, bl a Sture Åkerberg på kontrabas. Skivutgivningen kostade 10.000 (uppåt 100.000 i dagens penningvärde).

Roland von Malmborg var en protest- och vissångare, som skrev svenska texter och gjorde egna sånger men också hämtade melodier från var som helst i världen. Som han titulerar sig: ”världsmedborgartrubadur på 50 språk”. En svensk Pete Seeger snarare än en svensk Dylan.

Här sträcker materialet från Sverige till USA, Frankrike, Japan, Israel/Palestina och Indien. Också kombinationen av politik och andlighet skiljer honom från andra politiska sångare. En sång handlar om ”Ådalen 1931” och en annan har titeln ”Han föddes i ett stall”.

Under Electra-tiden hade Malmborg haft problem med att få översätta Bob Dylans ”Blowing In The Wind”. När han nu ville sjunga ”Masters Of War” så löstes det på ett kreativt sätt. ”Ni mördandets herrar, ni mästare i krig”… är nästan en rakt-av-översättning – men melodin är ny.

Han översatte också ”Desertören” av fransmannen Boris Vian. Det var oroligt. Skulle polisen komma. När poeten Jarl Hammarberg något år tidigare hängde upp en affisch med texten ”VÄGRA VAPEN VÄGRA DÖDA” så klassades det som uppvigling. Roland von Malmborg sjöng nästan exakt samma ord. Nej, den här gången hände inget.

________________________________________

Varken ”Räck din hand” eller ”Vårt klotrunda fosterland finns på CD. Inte heller LPn ”Vi kan leva utan kärnkraft” (Silence 1975), där Roland von Malmborg medverkar med sången ”Stoppa all kärnkraft”, har återutgivits. På CD-samlingen ”Blod, lik & tårar” (Caprice 1997), kan man däremot höra honom som positivhalare och sångare i skillingtrycken ”Järnvägsolyckan vid Lagerlunda” och ”Elvira Madigan”, i den sistnämnda med hustrun Gunnel Lavesson von Malmborg.

Roland von Malmborg har fortsatt att uppträda, både som vissångare och positivhalare, men något nytt album har det inte blivit. Politiken tog över. Han var med och startade miljöpartiet, sitter för närvarande i Nacka kommunfullmäktige.

I ”Sov mitt barn” – ett av spåren på ”Fosterland”-LPn – medverkar sångerskorna Hélène Bohman, som 1973 skulle göra LPn ”Alla träd har samma stam” (Silence) med gruppen Stenblomma, och Maria Lindström, som blev medlem i tjejgruppen Husmoderns Bröst, ”Där fruarna bor” (Amalthea 1979), och numera är artist i eget namn.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)