Vollsjö – kulturföretagsbyn

Jag drömmer om att det ska bli som det var förr i tiden, för det har jag sett på gamla foton att så måste det ha varit då. I drömmen kantas Storgatan (och även övriga gator) i Vollsjö av småföretagare: enmans- och enkvinnasföretag, familjeföretag med någon anställd.

Jag drömmer om ”Vollsjö – småföretagsbyn”. En slogan som kunde sitta på Vollsjö-skylten vid infarterna. Men det saknas något för att drömmen ska bli verklighet: det krävs gröna rör. De ska ligga under marken och genom rören ska dras fiberkabel, alltså bredband, som sträcker sig längs Storgatan, når fram till varje hus och företagare.

Behövs det? Ja. Har inte de flesta i Vollsjö (och Skåne) som vill ha ”bredband” redan tillgång till det genom en sladd i teleuttaget (så kallad ADSL) eller med antenn och radiolänk? Jo, kanske. Så finns det ju mobila bredband också! Det räcker väl? Nej, det räcker inte.

Telia är på väg att skrota de hundra år gamla koppartrådarna för fast telefoni. Därmed försvinner ADSL. Dessutom är ADSL, radiolänk och mobilt bredband för långsamma. Det går trögt om man använder datorn i jobbet och om nätuppkopplingen ska kunna locka fler att driva företag på och kring Storgatan i Vollsjö.

Hela seminariet spelades in och kan ses/höras via följande länk.

Spännande att höra om och när min dröm kan bli verklighet. Därför anmälde jag mig till rikskonferensen om ”Bredband i en mindre kommun”, som härom veckan arrangerades i Sjöbo kommunhus. (Vollsjö ingår i Sjöbo kommun.)

Varför hölls seminariet i Sjöbo? Förklaring: Sjöbo kommun ligger (med hjälp av företaget Teleservice) långt fram vad gäller att förse invånarna med bredband. Jag var där av eget intresse, för att jag bor och arbetar här. Men var fanns övriga journalister, de tekniskt kunniga IT-skribenterna? Ointressant eller var Sjöbo för långt bort från Kista och Stureplan?

Näringsdepartementet, Bredbandsforum och Digitaliseringsrådet, privata och kommunala bredbandsbolag, Stadsnätsföreningen med flera var representerade bland talarna. Jag noterade att regeringen beslutat att år 2020 ska 90 procent av Sverige ha tillgång till bredband med 100 megabits hastighet. Patrik Fältström, vår lokale nätexpert i världen, bosatt i Lövestad, påpekade försynt att han i över 20 år har hävdat att Sverige måste bygga bredband.

Har jag fel när jag tror att bredbandsutbyggnad är som när telefon och telegraf en gång byggdes ut i hela Sverige, eller när järnvägen knöt ihop städer med landsbygd och Sverige med världen? Nödvändigt för dagens och än mer morgondagens företagande och en viktig del av det där jag skrivit om förut men som sällan nämns numera, nämligen att ”hela Sverige ska leva”.

Om någon undrar varför den här krönikan publiceras på YA:s kultursidor och inte en ekonomisida så beror det på att många av de företag som i framtiden ska finnas på Storgatan i Vollsjö kommer att arbeta med kultur och nöje. Jag tänker mig en gata kantad av bokförlag, musikarrangörer, tidningsredaktioner, illustratörer… Alla kan sitta här och jobba, tack vare bredbandet.

Det tror jag, det kallas dröm. Så på skylten vid infarten ska det nog istället stå: ”Vollsjö – kulturföretagsbyn”.

(Ystads Allehanda 2011)

I deckarhyllan eller inte?

Björn Larsson
Döda poeter skriver inte kriminalromaner
Ett slags kriminalroman
(Norstedts)

Platsen är det anrika bokförlaget Arnefors och söner. Chefen för den skönlitterära sektionen, Karl Petersén, informerar sina redaktörer om att Jan Y Nilsson, en stor poet med osäljbara diktsamlingar, har skrivit en deckare.

Ingen dussindeckare – nej! – utan en högkvalitativ kriminalroman. Manuset har redan sålts utomlands.

Jan Y Nilsson bor på en husbåt i Helsingborgs industrihamn. Dit anländer Karl Petersén med en flaska champagne, kontrakt ska skrivas och deckarens sista, avslutande kapitel förhoppningsvis hämtas.

Poeten hänger död i sin båt. Självmord? Eller mord…

Björn Larsson skriver med lätt ironi och långsamt frampysande fradga. Han ger en nära nog socialrealistisk bild av dagens förlagsbransch och dess utgivningspolitik – av den sista striden, som står mellan den gamla sortens förläggare och nya förlagsekonomer.

Så exakt och roligt att mitt leende strax fastnar som en irriterad sträv känsla på tungan.

Med samma lätta humor och tunga allvar för han också en litterär diskussion. Åtminstone tror jag att det är det som sker mellan raderna.

Jan Y Nilssons dikter och deckare blandas ihop med kriminalintrigen i Björn Larssons egen roman och även med den utomlitterära verkligheten. Den döde poetens arvingar har generande likheter med Stieg Larssons far och bror.

Frågorna är outskrivna men tydliga: Ska litteratur delas in i fulare och finare genrer? Kan en kriminalroman skildra människans livsvillkor lika djupt som en diktsamling?

Det är roligt – dubbelkul – att den sjöpolis i Helsingborg som har hand om utredningen heter Martin Barck (som i Beck och –båt). Att kommissarie Barck dessutom är amatörpoet bör väl vara en passning till litterära kriminalkommissarier med klassisk musiksmak?

Men om ”Döda poeter skriver inte kriminalromaner” ska vara ens ”ett slags kriminalroman” så har Larsson missat något viktigt: den deckartråd som håller igång spänningen och drar handlingen framåt. Den här tråden är så slak att den både slår knut på sig själv och fransar upp sig.

När det blir dags för det lika abrupta slutet som den förväntade upplösningen, då hänger småtrådar lösa och fladdrar i Helsingborgsblåsten.

Kanske var meningen det också – som en hommage alternativt grimasch åt många kriminalromaners dåliga slut och upplösningar?

(Kvällsposten 2010)