Anders Mildner
”Koltrasten som trodde den var en ambulans”
(Volante)
Anders Mildner har skrivit en historisk pamflett om ljud, oljud och musik (som ju kan vara både ljud och oljud). Han dokumenterar ljudens historia och skildrar dagens klassamhälle med oljuden.
Först titeln, ”Koltrasten som trodde den var en ambulans”. En av de – många – historier om det föränderliga ljudsamhället som Anders Mildner berättar. Det var i Storbritannien, en morgon när familjen Talbot vaknade lät det som om en ambulans stod och tjöt i trädgården. Men det visade sig att i en trädtopp satt en koltrast och imiterade en ambulans.
Den här historien kan tydas på flera sätt. Mildner verkar tolka koltrastens ambulansimitation som ett exempel på att människans ljud slår ut ”de naturliga ljudlandskapen”. Min första tanke var att koltrasten speglar hur generation efter generation av människor anpassar sig till nytillkomna ljud och oljud i vårt evigt föränderliga ljudlandskap.
Anders Mildner inleder boken med att skildra – ja, illustrera – något av det mest högljudda som finns: ”den absoluta tystnaden”.
Platsen är ett så kallat ”tyst laboratorium”: ett försök att på vetenskaplig väg skapa en så tyst miljö som möjligt. Mildner sitter i det tysta rummet och strax börjar hjärtat bulta: Bong! Bong!!! BONG! Blodet rusar och BRUSAR. ”Jag hade aldrig”, skriver han, ”kunnat ana att den (= tystnaden) skulle skrämma mig så.”
Slutsats: det finns ingen tystnad.
John Cage, som omskrivs på ett annat ställe i boken, visste också att tystnaden inte finns, alternativt är högljudd. Cage hade besökt ett liknande ”tyst rum” och med förvåning reagerat på tystnaden inte var tyst. Han hörde två olika ljud: ett lågt (sitt blodomlopp) och ett högt (sitt nervsystem).
Så när ”Silent Prayer” – ett stycke som Cage komponerat för pianolock, som slogs ner upp för att marka start, slut och olika takter, samt tystnad – uppfördes året efter, 1952, så visste han att ”tystnaden” var full av ljud (och kanske musik), nämligen publikens.
Här görs många intressanta nedslag i ljudlandskapets allt mer volymstarka historia. Om nu vårt ljudlandskap ökat i styrka? Det måste det väl ha gjort, trots att Mildner redogör för hur ljudet från domkyrkoklockorna utanför hans fönster i Lund slog och ljöd genom staden för 600 år sen och att man i dagböcker från 1500-talet ser att redan då klagade folk över oljudet i London (hästar, kärror, rop från försäljare, gatumusiker, slagsmål och så vidare).
Han berättar också, det här är bara några exempel, om den första reklamjingeln på amerikansk radio och hur muzak föddes. För det kan vi – nästan – göra kompositören Satie ansvarig. Erik Satie skrev ett manifest för ”inredningsmusik” och skapade musik som skulle vara ”en del av bakgrundsbruset”.
Mest spännande blir det när ljud och oljud kopplas ihop med makt och politik. Det vill säga: med klassamhället.
Barn i lägre samhällsklasser växer upp i mer bullriga miljöer. De kan inte koncentrera sig på hemläxorna. Inte heller passar inte akustiken i skolsalarna för dagens undervisningsmetod: samtalet mellan elever och lärare. Det blir svårt att höra vad som sägs i klassrummet. Därför ökar stimmet i skolsalen.
Underklassens elever kan varken tillgodogöra sig läxböckerna eller undervisningen. En skolpolitik som kräver ”mer ordning och reda i klassrummen” – som ropar att ”Det måste vara slut på stimmet!” – är, skriver Anders Mildner, ”djupt aningslös eller sällsynt cynisk”.
(Kristianstadsbladet 2012)
Ovanstående betyg är mitt, förstås. Den åldrande magistern som satt betyget hörde Pärson Sound när han var i sin mest öppna och mottagliga musikålder. Men vad tycker yngre lyssnare, de som är unga idag? Vet inte, kan bara hoppas…
Erikssons kultursidor 