Bilder med förnuft och känsla

Stefan Winroth
Gräset är grönare
Sjöbo konsthall t o m 18 november

Det händer något spännande och extra fantasieggande när jag tittar på Stefan Winroths bilder i olja och blandteknik. Jag börjar med att gå runt en vända: titta, känna in och fantisera. Först efter det plockar jag till mig utställningsbladet och läser de titlar som Winroth satt på sina bilder. Och häpnar, så smått.

Titlarna dementerar mina associationer. Nästan varenda bild visar, enligt Winroth, något annat än vad jag trodde och tyckte. Till exempel oljemålningen av Elvis (som i Presley) trodde jag var en elbasist. Men nu, efter att konstnären påpekat det, så ser jag ju att musikern har en Elvislock i håret.

Stefan Winroth: ”Visiting Vanatu”, blandteknik.

En annan bild, som fått titeln ”Visiting Vanatu” (inte meningen att vara fräck men ska det inte vara Vanuatu?), trodde jag föreställde Bibelns tre vise män. Och det kanske den gör också men dessa vise män, som samlats kring…. ja, om det kan vara en jättesvamp eller ett stort kokkärl, har rest till ögruppen Vanuatu i Stilla havet och anslutit sig till den nyreligiösa John Frum-rörelsen.

John Frum var soldat under andra världskriget. På ön Tanna har han upphöjts till gud. Frum-religionens heliga symbol är ett rött kors (typ Röda korset).

Och då kan man – som alltid – ställa frågan: Ska konstbetraktaren läsa på först eller titta spontant, utan förutbestämda åsikter eller ”pekpinnar” i rätt riktning? Svaret blir väl – också som alltid – att det är en personlig smakfråga.

De starka färgerna – rött, grönt, blått – är förstås det första jag får i ögonen. Men så märkligt, ser jag vid andra ögonkaster, det är ju inte det klatschigt direkta som förmedlar bildernas innehåll och budskap utan betydelsen finns i de svagare, antydda partierna och färgerna.

Stefan Wirnoth: ”Elvis”, blandteknik.

Stefan Winroths bilder kan påminna både om skämtteckningar och 80-talets vilda eller häftiga måleri. Men han målar/ritar med en mer behärskad våldsamhet. På utställningen i Sjöbo finns både större och mindre bilder; de senare, som ingår i serien ”Sketches of pain” och mestadels är svartvita, fungerar i mina ögon mest som utkast till större bilder.

Dyrkan eller hängivenhet, så skulle man nog kunna sammanfatta Winroths stora bilder. Kanske bör man också tillägga: lockelse. Sen må denna dyrkan, hängivenhet och lockelse vara himmelsk eller jordisk, gälla Gud eller (musik)idoler.

Många bilder har religiösa eller musikaliska motiv.

”God’s vessel” porträtterar en kardinal eller någon annan illasinnad präst. ”The anarchist” föreställer en punksångare (Johnny Rotten, förmodar jag). Titeln ”Patton’s blues” bör väl syfta på bluesartisten Charlie Patton.

Stefan Winroth: ”The three-face”, blandteklnik.

Och ”Crossroads wedding”, där en kvinna som kan vara en man i guldglittrig klänning gifter sig med en gråkostymman som bör vara djävulen, får mig att tänka på en annan bluesartist, nämligen Robert Johnson, och hans avtal med djävulen, underskrivet just vid en vägkorsning.

En annan målning heter ”The death of Mr Johnson” (vilken Johnson?) och titeln ”Burning  (of) the midnight lamp” har ju hämtats från en Jimi Hendrix-låt.

Vad finns bakom och i extasen? Vad är det vi hyllar och dyrkar, egentligen? Kan det vara dessa frågor som Stefan Winroth ställer, om och om igen, i bild efter bild, både i färger och motiv?

Min favoritbild handlar också om lockelse men illustrerar samtidigt min tolkning av bilderna.

Den har en annan, mer diskret färgskala, vit som en skog i snö, och heter ”Infra-red riding hood”. Motivet är alltså rödluvan och vargen. Bilden rymmer både lockelse och rädsla, om vart annat, fram och tillbaks. Här visas tiden strax före, innan det händer. Vad ska segra: förnuft eller känsla?

(Ystads Allehanda 2011)

Video och foto; svart och lugnt

Jessica Faiss och Anna Ekman
Galleri Wallner, Simris
T o m 24 juli

Det har visats alldeles för många videoinstallationer och konstnärliga foton med triviala motiv och bristfällig teknik. Så jag var skeptisk, mycket skeptisk.

Utställningen på Galleri Wallner blev därför extra intressant. Här visas nämligen – just – rörliga och stilla bilder. Jo, recensenten förstår budskapet: jag ska försöka låta bli att ha fördomar.

Jessica Faiss, som jag råkar titta på först, har gjort ett par videoinstallationer. Den ena, ”Solace”, visas på två små skärmar: på ena skärmen syns utsikten genom fönstret från en tågresa upp till Norrland, på den andra utsikten från samma resa tillbaka. Betraktaren kan blicka från skärm till skärm, resa tur och retur på samma gång.

Fascinerande! En pytteliten och ganska fånig idé, men konstnären tror på idén och håller fast vid den. Resultatet ger en enastående upplevelse.

Jessica Faiss: Stillbild ur videon ”Rewind”.

Hennes andra videoinstallation, ”Rewind”, har desto större format. Den upptar en av väggarma – alltså hela väggen – i galleriets inre rum. Också den här videon består av två filmer eller snarare en film som visas parallellt med sig själv: på övre bildhalvan syns filmen som vanligt, på den undre syns samma film men upp och ner.

Jessica Faiss satt i en buss i Tokyo och filmade genom framrutan, tror jag. Person- och lastbilar kör om och förbi. Det borde kännas stressigt och jäktigt men det är raka motsatsen. Videon fångar den stillhet som finns (ja, jag vet, så kände jag också när jag var där) mitt inuti den rusande, brusande mångmiljonstaden Tokyo. Den zen-meditativa känslan betonas av att videon är ljudlös; helt tyst.

Faiss visar även några stillbilder (foto på akvarellpapper och blandteknik på ritfilm) som förhåller sig till hennes rörliga bilder som foton utanför en biografi. De har inte alls samma engagerande styrka.

Anna Ekman: Dubbelfotomålningen ”Late On Earth”.

Anna Ekman fotograferar analogt. Det kan man varken se eller tro. Man tror knappt att hennes bilder är fotografier. Hon målar med kameran. Trots att fotona tryckts på platt fotopapper så syns nästan de fiktiva penseldragen.

Svärta möter ljus i Ekmans bilder. Vad är viktigast? Vad kommer först? All denna svärta eller ljuset, ibland så litet men ibland också större och mer riktat, som lyser upp och fokuserar motivet.

Bildsviten ”The Black Pond” (fem bilder) är mäktigast. Framför allt här – men även i andra foton – återknyter Anna Ekman till barockkonstnären Caravaggio i motiv, mörker och ljus. Narcissus speglar sig i en tjärn tills han förenas med vattnet, blir sin spegelbild.

Ungefär likadant med ”A Silent Companion”, som visar en självspeglande kvinna: en kvinna + samma kvinna. Men hur togs fotot? Vinkeln är märklig. Kan det vara två kvinnor som ser likadana ut eller är det samma kvinna i en spegel? ”Time Without Light” är en helsvart bild, där ett motiv – en man – långsamt blir något mer synligt.

Vid dubbelbilderna ”Late On Earth” (två snarlika foton bredvid varann) med en naken gravid kvinna i en slags djungel blir jag stående längst.

Anna Ekman: En bild ur sviten  ”The Black Pond”.

Nu har Ekman gjort tvärtom: betonat ljuset genom att belysa trädens enskilda blad. Så oerhört exakt, finkänsligt och hantverksskickligt. Hon använder ju inte heller dator, monterar och dubbelkopierar inte, det lovar galleristen Thomas Wallner. Han betonar att fotona är helt analoga.

Så noga hon måste belysa! Och ta många, många foton innan allt blir rätt. Eller? Hon måste samarbeta med en skicklig kopist också. Men varför har Anna Ekman valt titeln ”Late On Earth”? Det funderar jag på….

(Ystads Allehanda 2011)