Etikettarkiv: Björn Afzelius

Om det svenska deckareländet

Följande debatt om kriminallitteratur, från svensk till utländsk, utspann sig på Rootsy. Det var Magnus Eriksson som satte rubriken.
___________________________________________

Magnus Eriksson:
2011-03-29 14:30
Ses vi där, Bengt?

Från massmail:

»VAD ÄR UNIKT MED
SVENSKA DECKARE?
Jan Broberg
Deckarexpert, författare, en av grundarna av Svenska Deckarakademin
Sara Kärrholm
Litteraturvetare, aktuell med Kriminallitteratur: Utveckling, genrer, perspektiv (Studentlitteratur 2011)
och
Kerstin Bergman
Litteraturvetare, aktuell med Kriminallitteratur: Utveckling, genrer, perspektiv (Studentlitteratur 2011)
moderator
Anders Hammarqvist
Tidigare redaktör för Deckarspalten i Sydsvenskan, ledamot av Svenska Deckarakademin

Plats: Språk- och litteraturcentrum, entréhallen
Måndagen den 4 april 19.00
Inträde: 30 kr eller medlemskap i LLS 2010 (120 kr)
Förfriskningar • Serveringen öppnar 18.30«

Bengt Eriksson:
2011-03-29 20:33
Inte omöjligt, fast det var en rätt tråkig uppställning av folk.

Magnus Eriksson:
2011-03-29 21:58
Du får förgylla tillställningen. Fast Jan Broberg är alltid bra, eller hur?

Bengt Eriksson:
2011-03-29 22:38
Jan Broberg är klart godkänd. Men det här är väl mest för att göra reklam för Kärholms/Bergmans bok.

Magnus Eriksson:
2011-03-30 09:24
Det kan jag väl aldrig tro. Reklam betalar man för, här får mottagarna av reklamen i stället betala inträde. Så jävvlia kan di väl itte va’!

Bengt Eriksson:
2011-04-01 08:37
Apropå måndagsdebatten kanske.

erikssonskultursidor.wordpress.com/2011/04/01/i-deckarhyllan-willen-och-hellberg/

Magnus Eriksson:
2011-04-01 09:31
Om jag minns rätt salufördes Liselott Willéns nya roman som en deckare, till skillnad från de två tidigare. Jag har bara läst de två första, tyvärr. Den första ansåg jag vara mycket bra, och den hade en tydlig spänningsintrig – att denna sedan bjöd på en från thrillersynpunkt överraskande och kanske också genrenegerande upplösning är en annan sak. Jag minns ärligt talat inte Willéns andra roman särkilt bra. Det var en massa lajvande, men om den närmade sig kriminalromanen har jag inget minne av.

Vad jag undrar är vad den nya genrebeteckningen speglar. Har Liselott Willén den här gången skrivit en mer »regelrätt« och därmed lättkategoriserad kriminalroman, eller finns det starka likheter med den första, som jag har för mig hette »Sten på sten«? Om det förra, inget direkt att problematisera. Om det senare, speglar i så fall de skiftande beteckningarna ett förändrat komemrsiellt klimat, att det för något dussintal år sedan var lättare att sälja en roman med thrillerlikheter som psykologisk-realistisk nomrlaprosa men idag lättare att sälja det som en kriminalroman? Eller har Willén slagit in på ett tydligare deckarspår?

Jag anser att Ingrid Frimanssons öden var tänkvärda, och kanke belysande i sammanhanget – eller kanske irrelevanta. Hon skrev några romaner med tydliga thrillerelement runt 1990, »Handdockan« var en av dem. De fick alltid positiva recensioner i Svenskan av en insiktsfull skribent, i övrigt uppmärksammades de nästan enbart av lokal- och regionalpress; stockholmstidningarna skrev knappt om dem. Sedan slog hon helt in på krimialspåret och blev, i mina ögo, en sämre författare. Fast jag unnar henne stålarna, eftersom hon tidigare hade varit så underskattad.

Men, hur är nu med Liselott Willéns nya bok?

Bengt Eriksson:
2011-04-01 11:11
Jag vet inte var du drar gränsen för deckare, jag använder benämningen enbart som ett enkelt ord som får de flesta som läser några slags kriminal- och spänningsromaner att veta att det kanske kan vara nåt för dom. Och ibland driver jag med både deckar- och icke-deckarkritiker genom att använda ordet. Willén skriver väl varken mer eller mindre deckare nu än förr; jag minns att jag recenserade hennes första roman som en deckare, den också. Andra får dra gränserna, jag är ingen gränsdragare. Inger Frimanssons »Handdockan« räknade/räknar jag nog som en deckare den också i min breda syn på begreppet/ordet.

Men eftersom det nu börjar bli så kort sagt så jävla mycket skitsnack om »deckare«, så fort ordet nämns så hoppar nån fram och hävdar att då måste vara dåligt, så vore det kanske nu dags att låna in det danska ordet krimi.

Att det skulle vara lättare att sälja om det står deckare eller kriminalroman på omslaget vill jag ha bevisat innan jag tror på det. Många inbillar sig att ska man sälja så ska man skriva en deckare – vet inte hur många gånger som diverse skribenter suckat inför mig och sagt att man skulle ta och skriva en deckare och tjäna lite pengar. Mitt eviga svar: Skriv en annan skönlitterär roman istället, då är chansen större att boken säljer.

Magnus Eriksson:
2011-04-01 11:25
Vad jag tänkte på var förlagets presentation i Svensk Bokhandel, där Liselott Willéns första roman, liksom Frimansson runt -90, var med på de icke närmare definerade sidorna »Skönlitteratur« och inte heller hade ordet »Kriminalroman« eller liknande stämplat på skyddsomslaget. Några år senare presenterades Frimanssons böcker på sidorna »Kriminallitteratur« elelr dyl och hade också ordet på skyddsfliken. Det var där jag funderade på hur Willéns senaste bok behandlats. Och hur den förhåller sig till den första, och möjligen oxå den andra som jag som sagt inte minns särskilt tydligt.

Bengt Eriksson:
2011-04-01 11:37
Jag tycker som sagt att Willén skrivit »deckare« hela tiden. Men jag tycker ju å andra sidan att man också kan placera Ola Nilsson på en gren på deckarträdet. Jag tror snarare att det är genrebegreppet som vidgats. Det finns ju flera svenska författare som nu menar att de skriver deckare men som tidigare hävdade att i en deckare måste det vara en detektiv, privat- eller polis-.

Så härmed, kanske: krimi.

Bengt Eriksson:
2011-04-05 00:15
Var var du?

Magnus Eriksson:
2011-04-05 03:11
Styrelsemöte i brf-föreningen. Hade glömt det. Missade jag nått?

Bengt Eriksson:
2011-04-05 07:46
Se Kvällsposten idag.

Magnus Eriksson:
2011-04-06 07:05
Det var många vackra nålstick och även en eller annan florettstöt. Du citerar Jan Broberg på två ställen. Jag håller naturligtvis med Broberg om att det enda unika med den samtida svenska deckaren är att den är så usel, medan du sympatiserar med hans andra refererade tanke att böckerna säger en del om det svenska samhället av idag, eller kommer att göra det om tjugofem år (om jag minns rätt, jag skriver ur minnet).

Den första idén behöver vi inte dryfta igen. Vi har motsatta åsikter, och det finns ingen anledning att tjata vidare om det. Dock undrar jag över den andra idén. Den svenska deckarens (jag använder för enkelhets skull det ordet som paraplybeteckning) raison d’être tycks vara just samhällskritiken (Läckberg är ett undantag, när hon säger att hon vill underhålla).

Men jag undrar: hur ser du på samhällskritiken och -analysen i de nya svenska deckarna? Var finns sanningsvärdet: i den konkreta analysen och gestaltningen av maktrelationer, brott och mentalitet? Eller mer indirekt i romanerna som vittnesbörd om sätt att tänka (då även författarnas)? Eller på något något sätt? Du har någon sagt till mig att du ser många deckare närmast som stämningslyrik (eller något i den stilen); skulle en sådan syn kunna tolkas i någon form mentalitetsanalytisk riktning som säger något om upplevelsen av samhällstillståndet ? Anyway, jag undrar över hur du ser på de här frågorna.

Bengt Eriksson:
2011-04-06 09:25
Jag skrev 1500 tecken om en debatt på en timma och tio minuter plus några frågor från publiken. Det var mycket som sas som inte kom med i min text. T ex sa också Broberg vill jag minnas (nu skriver jag ur minnet) att det skrivs allt färre samhällskritiska svenska deckare.

Jag håller inte med om det heller, lika lite som när det brukade sägas att på 80-talet blev konsten (den målade alltså etc) opolitisk och när Björn Afzelius sa att det inte längre skrivs och sjungs politiska sånger. 80-talet var en mycket politisk tid inom svensk konst (och konsten är fortfarande samhällsskildrande/politisk) och jag vågar hävdar att det gjorts fler politiska låtar efter musikrörelsen än under.

Det finns två tendenser i Sverige idag, 1) att jämföra med 70-talet, är inte kultur på 70-talsvis, så är den inte politisk, 2) detta gäller yngre generationer: sätta likhetstecken mellan politik och politiska partier, andra framförda åsikter är inte politisk/politiska.

Men samhället förändras och med det sättet att skildra samhället. Jag hävdar definitivt att dagens svenska deckare också är samhällskildrande, därmed samhällskritiska, därmed politiska. De bägge kriiminalforskande kvinnorna i Lund verkar tycka att dagens svenska deckare inte är politiska för att författarna inte tar tydlig politisk ställning – men att beskriva ett samhälle, skildra människor och låta romanpersoner kommentera samhällsfenomen kan vara lika politiskt det. I mina ögon, fast det kräver ju – vilket jag tycker är sympatiskt – att läsaren tar ställning, själv.

Det här samhällskildrande/kritisk a/politiska sättet att skriva deckare omfattas av i stort sett alla svenska deckarförfattare, inkl Läckberg. Hon går ju ofta bakåt historiskt i sina böcker och jag minns inte vilken av böckerna det var men det finns en som mycket bra – och »politiskt« – skildrar historiska förhållanden i Sverige.

Om man ska tro på deckare, på författarnas bilder av Sverige? Ska man tro på Stieg Trenters bilder av Sverige och Stockholm? Delvis, samma svar i bägge fallen. Det är ju fiktion, det är påhitt, men så påhittiga att de helt lämnar Sverige är inga svenska deckarförfattare. Vad och hur de än skriver så blir resultatet olika speglar av Sverige i nutid. Det går inte att skriva en deckare i Sverige om Sverige utan att Sverige finns med, kort sagt.

Kan man lita på den bild av dagens Sverige som förmedlas i media? Lika lite, lika mycket. Deckarläsarna är inte dumma, det tror i alla fall inte jag, de kan nog se och jämföra sitt eget liv, det Sverige de lever i med både fiktionens och medias Sverige.

Bilden av Sverige i svenska deckare är ju allt: från beskrivning av gator, mat, vilken sorts kaffe som dricks, kläder, vilka personer som är med, hur poliskåren ser ut, kriminaliteten – allt allt blir pusselbitar när man läser om böckerna om 25 år, bitar att puzzla ihop till en Sverigebild, då.

För övrigt tycker jag inte ämnet i måndags var det mest intressanta som kunde diskuteras (och dessutom saknades kanske den viktigaste jämförelsepunkten i debatten: hur unika, lite eller mycket, svenska deckare är förstår man bäst om man läser utländska, t ex italienska och franska. Hur mycket liknar och oliknar de deckare från Sverige?).

Intressantare deckarlitterära frågor att ta upp är t ex den nya amerikanska arbetarlitteraturen, som skrivs av deckarförfattare, och svensk country noir, vad betyder den för skildringen av och synen på svensk landsbygd.

PS. Skrev snabbt, måste göra annat. Om något var svårt att begripa så säg till.

Bengt Eriksson:
2011-04-08 18:22
Dog den här diskussionen?

Magnus Eriksson:
2011-04-09 05:18
Åtminstone för mig ställdes den tillfälligt åt sidan. Men nu är jag tillbaka i sadeln. Du skriver att den svenska deckaren är samhällsskildrande och därmed samhällskritisk, ungefär. Vidare att dess samhällskritik kräver att läsaren själv tar ställning.

»Att beskriva ett samhälle, skildra människor och låta romanpersoner kommentera samhällsfenomen kan vara lika politiskt det«, skriver du också. Jag håller med om att det kan vara (eller »är«) lika politiskt som att entydigt formulera en samhällskritik idé. Men jag är tveksam inför idén att svenska deckarförfattare gör det. Du beskriver närmast den polyfona roman som Bakhtin urskiljde i Dostojevskijs oeuvre, där olika språk, ideologier och idéer ställdes mot varandra utan att harmoniseras till någon entydig romanens egen ideologi. Dostojevskijs romaner var dock både mångstämmiga och tydliga i sin ideologiska tendens, som jag ser det.

De svenska deckarna tycker jag snarare skriver sin idé direkt och grällt på läsarens näsa. De är vanligen konspiratoriska i sin världsbild. Brotten är medvetna och ofta begångna av moraliskt korrupta människor i samhällets topp. I ett svenskt sammanhang är Sjöwall och Wahlöö stilbildare vad gäller den världsbilden.

Det är också en bild som är genretypisk. Deckaren har traditionellt vilat på den kluriga gåtan, som detektiven (eller den som träder i detektivens roll) löser. Brotten är noggrant planerade, och det gäller för detektiven att vara intelligentare än brottslingen. Detta kunde skapa roande underhållning, även om Hedenius också hade fog för sin kritik att det innebar ett förtingligande av döden. Enligt vissa forskare, t ex Jim Collins, innebar det också en samhällskritisk idé, i det att de klassiska pusseldeckarna hävdade en alternativ ekonomi, baserad på kompetens och inte på börd (Lord Peters skicklighet som detektiv gjorde att han intog sin plats i samhälleliga processer, inte hans adelstitel).

Den vanligare uppfattningen är dock att dessa böcker alls icke var kritiska i sin bild av samhället, utan starkt konservativa. Den formulerades av en trotskistisk kritiker som Ernest Mandel, och den var polisromanens raison d’être från subgenrens födelse på, låt oss säga, femtiotalet. Även den hårdkokta deckaren vägleddes alltsedan Raymond Chandlers programskrift (vad den nu hette) av ett samhällsavslöjande syfte; Marlowes uttalande om de ruttna dofterna hos de rika är ett typiskt exempel.

I den diskussionen uppskattar jag fortfarande Bo Lundins essä »Salongsbödlarna« som vände på perspektiven när pusseldeckarens försvarare såg sin egen subgenre som mer »kultiverad« ( ett hemskt ord) än de råa amerikanska deckarne. Vad Lundin visade var ju i korthet att pusseldeckarens hjältar vägleddes av samma moral som den av alla (även den hårdkokta deckarens apologeter) föraktade Mickey Spillane, en författare jag själv anser underskattad (där har jag och Broberg rakt motsatta åsikter).

Som jag ser det bär den samhällskritiska och realistiskt syftande polisromanen med sig en icke-realistisk barlast från den klassiska deckaren, dess syn på brottet. Vi vet att de flesta brott begås på stundens ingivelse. De begås av människor på botten av samhället, och de drabbar människor som oftast befinner sig i socialt och ekonomiskt utsatta positioner. Deckarens master-criminal finns sällan utanför romanerna. Ofta är polisromanens samhällskritik knuten till denna syn på brottet, och det innebär som jag ser det ett närmast fetischistiskt vältrande i konspirationstänkande.

Det är en tendens som jag är kritisk mot, men visst finns det också många exempel på motsatsen. Tendensen är dock så stark att den innebär att en världsbild där överheten per definition är korrumperad och brottslig skrivs läsaren på näsan. Visst kan man hävda en sådan, men den innebär också att man fjärmar sig från ambitionen att ge en realistisk bild av brottet. Vi kan också se det som ett förtingligande av de reella brottsoffren.

Kritik av kapitalismen förutsätter inte heller att kapitalisten, eller den höge tjänstemannen, automatiskt görs till incestförbrytare, mutkolv eller knarksmugglare; alltså tillskrivs den typen av brott som dominerar boulevardpressens sensationalistiska rapportering om tillståndet i Sverige för dagen. Genom att reproducera den världsbild som kolporteras av slaskpressen blir många deckare snarare bekräftande än reellt genomlysande, eller samhällskritiska. Även de »psykopatiska« mördare vi möter i många deckare bekräftar den vrångbilden; för närvarande ser vi ju en vidrig demonisering av psykiskt sjuka människor genom slaskpressens användning av psykisk sjukdom som generell förklaring av brott.

Kunde man då se detta som ett genredrag som läsares ser igenom för att bortom schablonerna kunna urskllja en djupare art av kritik? Det skulle man kunna hävda, och man kan också hävda att deckarläsarna inte är korkade. Men blir det alltför mycket garbage in, kanske det till slut också blir garbage out?

Janne Josefsson berättade för mig, när jag träffade honom efter ett avsnitt av SVT:s »Debatt« där jag diskuterat deckare och han något om pressetik i brottsrapporteringen (han hade blivit orättmätigt beskylld för rasism, om jag minns rätt), att han fick tillbringa en hel del tid när han föreläste på olika journalistutbildningar med att poängtera inför unga, väsentligen manliga studenter att svenska tjänstemän vanligen inte var mutkolvar, att de flesta riksdagsmän inte våldtar sina döttrar och att anstaltschefer vanligen inte är förbrytare, ungefär (innebörden var den, även om exemplen formulerades i andra ord). Han såg alltså ett exempel på att de svenska deckarna spred en förvrängd verklighetsbild till sina läsare, annars hade han inte sagt detta till mig; det var ju bland annat den kritiken jag framfört i programmet.

För mig handlar inte dessa förvrängda verklighetsbilder om samhällskritik, utan om genrekonventioner. Dagens svenska deckare refererar inte till konkreta samhällsföreteelser i sin beskrivning av politiska och kriminella skeenden. De refererar till den genrekonvention de själva skapat. Det blir alltså en inomlitterär referens som förstärker genredogmen, men inget säger om något annat än just denna genreidé.

Ed McBain excellerade i konspirationstänkande, inte bara i sin blld av mästerbrottslingen »The Deaf Man«. Mina två favoriter i hans produktion är dock »Runaway Black« (först utgiven under en annan pseudonym) och »He Who Hesitates«. I den första hör en svart man ett skott. Han vet inte varifrån skottet kommer, och han vet inte om något brott begåtts, men han springer. Ty han vet att han som svart kommer att bli misstänkt om han befinner sig i närheten av en plats där ett brott möjligen begåtts. I den andra begår en man på tillfälligt besök i Isola City ett mord på stundens ingivelse. Ingen misstänker den lite sävlige och blyge utsocknes, och han kommer undan. Men där blev genretrycket för starkt, uppenbarligen. Ed McBain lät gestalten komma tillbaka i en senare roman där han i fyllan började skrävla om att han begått ett mord och klarat sig undan. Då greps han. Det är alltså böcker som avviker från mönstret, och som därigenom kan säga något om det samhälle vi lever i, eller som några andra just levde i.

Jag påstår dock inte att överheten är snäll. Men genom att kolportera den ensidiga bilden av överhetens moraliska korruption och den konspiratoriska brottsligheten ger den samtida svenska deckaren i allt väsentligt en verklighetsbeskrivning som blir självbekräftande, inte samhällskritisk. PÅ den punkten tar författarna ställning, om inte för ett politiskt program så för en tolkning och en världsbild.

Bengt Eriksson:
2011-04-09 11:04
»Jag påstår dock inte att överheten är snäll. Men genom att kolportera den ensidiga bilden av överhetens moraliska korruption och den konspiratoriska brottsligheten ger den samtida svenska deckaren i allt väsentligt en verklighetsbeskrivning som blir självbekräftande, inte samhällskritisk.«

Jag känner inte igen den beskrivningen av den svenska kriminallitteraturen. Om något säger något av beskrivningen stämmer så passar den snarare in på den nya anglosaxiska noir-litteraturen (där dessutom just denna sorts skildring »överhet« ju är, som du väl nämner, en hårdkokt tradition).

Det verkar som om du ser en sak i deckarna och jag något helt annat – och utifrån det vi ser (vad annars?) har vi åsikter om dom. Vad man läser in i deckare kan nog också beror på vad och hur mycket man läser i det gigantiska deckarutbudet (obs! detta skriver jag inte för att påpeka att jag kanske läser fler deckare, också jag läser ytterst få titlar av alla i det årliga fullständigt otroliga internationella deckarutbudet).

Den psykotiska mördaren? Hur vanlig är han i detta stora utbud? Beskrivs verkligen – genomgående – alla höga tjänstemän som »incestförbrytare, mutkolvar eller knarksmugglare«? Och överheten – hela som kollektiv – som moraliskt korrupt? Och är brottslingen alltid någon typ ovannämnda? Jag skulle vilja påstå att brottslingar, större och mindre, i dagens kriminalromaner – då menar jag inte bara i Sverige utan också internationellt – kan beskrivas just som så att de flesta brott – precis som du skriver om verkligheten – »begås av människor på botten av samhället, och de drabbar människor som oftast befinner sig i socialt och ekonomiskt utsatta positioner«.

Jag tycker det verkar som om du sett vissa »tendenser« i de kriminalromaner du läst, förstorat dessa tendenser för att du ogillar dem pga din samhällssyn och nu hävdar att dessa tendenser är genomgående för – alla – eller de allra flesta – svenska deckare. Jag tycker kort sagt du har fel, jag ser och läser inte in det du gör när jag läser deckare. Jag ser tvärtom en utveckling mot allt fler individuella kriminalromaner, både i betydelsen att de skiljer sig åt allt mer och även att deras skildring – och därmed kritik – av samhället fokuseras på individer; inte kollektiv.

Realistiskt är ett konstigt ord, det har väl ändå inte jag använt hoppas jag? Få kriminalromaner är realistiska, de är fiktion. Men inom denna fiktion beskrivs samhällen, människor, tecken i tiden osv. Deckare är en genre som måste förhålla sig till verkligheten för att bli läsbar, för att inte säga läsvärd. Det är en blandgenre med fiktion och »fakta«, om vartannat. Ska man läsa deckaren som samhällskritisk – det var inte riktigt så jag skrev utan jag skrev snarare att eftersom en deckare måste vara samhällsskildrande så blir den per automatik samhällskritisk i sitt möte med läsaren – men om man ska göra det, läsa kriminalromaner som samhällskritiska romaner, då krävs det en hel del av läsaren.

Det är en krävande genre, som många gånger bygger på en underförstådd dialog med läser, förutsättningar som läsaren måste känna till och gå med på. T ex det här med personbeskrivningar som det brukar klagas på av icke-deckarläsare. Här finns en överenskommelse med läsaren att i en deckare krävs ingen CV på fem romansidor för att presentera en person. Jag brukar bara något ironiskt säga att det är lika svårt att lära sig att läsa en deckare som att lära sig att tycka om poesi. Å andra sidan har jag sen tidig ålder tyckt att poesi är den enklaste litteratur av alla. Dessutom: den litteraturform som deckaren – den riktigt bra deckaren – har mest gemensamt med.

Den här diskussionen skulle lämpa sig väldigt bra och betydligt bättre i bokform, då man kunde ha tid att ta fram exempel på det man talar om, den tiden har jag inte riktigt på Rootsy. En genre som det finns så många – olika – åsikter om, den kan inte vara helt igenom usel och eländig. Det är min åsikt.

Magnus Eriksson:
2011-04-11 19:05
Ett par påpekanden i hast, jag kanske får skäl att återkomma till saken:

– med talet om realism avser jag genrens anspråk på att ge en verklighetsbeskrivning. Genren, eller snarare anspråket, »realism« står inte i motsats till fiktionen. Det är just en stil, ett anspråk och en historisk genre. För egen del anser jag naturligtvis att realismen inte står närmare den utom-textliga världen än den medeltida herdedikten. Båda är litterära stil- och språkval underkastade samma språkliga distanseringsmekanismer;

– min samhällssyn tycker jag inte du skall göra för mycket av, annat än möjligen i den bemärkelsen att jag utifrån min traditionellt borgerliga kultursyn hävdar möjligheten av icke-ideologisks styrd konstnärlig värdering. Det är bland annat därför jag avskyr den nya, politiska borgerlighetens kultursyn, eller rättare sagt dess kulturella analfabetism, eftersom den kommit att hävda en genomideologiserad och aktivistisk syn på kulturen, mer i linje med den sämsta sjuttiotalsvänsterns kultursyn än en borgerlig sådan. Det var talande att Ohly fick försvara kulturens egenvärde i Almedalen år 2009, inte bara talande utan en skam för dagens borgerlighet. Att jag ser ett visst mönster i de samtida svenska deckarna, och möjligen överbetonar det, beror alltså inte på en mindre misstänksam inställning till överheten. I det avseendet är jag en dålig lutheran;

– kanske har du rätt i att något hänt de senaste fyra-fem åren med den svenska deckaren. I så fall: tacksam för tips på böcker som inte är komiskt konspiratoriska och psykologiskt infantila;

– jag förstår inte din syn på lyriken som en enkel, rentav en enklare genre än deckaren. Menar du att Stieg Larssons romaner är mer komplexa än t ex »Anabase«, »An Ordinary Evening in New Haven« eller »The Waste Land« (för att ta några personliga favoriter)? Eller att »Ulysses« och »Terra Nostra« är mer omedelbart begripliga än en bok av skojarna Sjöwall & Wahlöö, för att gå över till prosaexempel;

– jag har aldrig skrivit att deckaren är »helt igenom usel och eländig«. Skälet till mitt engagemang är ju att jag är en gammal deckarläsare; jag har ju till och med fått pris av Deckarakademn för min deckarkritik, och du vet att jag de senaste åren skrivit uppsatser om både Stephen Booth och Megan Abbott. Vad jag vänder mig mot är den samtida svenska deckaren, även om det nu är ett halvdussin år sedan jag läste näst intill hela produktionen varje år. Jag antar att den norska deckaren kan föras in i resonemanget också. Jag har visserligen bara läst Anne Holt och Jo Nesbø, men jag fann båda ytterligt usla. De anses ju annars vara oerhört bra.

Bengt Eriksson:
2011-04-11 20:53
Det är lätt att läsa poesi, min personliga åsikt. Det verkar vara svårt att läsa deckare, också min personliga åsikt efter att på senare år ha läst diverse kommentarer om deckargenren.

Jag tror inte man kan/ska bortse från läsarens/kritikerns samhällssyn, den lär nog påverka oavsett om man vill eller inte.

Använd gärna begreppet realism, om du vill. Jag avstår, jag har svårt med det begreppet när det handlar om fiktion.

Högst läsvärda svenska deckare/krimi, förra året och i år:

Ola Nilsson: »Änglarna«
Christoffer Carlsson: Fallet Vincent Franke
Anders De La Motte: »[geim]«
Therése Söderlind: »Norrlands svårmod«
Olle Lönnaeus: »Det som ska sonas«
Amanda Hellberg: »Döden på en blek häst« (fast den här är nog inte för dig)

Om du inte hittat ngt bra norskt så testa Gert Nygårdshaug (enbart på norska) som inte liknar ngn annan deckarförfattare.

Och det där att få pris från Deckarakademin… Det har ju jag också och jag vet inte jag, hur ska man ta det? Jag är sällan överens med Svenska Deckarakademien om något som helst och jag tyckte det var uppfriskande med de bägge unga deckarforskarna i Lund. Så inlästa är dom nog inte tycker jag det verkar som men dom var desto mer entuisiastiska – verkade tycka om att läsa deckare!

Bra början det, dags för generationsskifte i synen på kriminallitteratur.

Magnus Eriksson:
2011-04-11 23:08
Tack för tipsen, Therese Söderlind blev jag intresserad av när romanen kom, men sedan glömde jag bort den.

Samhällssynen är en del av en samlad erfarenhetshorisont som påverkar förståelsen, men det är aldrig så enkelt att konstnärlig värdering direkt bestäms av politisk ideologi, annat än hos kulturella analfabeter som blott söker bekräftelse på sin egen ideologi i det de läser, ser eller hör.

Priset från Deckarakademin är väl inte så mkt att tala om, annat än för att understryka att jag faktiskt gillar genren.

Och, om poesin, anser du verkligen att det är lättare att läsa Eliot, Stevens och Perse än Stieg Larsson?

Bengt Eriksson:
2011-04-12 10:57
Du får gärna lägga ut den på bloggen.

Vad gäller förhållandet mellan poesi och deckare kommer vi nog inte längre. Jag har läst något tusental deckare, skulle jag tro. En varannan vecka i snitt i fyrtiofem år? Några år har jag läst stora mängder, andra år bara några enstaka -jag skulle tro att jag landar på ett sådant snitt take or give ett par hundra. Men jag har aldrig, eller nästan aldrig, haft problem med den omedelbara tillägnelsen, även en flerskiktad sådan i somliga fall, av en deckare. Undantag, som jag kommer ihåg på rak hand, är några av Jan Ekströms slutna rummet-gåtor där jag fortfarande kan undra hur han fick ihop det hela. Däremot har jag brottats i decennier med mina favoritpoeter.

Jodå, visst gillar jag deckare. Jag minns att Anders Hammarqvist, som är en hedersman, lite försynt frågade Peter Luthersson när denne en gång för ett tiotal år sedan besökte sin redan då gamla arbetsplats Sydsvenskan hur det var med mig och deckarna egentligen. Han hade hört sägas att »M.E. gillade deckare, men kunde det verkligen stämma?« Peter skrattade och svarade att visst gör han det, annars skulle han inte bråka så mycket mer er (alltså deckarkritiker och -författare) som han gör.

Deckarförfattare som jag idag håller högt: Mickey Spillane, Megan Abbott, Jan Ekström, H K Rönblom, Vic Suneson. Ekströms och Sunesons böcker har jag gjort snygga inbindningar av och läser om med jämna mellanrum.

Författare som jag slukat under perioder, men inte läst på decennier: Agatha Christie, Raymond Chandler, Dashiell Hammett, Ed McBain.

Deckarförfattare jag läste med nöje igår, men tröttnade på efter några böcker: Stephen Booth, Lesley Horton, Denise Mina, Peter Robinson – ja du märker, de brittiska författare som Minotaur gav ut. Men en mättnadskänsla inställde sig efter en handfull böcker av respektive.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 16:59
Och världens mest överskattade deckarförfattare: Sjöwall & Wahlöö.

Bengt Eriksson:
2011-04-12 17:06
Oj, mer än Läckberg. Men då gör jag det, vid tillfälle, lägger ut debatten.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 17:31
Läckberg är väl snarast underskattad. Hennes förmåga att berätta en historia med början, mitt och slut på ett infantilt språk har knappast uppskattats efter förtjänst. Enligt ryktet skulle Sjöwall & Wahlöö däremot ha skrivit väsentliga romaner, när de i själva verket bara var ett par träiga epigoner.

Bengt Eriksson:
2011-04-12 21:04
Vad skiljer en »epigon« från en traditionsbärare? Vad är t ex Jill Johnson, för att tala countrymusikaliska och en av dina favoriter: en epigon? Hur många epigoner har det inte funnits och finns inom både blues och country, då? Eller om de nu är/har varit traditionsbärare.

Sjöwall/Wahlöö skrev i en tidigare skapad kriminalundergenre, planterade om polisromanen i Stockholm och Sverige, fick sina polisromaner att bli, i efterhand, precis som Broberg sa och jag höll med om, deckare som berättar om tiden som var.

Ytterst få deckarförfattare har skapat nytt utan de skriver vidare; som både tidigare och eget. De ansluter till den historiska kulturtraditionen där nyskapande inte var det viktigaste utan att just skriva i traditionen. Det lite speciella med romaner under deckarparaplyet är att författarna – ändå – och samtidigt – som de skriver i traditionen – nyskapar (i detta lilla och egna).

Den som kräver fullständig originalitet och totalt nyskapande kan väl inte gilla vare sig deckare eller country? Men det handlar inte detta, varken country eller deckare handlar om detta, utan om andra saker.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 17:31
Läckberg är väl snarast underskattad. Hennes förmåga att berätta en historia med början, mitt och slut på ett infantilt språk har knappast uppskattats efter förtjänst. Enligt ryktet skulle Sjöwall & Wahlöö däremot ha skrivit väsentliga romaner, när de i själva verket bara var ett par träiga epigoner.

Bengt Eriksson:
2011-04-12 21:04
Vad skiljer en »epigon« från en traditionsbärare? Vad är t ex Jill Johnson, för att tala countrymusikaliska och en av dina favoriter: en epigon? Hur många epigoner har det inte funnits och finns inom både blues och country, då? Eller om de nu är/har varit traditionsbärare.

Sjöwall/Wahlöö skrev i en tidigare skapad kriminalundergenre, planterade om polisromanen i Stockholm och Sverige, fick sina polisromaner att bli, i efterhand, precis som Broberg sa och jag höll med om, deckare som berättar om tiden som var.

Ytterst få deckarförfattare har skapat nytt utan de skriver vidare; som både tidigare och eget. De ansluter till den historiska kulturtraditionen där nyskapande inte var det viktigaste utan att just skriva i traditionen. Det lite speciella med romaner under deckarparaplyet är att författarna – ändå – och samtidigt – som de skriver i traditionen – nyskapar (i detta lilla och egna).

Den som kräver fullständig originalitet och totalt nyskapande kan väl inte gilla vare sig deckare eller country? Men det handlar inte detta, varken country eller deckare handlar om detta, utan om andra saker.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 23:19
Jill Johnson är inte någon av mina favoriter, men jag respekterar henne. Hon arbetar i en tradition på ett meningsfullt sätt. Hon tillför personlighet i sina tolkningar av det givna. Man kan också arbeta i en tradition utan att tillföra någonting, blott lita sig mot föregångarnas lagrar. Då blir det lätt kitsch. Dale Watson är en exponent för den hållningen. Problemet med Sjöwall & Wahlöö var att de plagierade Ed McBain och sedan tillförde femtio kilo beskäftighet. Rhea Nilsen var en sanningssägande hjältinna, Kollberg en sanningssägande hjälte, men de speglade bara författarnas politiska idioti parad med ett grundmurat förakt för läsarna som inte antogs begripa av egen kraft, utan måste ha allt förklarat av i fiktionen lämpligt utplacerade språkrör. Och snacket om att säga något om sin tid: på vad sätt sade Sjöwall & Wahlöö mer än Jan Ekström eller Vic Suneson om sextio- och tidigt sjuttiotal?

Magnus Eriksson:
2011-04-13 09:11
Kanske bör jag förtydliga, min aversion mot Sjöwall & Wahlöö har inte att göra med att de var politiska idioter, utan att de predikade sina dumheter i deckarens form. I de tidiga romanerna fanns en gestaltningsvilja, men den fick vika för en programmatisk inriktning där ingen läsare fick sväva i tvivelsmål om romanernas ädla syfte, vilket naturligtvis gick långt bortom alla deckare som skrivits tidigare – inkl de Ed McBain-deckare paret stal friskt från, dock utan att någonsin erkänna inflytandet. Den avslutande delen »Terroristerna«, som väl främst skrevs av Sjöwall efter Per Wahlöös död, är också en av de uslaste romaner som skrivits på svenska språket.

Och vari bestod det omtalade brottet, alltså socialdemokratins förräderi mot arbetarklassen? Paret formulerade sina idéer i mitten av sextiotalet (»Roseanna« kom väl 1965?), men deras anspråk bakom svitens samlingstitel har traderats okritiskt, som om socialdemokratins brott mot arbetarklassen var ett historiskt faktum. Jag undrar för egen del vari detta brott bestod och hur det kunde identifieras 1965.

Visst kan man skriva bra romaner även utifrån hjärnspöken (Don DeLillo, Thomas Pynchon, Joyce Carol Oates, Ernst Jünger, Dostojevskij) men i fallen med riktiga författare brukar hjärnspöket identifieras och diskuteras som en integrerad del av det konstnärliga uttrycket. I fallet Sjöwall & Wahlöö förs inte den diskussionen, utan de betraktas som kvalificerade samhällsanalytiker.

Jag har alltså inget mot samhällskritik, men i en så stram form som deckaren utgör bör den vara integrerad i skeende, personteckning och konfliktmönster, inte beskäftigt formuleras av alltfler kommenterande grekiska körer; även Gunvald Larsson sällades till den skaran förutom de nämnda gestalterna.

Lustigt förresten att så många manliga svenska deckarförfattare säger sig inte läsa andra deckare. Vi vet också att somliga av dem har en ytterst pretentiös syn på sitt eget skrivande, att de i själva verket skriver tidlösa mästerverk som på sin höjd har en ytlig likhet med deckargenren. Roligare då med kvinnorna som bildar nätverk där de läser och kommenterar varandras manus – för att, som de själva säger, bli bättre författare.

Vad säger du som deckarälskare om att så många manliga deckarförfattare envist hävdar att de aldrig läser deckare?

______________________________________________

Och så vidare.

Ja, så här håller det på. Diskussioner mellan Magnus Eriksson och mig har en tendens att pågå hur länge som helst och hamna både utan- och innanför ämnet. Diskussionen kan säkert ha tillförts fler inlägg vid det här laget. Om du hängt med så här långt och vill hänga med ännu längre så gå in och kolla på Rootsys forum.

Erikssons kultursidor sätter stopp för deckardebatten här och nu.

Magnus Eriksson är litteratur- och musikkritiker i främst Svenska Dagbladet men även på Rootsy och i Lira.



Bengt Eriksson är journalist, krönikör och kritiker i bl a LO Tidningen, Kvällsposten, Ystads Allehanda, Hifi & Musik och Lira samt på Rootsy och dessutom ansvarig för Erikssons kultursidor.

Annonser

En sjöman hittar en ny våg – Wiehes poetiska politik

Mikael Wiehe är vänsterns okrönte hitmakare. En av de envisaste från musikrörelsen. En poetisk och politisk låtskrivare som vill kontrollera och delta i det hans musik är med att bygga upp. Ett efterkrigsbarn som fortsätter ställa siktet mot kommersialismen…

Idag är Mikael Wiehe 34 år. Han har etsat fast Hoola Bandoola Band på låthimlen. Med lättnynnade, flerbottnade texter. Hans musik hjälpte till att bygga upp en musikpolitisk rörelse, en skivbolagsapparat, ett nätverk som dagens aggressiva och anarkistiska nyavågare har nytta av.

Bengt Eriksson har hört delar av hans nya skiva, hittat synttoner och begeistrats av det poetiska schlagerspråket. Av Mikael Wiehes låtar.

Sångpoeten Mikael Wiehe vid sitt skrivarbord 1977. Foto: Birgitta Olsson.

Vi är inte särskilt många som orkat ta oss ut till Waxholm en fredag eftermiddag i januari. Noga räknat tre, inklusive artikelförfattaren.

I två veckor har Mikael Wiehe med band, (Håkan) Nyberg, (Arne) Franck och (Jan Eric) Fjellis (Fjellström) varit i MNW:s studio för att spela in sin nya LP, som i mitten av mars ges ut av Malmöbolaget Amalthea. Nu hålls det presskonferens och den församlade pressen ska få höra fyra omixade spår av LP:n. Tre nya Wiehe-låtar och en Dylan, ”All Along the Watchtower”, som Mikael översatt till svenska och kallat ”Längst upp i högsta tornet”. Vilket också är LP:ns titel [då vill säga, sen ändrades titeln till ”Kråksånger”).

En annan Dylan-översättning, ”The Time They Are A-Changin´”, som Mikael gjort finns med på Dan Tillbergs nya LP. Dylan lär ju vara en noggrann kompositör, säjer jag.

Han vill personligen godkänna varenda översättning, och flera (bl.a. Love Explosions försvenskning av ”Desolation Row” till ”Djävulens Patrask” på deras första och enda LP) har fått nobben. Men för dej verkar det vara fritt fram.

Det är hans norska fru, säjer Fredrik Gertten, som jobbar på Amalthea. Det är hon som godkänner översättningarna.

Visste du det? Säjer Mikael. Att Dylan har en norsk fru. Det visste inte jag, förrän nu. Jag fick just reda på det av Dylans musikförlag här i Sverige. Hon kan väl ”skandinaviska” då och översätter till engelska och sen säjer Dylan att det är grönt.

Nu sitter vi uppe i MNW:s studio och teknikern Curt Åke Stefan ska lägga på tejpen med dom fyra låtarna. ”Det liknar ingenting jag gjort förut”, har Mikael sagt. Jag tänker på det när jag sitter där och väntar.  ”Filmlåten”, kallar han en av låtarna. [Strebersång] Kanske, kanske inte ska den användas i en svensk film som just spelas in. En annan, ”Det finns ett rum längst där inne” (”Gossekungen”), är en ”killåt” om mansrollen, inte minst Mikaels, kanske. Den tredje är Dylan-låten. Den fjärde heter ”Flickan och kråkan”.

Jag tror alla vi journalister och fotografer som med stora öron hör låten för första gånger är överens. Det är en ”hit”, en slagdänga som sitter direkt, en schlager, kanske t.o.m. en ny ”Titanic”. Det är också den enda av dom fyra låtarna som jag tycker är lite ovanlig Wiehe-musik.

”Va!” utbrister Mikael, lite konfunderad, när jag talar om det för honom. ”Jag som tycker att hela LP:n skiljer sej från ALLT jag gjort förut”.

Saxofonisten Wiehe under Hoola Bandoolas avskedskonsert i Pildammsparken, Malmö. Kan det ha varit 1976? Foto: Birgitta Olsson.

Det är lite tyngre än Hoola och första LP:n med Kabaréorkestern, säjer jag. Men nog känner man igen Wiehe.

”Flickan och kråkan” är en typisk melodisk Wiehe-ballad med en lika typisk symbolisk/politisk text. Men textens stämning byggs ut med synthesizers, programmerade och spelade av Stockholms syntdemon, Greg Fitzpatrick. Syntarnas skrämmande kalla ljud kontrasterar mycket effektivt mot den mjuka melodin. Texten är inspirerad av en teckning på en flicka som springer med en kråka i famnen (av Oscar Cleve), som Mikael såg i ETC.

”Mitt hopp är en skadskjuten kråka”, sjunger Mikael. Varför kallar du inte LP:n för det? utbrister jag. ”Mitt hopp är en skadskjuten kråka”, är det inte så vi alla känner oss just nu?

Dagen efter träffar jag Mikael i en lägenhet som han lånat på Artillerigatan i Stockholm. Senaste numret av SCHLAGER ligger framme på bordet när jag kommer dit. Ute i Waxholm sa Mikael till mej att ”det är nåt lite suspekt med SCHLAGER. Fast jag ska väl inte säja det, jag har ju knappt läst den”.

Har du studerat SCHLAGER nu för att se vad du ska medverka i? säjer jag och flinar lite. Mikael nickar och flinar tillbaka. Han verkar inte ha bestämt sej för vad han ska tycka. Han är kritisk mot sättet som ”alla” artiklar skrivs på – subjektivt, beskrivande.

Han vill hellre ha fråga-svarartiklar, där intervjuobjektet får prata själv och intervjuaren hålla sej i bakgrunden. Är det då mindre subjektivt? säjer jag. Journalisten väljer ju subjektivt då också – vem man pratar med, vad man pratar om och vad som sen kommer i tidningen.

Vi pratar om trendsjukan bland fotografer också – att ”alla” fotografer plötsligt tar ”samma” bilder. Dom plåtar inte människor utan rockbilder, eller kanske rockbilden. Alla rockmusiker ser likadan ut, skitsamma vilka dom är. Även om jag – och inte Mikael – tycker att den subjektiva, beskrivande ”Annette Kullenberg-journalistiken” kan vara en mer effektiv och sann metod för att skildra en människa – en människa är ju inte bara VAD hon säjer utan också HUR hon säjer det o.s.v. – så är vi väl överens om att den journalistiska arbetsmetoden måste väljas med omsorg, utifrån varje intervjutillfälle.

Den får inte bli en stil, ett manér som används oavsett ämne.

Efter att ha mjukat upp oss lite till med att Mikael berättar om en journalist som skrev om den där ”pompöse” Mikael Wiehe och använde bandspelaren som ett slags alibi för att Mikael verkligen sagt det som stod i artikeln, så tar jag fram micken och sätter på kassettspelaren. Det blir en och en halv timmas associationsrikt samtal som jag här har ”klippt ut” delar av. Vi börjar – naturligtvis – med att prata om förberedelserna inför den nya, kommande LP:n.

Mikael: – Redan förra våren bestämde Tommy (ljudtekniker), Fjellis, Arne och jag oss för att vi skulle fortsätta att spela tillsammans. Sen pratade vi då med Håkan.

– Redan i våras började vi repa lite grann, men så har ju Håkan spelat med Nationalteatern ända fram till jul, så det har blivit lite sporadiskt. Jag började göra lite nya låtar redan i januari förra året. Sen kom det en jävla drös över sommaren. Men då visste jag ju inte riktigt vilken sättning bandet skulle få, så låtarna är inte direkt skrivna för den här sättningen. Som jag sa igår så tycker jag musiken vuxit fram medan vi har repat på ett sätt som är mer kollektivt än nåt jag har varit med om tidigare. Resultatet är ett grupparbete, faktiskt.

Håller dom andra med om det? Fjellis gav dej ju ett litet lätt tjuvnyp – ”Det är förstås inte så mycket kollektivt musikskapande Mikael varit med om” – när du sa det i Waxholm.

– Kanske är det mest jag som tycker att låtarna har förändrats till nåt jag inte kunde tänka mej från början. Men som jag tycker är jävligt bra.

– I Kabaréorkestern var vi alltid så stressade. Vi började som fyra man och lirade i ”Kabaret Öppen Kanal” i radion. I juni skulle vi lira på folkfesten i Malmö. Då gällde det att snabbt få ihop ett band som kunde spela på folkfesten. Sen skulle vi göra TV på hösten och det var snack om att vi skulle spela på Dramaten också, i fortsättningen på radiokabarén.

– Det var snabba ryck: få ihop ett band som fungerade, in och repetera, ha ett färdigt resultat på sex veckor, ut och turnera. Jävligt pressat. Och så måste vi ha en ny trummis, ny basist, ny gitarrist, Göran Skytte slutade på flöjt. Det blev aldrig nån sorts arbetsro.

– Det här har varit totala motsatsen – att sitta i ett halvår och tänka att när det blir färdigt blir det färdigt. Sen i november bestämde jag lite självsvåldigt att ”Ääh, nu gör vi en platta i januari”. Jag tänkte att nu gitter man inte sitta nere i källaren och finslipa och finslipa mer. Nu behöver man – också jag – den psykologiska pressen att nu sätter vi ett datum och då ska det fantamej också va klart till dess.

Mikael Wiehe hemma i lägenheten. Tidigt 80-tal. Foto: Birgitta Olsson.

Tänker du redan på arr när du skriver låtarna?

– Det beror på vad det är för sorts låt. ”Flickan och kråkan” t.ex. är ju en gitarrvisa egentligen. Det arret med syntarna hade jag inte en tanke på när jag gjorde låten. Men så sätter man sej ner och spelar den med gitarr och bas och det låter jättetråkigt.

– Sen lyssnar man på Marianne Faithfull och så åker man upp till Greg och säjer ”Ere inte synthesizer som hon har på ”Ballad of Lucy Jordan?” ”Nä, nä”, säjer han, ”det är en gitarr som dom kört genom en vocoder.” ”Vafan är en vocoder?” säjer man då. ”Jo, det låter så här” och så tar det fyra timmar och så har han riggat upp ett sorts ljud som jag aldrig har hört förut och tycker är jättekul.

– Eller en annan låt, som heter ”Katarina” och som jag gjorde för rätt så längesen. Vi spelade in den till ”Sjömansvisor” men den blev inte bra. Nu gjorde vi ett helt nytt arr och först tänkte vi att ”Äh, så utflippat kan man väl inte spela!”, men sen när man har spelat det två gånger låter det inte alls så flippat.

– Sen när vi kom till studion ville vi testa att spela in med rytmmaskin, som vi aldrig gjort förut. Bara prova, för att det är kul. Då satt jag och sjöng en stödsång, en oktav ner, visksjöng. När man sen lyssnade på det tyckte alla – inklusive jag själv – att ”Fan, det låter ju mycket roligare när den sjungs så här!”

– I december var jag ute på en ordentlig tripp, hade lyssnat på Cosmic Overdose och Ståålfågel och var myyyycket fascinerad. Tänkte i synttermer på rätt många låtar. Men om man velat ha syntar i fler låtar skulle man ha fått jobba mycket längre och av ekonomiska skäl kan man inte det. Kommer man upp till studion och lirar in låtarna och tycker det låter bra, då har man inte råd att låta inspelningarna ligga en månad och sen göra helt nya inspelningar med synthesizers och jämföra. Det hade varit kul, men det kostar.

– Sen tycker jag det är kul också med fyrmannagrupp. Det är klart, det är kul med dragspel, saxofon, bouzouki, trumpet, piano… allt möjligt. Men två gitarrer, bas, trummor. Själva tanken tilltalar mej. Men jag kan inte riktigt klargöra varför. Tillbaka till där det började? Javisst, nånting sånt…

”Flickan och kråkan” är alltså den enda låten på LP:n där Mikael använder syntar (eller vocoder då). Dom andra låtarna ”låter som vanligt ”, som jag uttryckte det – inte riktigt, men nästan så – i Waxholm. Vilket Mikael säjer att han blev småsur på mej för. Men jag menar att i jämförelse med all annan musik idag som verkligen tar i och experimenterar hör man tydligt på Mikael Wiehes nya LP att hans musik fortfarande har samma rötter som under Hoola Bandoola-tiden.

– Jag kan inte spekulera i att man nu måste låta så för att det är inne, eller se ut på det sättet för att det är inne. Vad man kan göra är att hålla sej någotsånär öppen för vad som händer runtomkring en. Somligt av det man hör tycker man är jävligt bra, annat tycker man inte alls är så bra. Men det är klart, både det man tycker är bra och det man inte tycker är bra påverkar en. Men jag skulle inte kunna gå in i ett experiment där jag inte har några referenser, där jag inte vet vad jag tycker är bra eller dåligt. Ens egen förtid, eller vad det heter, förflutna, det är också en viktig kaka i del hela.

Är inte det dom viktigaste influenserna – dom som fick en att börja spela och skriva låtar?

– Jovisst. Beatles och Bob Dylan,The Band, Neil Young, Joni Mitchell och ett par till kommer man aldrig ifrån. Man förhåller sej till dom även om man tröttnar på en del grejer.

– Ta Cornelis Vreeswijk som exempel. Han har mutat in ett område som han är jävligt bra på. Han är generationen före oss. Han kunde aldrig uttrycka våra erfarenheter. Icke desto mindre har man ju lyssnat på en del Cornelis Vreeswijk-plattor och många tycker man är jävla bra. Men det har varit hans grej. Om han 1972 hade startat ett band som hette Håret Blöder så hade det bara känts konstigt. Ännu konstigare hade det varit om han idag startat ett band som hette Ortodox Kemi, snaggat sej och uppträtt i bara hängslen. Man uppskattar honom för att han gör sin grej. Han är varken nya vågen eller min generation av proggmusiker. Han är sin generation.

Mikael Wiehes generation är ”progg-generationen”. Ända sen Hoola bildades har Mikael tillhört och varit en av ”ledargestalterna” i den progressiva musikrörelsen. Under 70-talet var musikrörelsen den kommersiella skivindustrins bittra fiende. I slutet av 70- och början på 80-talet har musikrörelsen utsatts för lika ilsken kritik från dom unga punk-och nya vågen-banden. Men Mikael Wiehe flyttar sej inte en tum. Han är och förblir musikrörelsen trogen…

– Ja, jag fortsätter envist – tillsammans med Affe (Björn Afzelius), Thomas (Wiehe), Nationalteatern och en massa andra – att spela in plattor på icke-kommersiella skivbolag. Trots att alla människor snackar om dom kommersiella bolagens jätteproffsiga studios med jätteproffsiga tekniker och jätteproffsigt ljud.

– Därför att det är en ekonomisk fråga. Spelar man in på MNW är det MNW man betalar och blir det pengar över vet man att dom används till plattor som man i princip ställer upp på. Spelar man in på Metronome vet man att dom använder pengarna till plattor som man av princip kanske inte ställer upp på. Även om man tycker att ett och annat band dom ger ut är bra.

Wiehe repar med Annie Bodelsson, Hans Åkerhjelm, Johan Valentin, ”Fjellis” Fjellström och  Joakim Rooke. Bör ha varit 1983. Foto: Birgitta Olsson.

Men du är privilegierad. Dina plattor säljer. Musikrörelsens skivbolag vill, minst sagt, mycket gärna att du spelar in för dom. Vad ska band som musikrörelsebolagen inte vill ha göra? Dom kan inte göra det till en ”ekonomisk fråga”.

– Är det nu så att man tror på möjligheten av ett samhälle som ser annorlunda ut än det blandekonomiska samhälle vi har, så kan man ju i praktiken inte med ena mungipan hela tiden säja att kapitalisterna egentligen gör allting bättre. Dom fixar bättre underhållning, dom har bättre studios och dom fixar bättre ljud, klarar managementet och PR:n bättre… Utan då får man för fan se till att lära sej att fixa det bättre själv.

– Det här är en motsättning som jag inte har lust att överbrygga. Då jobbar jag hellre på vår sida av planket. Frågan är bara var planket står.

På 70-talet var planket stort och tydligt, man visste exakt var det stod mellan kommersiella och icke-kommersiella skivbolag.

– Det vet man fortfarande. Egentligen vet man det. Det har bara inte gått riktigt så jävla lätt som vi trodde att det skulle gå. I ljuset av dom bistra realiteterna börjar man förhandla med sej själv om att planket egentligen kanske har flyttat sej lite eller blivit lite lägre eller står nån annanstans. Fast egentligen vet man att det inte är så.

– Jag menar, det är kasst att ha annonser för Metronome. Det är kasst. Men vill man så gärna göra en musiktidning så blir man kanske så illa tvingad att ha dom här annonserna i alla fall. Därför att man inbillar sej att musiktidningen fyller en funktion som är bättre än det dåliga inflytande som annonserna från Metronome har.

– Jag är osäker på om det positiva verkligen överväger det negativa. För jag är alldeles övertygad om att det i första hand inte är det man säjer som påverkar andra människor. Utan vad man gör: det levande exemplets kraft.

– Men man upptäcker ju efter ett tag att det finns en massa människor på dom kommersiella bolagen – artister, producenter o.s.v. – som i princip har samma åsikter som en själv. Som i en idealsituation hellre skulle vilja arbeta på ett skivbolag där dom har t.ex. medinflytande över alla plattor som bolaget ger ut.

– Felet med musikrörelsens kritik var att man satte likhetstecken mellan kommersiella bolag och artister, att dom som jobbar på kommersiella bolag utmålades som skurkar. När dom i själva verket bara är skraja. Dels för att dom tycker att folket på musikrörelsebolagen verkar så säkra, alltid vet vad dom tycker. Dels är dom skraja för att inte kunna försörja sej.

– Jag är inte riktigt så jävla hårdnackad som jag låter. Om det gäller att göra plattor så förstår jag oerhört väl den oerhörda kick som det innebär att få lov att göra sin första platta. Hade Hoola inte fått möjlighet att spela in för MNW så hade vi gjort det nån annanstans. I det läget var det viktigaste för oss att få göra en platta, inte att det absolut skulle vara på MNW.

– Men jag menar att när det gäller ens eget liv får man göra en personlig moralisk balansräkning. Åkej, för att kunna försörja mej måste jag nog jobba med det och det. Men samtidigt kan jag balansera det genom att ställa upp på lite andra grejer, hjälpa till med nånting eller vara aktiv nån annanstans. Jag tycker ofta att dom människor som ursäktar sej med att dom måste överleva, dom ursäktar sej med ord. Men sällan i handling – så att dom jobbar åtta timmar om dan för att försörja sej och sen gör nånting annat bredvid. Det behöver inte vara mycket – bara en timma i veckan.

– Jag är ju också väl medveten om att artister, tekniker och olika anställda människor på kommersiella bolag inte är några skurkar. Dom är ofta jävligt trevliga och sympatiska – i och för sej. Det är säkert dom som äger bolagen också. Men det har ingenting med trevligheten att göra. Det har med en politisk inställning att göra.

Dom icke-kommersiella bolagen är mindre profilerade idag än på 70-talet. Skillnaden mellan musiken på plattor från icke-kommersiella och kommersiella skivbolag är ofta inte hörbar. Artister, grupper har börjat vandra mellan kommersiella och icke-kommersiella bolag, nåt som var otänkbart på det tidiga 70-talet.

Beror inte det eventuellt förändrade läget för planket mellan ickekommersialism och kommersialism också på en kommersiell och politisk klimatförändring i samhället? Jag upplever en enorm skillnad mellan 70- och 80-talet. Också då tycker man att Sverige var kommersialiserat, men det var ändå ingenting mot idag. Det är som om USA låg lågt under Vietnam-kriget och nu kommer man igen!

– Visst! Det ser man ju bara på annonser. Det är blå-vit-röda färger och stjärnor nu igen – om det nu är popcorns eller hot dogs eller hamburgare eller skateboards. Vi är tillbaka vid vår uppväxt på 50-talet. ”Äntligen här från Amerika”, det var liksom grejen då. Det känns som om det har kommit igen. Man garvar åt det, men samtidigt ser man det hända och kan inte riktigt göra nåt åt det.

– Men jag uppfattar att en massa av dom här, vad man nu ska kalla dom, banden som är yngre än dom band jag spelar i, att dom är mer klarögda än vi var när vi var lika gamla. Dom är mer anarkistiska. Men det finns en grundmedvetenhet, en grundskeptisism mot det här kommersiella samhället som är mycket starkare och aggressivare än vår inställning.

– Det kommer att visa sej – somliga har det kanske lite som en modepryl, precis som somliga av våra jämnåriga hade det som en modepryl. Dom kommer att ursäkta sej på olika vis och glida in i olika etablissemang. Så har det alltid varit. Somliga kommer att utveckla sej till nånting som formar sej i politiska termer. För det måsta det göra.
– Det finns en nödvändig motsättning mellan nya vågen-generationen och musikrörelsegenerationen – och det är generations-motsättningen. Den är nödvändig på det viset att dom måste ta avstånd från det vi gjorde för att kunna göra nånting eget.

– Konstnärligt måste dom göra sin egen pryl, det är fullkomligt klart. Men politiskt tycker jag det är en onödig motsättning. Att proggrörelsens ideal är tråkiga och trista och fy fan. Därför att de facto har nya vågen-generationen haft en jävla nytta av det som Musikrörelsegenerationen byggde upp – skivbolag, distribution, presseri, en del musikställen. Och också vad det gäller inställning jag tycker nog att vi var med och breddade vägen.

Tidigt 80-tal. Foto: Birgitta Olsson.

Men motsättningarna kommer väl från bägge hållen? Nog har också musikrörelsegenerationen bidragit till dom?

– Joo, kanske lite i början var det väl så. Efterkrigsgenerationen – jag är född -46 – vi var en jävligt stor generation rent numerärt. Också en välartikulerad generation – i kraft av utbildning, ekonomiskt välstånd o.s.v. Jag har läst nånstans – i en bok om Charlie Parker, tror jag – att man kan räkna generationer i 7-årsperioder. Man kan säja att vår generation var så stark att vi dominerade också generationen efter. Vi sög upp människor ur generationen efter i samma typ av värderingar som vi själva hade.

– Vi kände oss lite hotade då av nästa generation igen – dom är 12-13-14-15 år yngre än jag – när dom kom och sa ”vafan pysslar ni med nu ska vi min själ lira en annan typ av musik ”STOPP DÄR” – det blev nån slags föräldra-barnförhållande som man aldrig upplevt själv eftersom man alltid varit yngst, mest progressiv och mest revolutionär. Sen kom dom efter oss och skulle va ännu mer provocerande. Det tog kanske två år att inse att man inte är tjugo längre.

– Men nu är den grejen avklarad, för min del. Nu gäller det att snabbt snappa vafan dom sysslar med för att få till stånd en kommunikation. Deras Oasen är ju samma sak som vårT Victoria. Deras Mullvaden är samma sak som Kårhuset eller almarna. Är man lite generös finns det inga principiella ideologiska motsättningar. Tycker jag.

En och en halv vecka senare träffas Mikael och jag igen. Dan innan har Mikael och Fjellis avslutat mixningen av LP:n – men fortfarande håller dom möjligheten öppen för att nånting kan ändras och förbättras – och på morronen har Mikael kommit med nattåget hem till Malmö.

När jag ringer på hos Mikael sitter han och Håkan Nyberg och lyssnar på en kassett med den färdiga mixen. Håkan verkar inte helt nöjd. Han mumlar nåt om att ”det står inte på marken, inte en enda låt”. Håkan lånar med sej kassetten för att lyssna mer noggrant. Hade Mikael eller jag rätt? Tycker jag nu när jag lyssnar på dom mixade låtarna att det låter som det alltid har gjort eller som ingenting Mikael gjort tidigare?

Det låter tyngre nu än i Waxholm, tycker jag. Jag gillar trumljudet. Det är kraftigt, hårt och snärtigt, påminner mej om trumljuden i reggae. Där kan ibland en virveltrumma låta som en pisksnärt.

Mikael: – Jag skriver sånger, inte symfonier eller magiska formler som Talking Heads gör, och när man spelar dom på gitarr låter dom ganska lika. Med tanke på det tycker jag Håkan Nyberg spelar trummor på ett sätt som han aldrig gjort förr. Effektivt, kort, snärtigt och med stor kraft. I stället för storslaget, lite mer pampigt som han spelar på t.ex. Affes (Björn Afzelius) Johnny Boy” – skivan.

– Jag tycker att Arne Franck spelar bas på ett sätt som han aldrig har spelat bas. I Hoola spelade han växelbas ba-bom, ba-bom, ba-bom. Men nu spelar han du-du-dudu-du-du, du-du –dudu – du-du. Basen har en annan funktion.Och jag tycker att Fjellis på några ställen på den här plattan spelar gitarr på ett sätt som han aldrig spelat gitarr förr. Ett sätt som jag tycker påminner om gitarristen i Talking Heads, som jag såg på TV häromdan.

– Vi har tagit större hänsyn till musikens uttryck. Musiken är inte bara kompande i förhållande till sången. Samma sak gäller min insats. I alla år har jag stått och spelat gitarr upp och ner, upp och ner, stått och dratt med armen. För första gången spelar jag nu kompgitarr på ett annat vis, lite mer sparsamt så att kompgitarren blir en pusselbit tillsammans med dom andra instrumenten.

Jag håller med Mikael om allt det här. Men samtidigt tycker jag att melodierna är så typiska Wiehe-melodier och så starka att dom blir mer än 50 procent av musiken. Därför tycker jag att den nya LP:n låter som Mikael alltid har gjort samtidigt som den är annorlunda.

Förra gången Mikael och jag träffades blev det mest prat om politik och samhälle, mindre om Mikaels sånger. Dom flesta upplever väl Mikael Wiehe som en klar- och genomtänkt låtskrivare som är mycket säker på sin sak och som sjunger sånger i nästan undervisande syfte. Men på den nya, kommande LP:n skymtar i några låtar, t ex ”Det finna ett rum längst där inne”, en ny Mikael Wiehe.

”Det finns ett rum…” (”Gossekungen”) handlar väl om dej, Mikael?

– Det är klart att den gör. Den låten handlar om att jag vill vara störst, bäst, snyggast, intelligentast, vackrast och mest omtyckt hela tiden. Allting annat är ett nerköp. Vill man vara tillsammans med en tjej och ha barn måste man då göra avkall på det – för den andra vill ju också vara störst, vackrast, mest omtyckt och kunna förverkliga sej. De t är självklart. Men om man tror att man kan lösa det med samtal så tror jag att man är fel ute. Känslomässigt här inne i det lilla rummet är det ett jävla nerköp i alla fall.

– Intellektuellt kan man resonera om att man ska balansera det, men känslomässigt vill man ändå ha allting. Tycker jag, i alla fall.

Ja, den handlar ju om dej.

– Va, din fege… Där ser man, den ärliga SCHLAGER-journalistiken i sin prydno…

Jag är väl oärlig då, men jag tycker nog inte ens känslomässigt att jag alltid vill vara bäst. Det är en träningssak, tror jag. Känslor är ju inte heller konstanta.

Jag tycker också att Mikael Wiehe vågar visa mer av sej själv på den nya LP:n. Han ställer sej i skottgluggen och visar att han kanske inte alltid är så jävla säker ändå. I ”Flickan och kråkan” sjunger han ”mitt hopp är en skadskjuten kråka” och även om han själv kallar det för en metafor så säjer strofen ändå väldigt mycket om Mikael Wiehe. Jag har svårt att tänka mej den sången på nån Hoola-LP.

– Joo, det är väl så. Kanske. Det är nog alldeles riktigt. Så ser utvecklingen ut. Men det här är känsligt, för här öppnar man vägen för en reträtt. Och jag känner mej inte på reträtt.

– Om vi går tillbaka till Hoola Bandoola så startade vi alla samtidigt, hade erfarenheterna gemensamma. Det kommer att bli svårt för mej att nånsin bli en del av en grupp på det sättet. Hoola var en del av musikrörelsen och musikrörelser och den kinesiska kulturrevolutionen. Då kände man sej som en del av ett väldigt stort sammanhang. Idag känner jag mej lite mer ensam.

– Nu pratar jag inte så mycket om ett ”vi” i texterna utan om ett ”jag” eller om ”du och jag”.

– Dom kollektiva målsättningarna är fortfarande oerhört viktiga. Men i och med att min objektiva grund för kollektivets t.ex. vänsterns och musikrörelsens fortsatta kamp inte längre är lika stark blir man mer hänvisad till sej själv och träder själv fram lite tydligare. Det är en förklaring. En annan förklaring är att den personliga biten utestängdes på 70-talet, så därför tar den nu gärna överhanden.

En massa människor som då arbetade politiskt överdriver nu istället det personliga.

– Det är möjligt.

Också tidigt 80-tal. Foto: Birgitta Olsson.

Du har alltid gjort personliga låtar. Det har alltid märkts att du har gjort dom, men nu får man en större bit av dej…

– Ja, det håller jag med om.

…som du inte vågade lämna ut på dom tidigare plattorna?

– Möööööööööööööööööööööööööööööööjligen. (Säjer Mikael och vi kan inte låta bli att skratta, varken jag eller han.)

– När det gäller mina texter så kan jag inte hålla med om att på 70-talet var det politik, på 80-talet är det personliga bekännelser. Den utvecklingen tycker jag inte finns. Men – lite, lite, lite grann, kanske, är det så…

Varför har SCHLAGER valt att intervjua Mikael Wiehe just i ”Schlagernumret”? Det har en enkel förklaring. Efter alla dessa låtar som Mikael skrev till Hoola Bandoola och då ingen hade rätt att kräva att han skulle få ihop en enda låt till av samma kvalitet som Hoola-låtarna – vad gjorde Mikael då om inte skrev ”Titanic”. En typisk schlager och, tycker jag, den bästa låt som Mikael Wiehe nånsin gjort.

– Det tycker jag nog också att den är. Det är lustig men på nästan varje platta har det funnits nån lite udda låt och nästan alltid har det varit den som folk gillat mest. Det upptäckte jag efter ”Titanic” och det gjorde mej lite förbryllad. För när man umgås med mycket människor, pratar och läser om musik, så inbillar man sej att man vet hur en hit ser ut. Det ska vara bra sjunget och spelat, men det är det mycket som är. Det måste också finnas en gimmick – ett litet ljud eller en refräng – och så ska det vara lätt, inbillar man sej.

– Men jag läste i ett reportage om Ola Magnell att publiken i en folkpark sjöng med i hans låtar – och dom är ju jättelånga. Jag tycker inte heller ”Titanic” är schlageraktig. Den har t.ex. ingen refräng. Jag hade aldrig väntat mej att folk speciellt skulle gilla den. På den plattan trodde jag på ”Teaterlåten”, som är enkel och har ett blåsriff.

Jag tror Mikael missar en sak i sin definition av schlager. Det finns nämligen en sak i ”Titanic” som saknas i ”Teaterlåten” – den personliga biten, som skiljer den från andra schlagers. Den personliga biten i en schlager kan i princip vara vad som helst, men den måste finnas. Till 98 procent kan man kopiera en schlager på en annan schlager, men dom 2 sista procenten måsta lägga till nåt som inte finns i andra schlagers.

Mikael: – Hit är inte samma sak som schlager. En schlager kan bli en hit men en hit behöver inte vara en schlager. En hit är en låt som är populär under en viss tid. En schlager var förmodligen en hit när den kom men fem år senare visar det sej att den fortfarande står sej. Och när det gäller om mina låtar kommer att stå sej har jag väldigt lite att säja. Det har gått för kort tid.

– Sen finns det evergreens också. En evergreen, precis som en schlager, är väl nånting som många människor känner igen och sjunger med i när dom hör den.

Men ligger det inte också nåt lättare i beteckningen schlager? En evergreen kan ju komma från en musical, vara nästan vad som helst, bara den är så bra och har så mycket i sej att den lever kvar. Medan en schlager är mer lättsinnig…

Ligger inte schlager mitt emellan hit och evergreen?

– Det har också med tidsperspektivet att göra. Evergreens är låtar som ”Nigt And Day”, ”Body and Soul” och ”All of Me”.

Vad ska man säja om Beatles? ”Yesterday” – är det en schlager, evergreen eller hit? Eller gamla rocklåtar, t.ex. ”Tutti Frutti”, som aldrig kommer att dö. Dom kan man ju inte kalla för schlager…

– Nej, och inte evergreen heller. Schlager är Ulla Billqvist och Alice Babs. Svensktoppslåtarna är inte heller schlager för mej. Schlager har lite grann patina. ”Han är min soldat, någonstans i Sverige”, det är en schlager.

– För mej är schlagern nationell. En schlager i Sverige är en svensk schlager, en schlager i Tyskland en tysk schlager o.s.v….men också ett tidsdokument

En schlager i USA är då en evergreen?

– Ja, kanske. En schlager är nästan ett tidsdokument. Man kan ta en schlager, t.ex. ”Någonstans i Sverige”, och av den få reda på hur det var eller är i Sverige. Schlagern kan handla om kärlek eller vad som helst men man känner äktheten, tiden och samhället som den kommer ur.

Det här låter väl som en närmast akademisk diskussion, men jag tycker tvärtom att det är viktigt, och roligt!!!, att leta efter schlagerns anatomi, så att säja. För vad Mikaels och mitt prat handlar om är ju ett försiktigt och lite ytligt försök att forska i populärmusik, att försöka skilja mellan äkta och oäkta musikaliska känslor.

Är Karl Gerhard schlager? Povel Ramel? Eller Evert Taube, som ”naturligtvis” är Mikaels favorit bland svenska låtmakare.

Är schlager nånting positivt? Det tycker både Mikael och jag. Men schlagern är nedvärderad uppifrån, säjer Mikael. ”Därför blev jag lite smickrad över att bli intervjuad just i schlagernumret. En av mina målsättningar har alltid varit att göra folklig musik.”

För visst måste det var målet för varje kompositör – att efterlämna en melodi eller två vars musik och text betyder så mycket för folk att melodierna stannar så länge i dem att melodierna blir schlagers.

Finns det nån låt på nya LP:n som Mikael tror kan bli en schlager?

– Först trodde jag på ”Längst upp i högsta tornet” eller ”Filmlåten” (”Strebersång”). Men nu börjar jag förstå att det nog blir ”Flickan och kråkan”.

(Schlager 1981)

Magnason och Wiehe på Palladium

Solokonserter

Edda Magnason
Mikael Wiehe
Palladium i Malmö den 31 mars

Edda Magnason kommer snabbt in och sätter sig vid flygeln, inleder med ”Ropewalking” från debutalbumet. Så kan också musicerandet beskrivas: Edda sjunger och spelar på en lina som hon spänt mellan livet och musiken.

Edda Magnasons debutalbum.

Låtar? Nej, snarare sångstycken. Musiken växlar mellan klassiskt, pop, singer/songwriter och jazz.

Händerna spelar vattenflöden á la Satie, för att plötsligt stanna upp och klinka med bara ett par fingrar. Rösten sjunger, nynnar och skriar, går från lugnt till ettrigt, reser österut med Yoko Ono som sällskap.

En ny, titellös melodi blir som en pianoduett, där vänster- och högerhanden är två förälskade fåglar.

Efter bara en kort stund – så känns det – tackar Edda för sig och avslutar med sin vackra ”Goodbye song”, som också innehåller lite hemmagjord jojk.

En på tok för kort konsert. Edda Magnasons mångfacetterade musik kräver längre tid för att lägga sig till rätta i hjärtat.

Dags för Mikael Wiehe att inta scenen – ja, hela Palladium – med sin akustiska gitarr. Wiehe är en estradör eller – med tanke på hans nya album – en folkkär politiker som kan fylla ett helt rum med sin närvaro.

Mikael Wiehes mest politiska album.

Det ska bli en kväll präglad av ”kärlek, medkänsla och generositet”, säger Mikael och börjar med sin nya kärlekssång ”Strö all min kärlek”. Sen tillägger han att det också kan bli lite ”ilska och vrede, kryddat med hat och aggression”. Wiehes sjungande valturné har startat.

De som kommit hit tycker som han. Ännu så länge sjunger publiken lite trevande i de nya allsångerna ”Hej då, trevligt att träffas” och ”Ta det tillbaka” men ju hårdare Wiehe går till angrepp på namngivna politiker desto mer och vildare applåderas det.

På scen är det inte Dylan eller ens Phil Ochs som Wiehe liknar utan faktiskt Pete Seeger. Mellanpraten och publikkontakten, lika trevlig som politisk.

Också en välvald låtlista, äldre sånger som ”Man måste veta vad man önskar sig” blir en poetisk och politisk grund för de nya ”Har banken tatt din villa” och ”Fascismens racka”.

”Den jag kunde va” framförs som extranummer. Så kommer också Björn Afzelius med på Mikael Wiehes politiska turné.

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 3/4 2010)

PS. Den bästa intervju jag läst med Wiehe om hans nya album, Sverige och politik finns på Throw me away.

Mikael Wiehe turnédatum:

13/04 Linköping, Sagateatern
14/04 Falkenberg, Stadsteatern
15/04 Uddevalla, Östraboteatern
16/04 Kristianstad, Yllan
21/04 Borås, Folkan
23/04 Gävle, Maxim
24/04 Kalmar, Kalmarsalen
25/04 Göteborg, Lorensbergsteatern
27/04 Stockholm, Göta Lejon
28/04 Vara, Konserthuset
29/04 Hommelvik (N), Folkets Hus
30/04 Oslo (N), Herr Nilsen
1/05 Flen, Tobbes Amazon
5/05 Norrköping, Skandiateatern
6/05 Helsingör (DK), Toldkammeret
7/05 Föllenslev (DK), Kulturhuset Gimle
8/05 Greve (DK), Portalen
16/05 Landskrona

I CD-spelaren: Mareld

Mareld
Livstycke
(Rosanna Röst)

Mareld litenTyvärr har jag glömt när jag hörde Moa Brynnel första gången. Kan det ha varit redan i mitten av 90-talet? Som sångerska i gruppen Mareld eller i något annat sammanhang?

Något som jag alldeles säkert vet är att jag aldrig kan glömma hennes röst: mjuk och följsam, liksom både naiv och livsvis.

Mareld var tidigare en duo med Brynnel och Mats Grahn, gitarr, dragspel och sång. Nu har gruppen utökats med sångerskan Marianne Adolfsson, som också hon sjunger bra men mer rakt och vanligt, pianisten Sunniva Brynnel med flera.

Till det nya albumet samlade de ihop ”livstycken”, främst visor med uppgift att hålla människan upprätt i livet. Inspelningen blev också ett sorgearbete, eftersom Mats Grahn avled innan den kom ut.

Titelspåret ”Livstycke” komponerades av Mats och det är även han som framför det på dragspel (samt bas).

Marianne Adolfsson gör personliga tolkningar av bl a ”Man får betala för sig här i livet” (hämtad från den eviga vissångpoeten Barbro Hörberg) och ”Bönen” (den ryske sångpoeten Bulat Okudzjava). Hon har också tonsatt dikter av Karin Boye, ”Stjärnan”, Pär Lagerkvist, ”Att älska blev att glömma dig” och Dan Andersson, ”Avsked till finnmarksskalden Broder Joachim”.

Sunniva Brynnel spelar ett par egna pianostycken, alltför korta för att de är så vackra, tillsammans med Pia Henoch, cello.

Och så Moa Brynnel… fortfarande lika undflyende men ändå närgången, som jag minns henne.

Hon skriar – eller kular eller jojkar – ordlöst till Karl-Axel Falks naturimiterande elektroakustiska musik i inledningsspåret ”Tirilituvan” och även i ”Du Lahka” (av Mari Boine).

I ”Måsarna” både sjunger och deklamerar hon – vänligt men alldeles bestämt, lugnt och snällt men ilsket – om människors snikenhet. Och som jag njuter när jag hör Moa Brynnel med sin varsamma innerlighet lyfta Björn Afzelius-sången ”Ljuset” till en nivå och höjd den aldrig (!!!) haft förut.

Moa Brynnel avslutar också albumet med att sjunga ”Tag denna dag” (av bolivianskskånskan Gitte Pålsson) så den blir en kanske religiös men alldeles säkert profan psalm om jorden, naturen och människan; om dig och mig och varje ny dag. Mats Grahn ackompanjerar på gitarr och dragspel.

(Lite längre än i Ystads Allehanda 2009)