Etikettarkiv: Bert Jansch

I minnets skivspelare: Bert Jansch (1943-2011)

1965 fick Bert Jansch erbjudande om att medverka i TV-programmet Ready Steady Go. Han tackade nej.

Då gick erbjudandet vidare till Donovan. Kopian ersatte originalet. Donovan brukade ju kallas ”Englands Bob Dylan”, men snarare var han en musikalisk lillebror till Bert Jansch.

För mer än trettio år sen skapade gitarristen och sångaren Bert Jansch sin egen musikgenre. Han förenade folksången från de brittiska öarna med bluesmusiken från USA. Resultat: engelsk eller skotsk blues, eftersom Jansch föddes i Skottland.

Hans innovativa akustiska gitarrplock har influerat alla engelska gitarrister – rock och andra – från, som sagt, Donovan till Jimmy Page (Led Zeppelin) och Johnny Marr (The Smiths). Sällan har titeln gitarrvirtuos passat bättre.

I fjol återutgavs hans första och tredje LP-skivor, inspelade 1965-66, på en gemensam CD (Demon). Ett av spåren, ”Needle of Death”, är en av de starkaste inspelningar Bert Jansch har gjort och jag har hört: en lika otäck som gripande och, tyvärr, ständigt aktuell antidrogsång.

Efter en längre tids sjukdom och olika nedgångar i karriären och livet återkommer nu Bert Jansch, 52 år, med ett nytt album, ”When The Circus Comes To Town”(Cooking Vinyl), som måste vara det bästa han gjort ända sen 60-talet.

Det är märkligt, nästan kusligt, att (åter)höra Bert Jansch. Hans typiska gitarrspel: en stadig puls och några långsamma, sökande toner. Som en människas vandring genom livet.

Hans lika typiska röst: sträv, inte vacker direkt, men intensiv. Här är en människa som har något att berätta – det hörs i själva rösten.

Bert Jansch låter – kan man säga så? – som sin egen pappa.

1995 är han exakt densamme som 1965, fast äldre och mer erfaren. Varje akustisk gitarrton är präglad av femtiotvå års livserfarenheter. Gitarrtonerna har liksom fått rynkor, ärr och några gråa hår.

(Arbetet 1995)

Annonser

I CD-spelaren: Folkmusikjubileum

Olika artister
Three Score & Ten – A Voice To The People
(Topic/Showtime)

Ett av världens äldsta oberoende skivbolag fyller 70. Det är det engelska folkmusikmärket Topic som jubilerar och gett ut en maffig bokbox med sju samlings-CD som berättar skivbolagets historia från starten med stenkakor 1939 fram till dagens CD-utgivningar.

Det måste ha varit Bert Jansch och Incredible String Band som från mitten av 60-talet fick mig att gräva djupare i Storbritanniens musiktradition och upptäcka skivmärket Topic med bl a Ewan MacColl, Peggy Seeger (inflyttad från USA), Shirley Collins, Frankie Armstrong och The Watersons.

Vilken fröjd att kunna höra Topics hela 70-åriga klingande historia på sju CD. De nämnda Topic-artisterna – och många flera – finns förstås med.

Albumen har olika teman. Den första CD:n innehåller ”treasures” ur katalogen, från 60- till 2000-talet. Här finns också amerikanska artister som Topic gav ut, bl a Jesse Fuller med en tidig ”San Francisco Bay Blues” (1959), fast mest inhemska namn. Den som inte hört måste höra Davy Graham spela gitarrklassikern ”Angie”.

Den andra CD:n, ”England Arise!”, innehåller engelsk sång och musik – som de olika men lika fantastiska sångerskorna Shirley Collins, ”All The Things Are Quite Silent”, Anne Briggs, ”Blackwater Side”, Frankie Armstrong, ”The Crafty Maid´s Policy”, och June Tabor, ”A Place Called England”.

Den tredje CD:n, ”Irland Boys, Hurrah”, ägnas Irland och den fjärde, ”Scotia The Brave”. åt Skottland. Den irländske författaren Dominic Behan sjunger ”The Patriot Game ” (jo, det var härifrån som Dylan lånade – eller rakt av stal! – ”With God Out Our Side”) och Dick Gaughan, ”Erin Go Bragh”, är en upptäcktsvärd sångare/sångpoet från Skottland.

Den femte CD:n, ”The Singer And The Song”, innehåller det som intresserat mig mest på Topic. Mer och mindre traditionella sångare, som oftast också är gitarrister, utvecklar den brittiska traditionen genom att nytolka gamla låtar eller dikta nya. T ex John Tams, ”Unity (Raise Your Banners High)”, Martin Carthy, ”The Dominion Of The Sword”, Eliza Carthy, ”Two Tears”, Martin Simpson, ”Never Any Good”, Dick Gaughan, ”Both Sides Of The Tweed”, och Vin Garbutt, ”The Land Of The Three Rivers”, är utomordentliga exempel.

Den sjätte CD:n, ”The People´s Flag”, visar Topics mest politiska sida. Här finns två tidiga inspelningar med Ewan MacColl, ”Dirty Old Town” (1952) och en tolkning av countrylåten ”Sixteen Tons” (1956), samt ”Time To Ring Some Changes” med Richard Thompson, sång och gitarr.

På den sjunde CD:n avslutas och sammanfattas Topic-katalogen med fler ”treasures”.

(Hifi & Musik 2009)

Stefan Grossman – ett par ackord från blues

Tre män är inblandade i följande historia: Joe Hill, Bo Widerberg och Stefan Grossman.

 

joe_hill002Joe Hill alias Joseph Hillstroem alias Joel Hägglund, född i Gävle, Sverige den 7 oktober 1879, emigrerade 1901 till USA, arbetade på jordbruksfält, på salooner och i Kaliforniens hamnar, organiserade sej i Industrial Workers of the World, anklagad och funnen skyldig för mord i januari respektive juni 1914, avrättad utanför Salt Lake City tidigt på morgonen den 19 november 1915. 

 

Bo Widerberg, svensk filmregissör, kallad ”fascist” av två unga svenska filmarbetare, betraktad som marxist av Svenska Filminstutet, betraktar sej själv som revolutionär (?), sjöng ”Internationalen” utanför Festivalpalatset när hans prisbelönta film ”Elvira Madigan” visades i Cannes och skrev en annons för sin nya film ”Joe Hill” på insidan av en kvinnas sko på kasinot.

 

Stefan Grossman, gitarrist och kompositör, född för tjugosex år sen i New York, där han spelade i Even Dozen Jug Band tillsammans med John Sebastian och i den tidiga upplagan av The Fugs (”Man”, säger Stefan, ”that was hard work, Ed Sanders is a real mother fucker.”), nu bosatt i Rom, där han skriver gitarrskolor, mest hur man spelar bluesgitarr, hjälper dessutom Paul Simon i San Fransisco med hans nya soloalbum och enligt ryktet så kan duon i  framtiden komma att heta Simon & Grossman…

 

I januari var Stefan Grossman i Sverige för fjärde eller femte gången. Han är en regelbunden gäst, turnerar mellan universitet och små  klubbar. Den här gången spelade han  på stadsmuseet och studentkåren i Stockholm, medverkade också i Bo Teddy Ladbergs stockholmsversion av TV-programmet ”Kvällsöppet”. Hans skivbolag presenterade Stefan och Bo Widerberg för varann. Widerberg lyssnade på några av Grossmans senaste LP-skivor och bestämde sej direkt: ”Du ska göra musiken till min film om Joe Hill!” Och Grossman svarade: ”Visst.”

 

När jag skriver detta är det mars och Stefan Grossman har åter varit här och åter rest härifrån: till San Fransisco och skivinspelning med just Paul Simon. I en och en halv vecka satt Grossman från 9 till 5 på Europa Film och tittade om och om igen på den ännu inte färdigklippta eller ens färdiginspelade filmen. Några instruktioner om hur musiken skulle låta hade inte Bo gett honom. Som Stefan sa till mej: ”Kanske kommer han hit, kanske inte. Man vet aldrig.”

 

Efter två bussar och en och en halv timma stiger jag in i  Europa Films stora mixrum som är alldeles mörkt. Klockan är kvart över ett. På duken går Tommy Berggren som Joe Hill omkring på New Yorks gator. Jag hör gitarrmusiken som följer Joe Hill upp- och nerför gatorna och in i hans hyresrum: grov och kantig, både hård och sökande.        

 

joe-hill-smalposterMusiken förvånar. Den gitarrmusik som jag minns från Stefan Grossmans skivor är ljuv och drömsk och en smula sentimental. Att Bo Widerberg valde Grossman som kompositör till en film om Joe Hill, arbetarhjälten, tyckte jag verkade oklyftigt. Men tydligen hade jag fel, för den musik som jag nu hör kan karaktäriseras som arbetarmusik. 

 

Stefan ler. Han ser på mitt ansikte att jag är förbryllad. ”Det är gammal musik”, säger han, ”gammal musik spelad på ett modernt sätt. Jag har försökt göra musiken så enkel som möjligt, bara låta den ligga i bakgrunden och betona filmens handling, försöka återge atmosfären av det fattiga Amerika som immigranterna mötte när de kom över havet. Samma Amerika idag som då. Musiken saknar ålder, den är  varken gammal eller modern och samtidigt bådadera.”

 

Med sin musik till Joe Hill-filmen har Stefan Grossman fullbordat en cirkelgång och kommit tillbaka dit där han började som 15-åring – med att lyssna på och lära sej av Big Bill Broonzy. Därefter passerade han igenom folkmusiken som medlem i Even Dozen Jug Band och rockmusiken med Fugs, för att på sina senaste album ha närmat sej klassisk gitarrmusik.

 

På duken är Joe Hill på väg västerut från New York, på jakt efter ett jobb och efter sin bror Paul. Han träffar Blackie, en gammal, tuff och råbarkad luffare, och de slår sej ihop på resan västerut, tjuvåkandes på taken till godstågen. Stefan ackompanjerar deras resa med en sån där ”train blues”, som svarta slavar brukade sjunga på bomullsfälten i Mississippi, fångarna sjöng i sydstadsfängelserna, gospelsången i de svarta kyrkorna; tåget, som symbolen för frihet, rikedom och lycka.

 

”Vissa kritiker”, säger han, ”tror att jag influerats av klassisk gitarrmusik. Men de har fel. Jag äger inte en enda skiva med klassisk gitarr. Och den sortens gitarrmusik, den är död. Jag spelar funky, jordnära musik. Jag är aldrig längre bort från blues än ett par ackord.”

 

Stefan spelar samma blues under en svit symbolladdade scener när Joe och den råbarkade hobon Blackie träffar på en polare till Blackie, en engelsman, och de sitter kring en lägereld och äter en kyckling som Joe och Blackie stulit från en lantgård.

 

Och engelsmannen säger: ”När jag dricker mitt five a clock tea vet jag att Englands kung också dricker sitt té. Det är ett av dessa små traditioner som skapar och håller samman världens största imperium.” 

 

Och Blackie skrattar. Engelsmannen som symbol för det som USA saknar: tradition, kultur. Och på grund av denna brist och rädslan för andra kulturer och traditioner är USA på väg jorden runt för att skapa och hålla ihop sitt imperium. Blackie som symbol för ordspråket ”Den som tar´t han får´t”, pionjärandans Amerika.

 

joe-hill-poster-21Stefans musik betonar också den magnetiska dragningskraft som fick Joe Hill att lämna sitt hemland Sverige för USA och dra vidare västerut från New York med ett konkret mål framför ögonen: ett jobb, tillräckligt med pengar, hyfsade livsförhållanden. Den kraft som får den amerikanska ungdomen att lifta USA runt och den europeiska att lifta till Medelhavet och Grekland. Kraften som fick Stefan Grossman att resa över hela USA, vidare till England, genom Europa och bosätta sej i Rom för att återigen ge sej av, ut på turnéer i Europa såväl som i USA. En rotlöshet, ett sökande efter ett annat, bättre liv – men ett sökande utan bestämt mål. Ditt hjärtas slag och livets musik, förhoppningsfullhetens musik.

 

”Vet du, det känns så rätt”, säger Stefan, ”att det är just jag som gör musiken till den här filmen. Jag är uppvuxen med Joe Hill. Jag har känt till honom sen jag var liten pojk. Jag brukade alltid sjunga hans ”Pie in the Sky”, det är en mina favoritsånger. I mina ögon har Joe Hill aldrig varit en hjälte, han var en människa av kött och blod, som gick med i Industrial Workers of the World och kämpade för arbetarnas rättigheter, ´organisera er´, sa han, ´sörj inte´. Han anklagades för ett mord som han inte begått, han mördades av den skrämda kapitalistklassen. Bo Widerberg låter inte heller Joe Hill framstå som en hjälte, i hans film är Joe Hill en människa som du och jag.”

 

Klockan har blivit tjugo i sex. Vi sitter i mixrummet och väntar på Bo, som skulle ha varit här klockan ett. Stefan tar några ackord på gitarren. Han spelar ett par låtar som jag inte hört förut, funkigt men improviserat, luftigt och lätt. Musiken är en korsning mellan amerikansk gitarrmusik – John Fahey, Robbie Basho och Sandy Bull – och engelsk – Bert Jansch, John Renbourn och Patrick Kilroy.

 

”Precis”, säger Stefan, ”det stämmer. Jag lyssnar inte så mycket på Fahey och Basho, då känner jag mer släktskap med den engelska gitarrmusiken, särskilt Patrick Kilroy. Jag gjorde t o m en melodi som var inspirerad av honom, ´Requiem for Patrick Kilroy´. Fast jag lyssnar inte heller så mycket på engelsk gitarrmusik. Jag lyssnar på allt, jag gillar Creedence Clearwater Revival och Tyrannosaurus Rex, den senaste LP-n med Incredible String Band är också bra, efter den gick dom alldeles för högt upp i himlen för mej.”

 

Nu sjunger han, tyst och mjukt. ”Det här är en låt av Paul Simon”, säger Stefan.

 

Kommer det inte att bli stora skillnader om Simon & Garfunkel byter namn och besättning till Simon & Grossman? frågar jag.

 

”Jo, Simon & Garfunkel är väl åkej, men, tja, det är inte riktigt min musik. Det är inte säkert det blir nåt heller, Paul Simon har massvis med idéer och han ändrar sej hela tiden.”

 

Bo Widerberg anländer, tittar på mej som om jag inte borde vara här och som om jag lika gärna kan försvinna direkt och då gör jag det, jag ger mej av. Filmen bör bli klar i april, eftersom Europa Film försöker förmå Widerberg att visa den på årets filmfestival i Cannes. Men Bo har ingen brådska, han arbetar i sitt eget tempo, det får ta den tid det tar. Han har tillräckliga problem med att ragga pengar för att kunna göra filmen, efter att hans amerikanska finansiär drog sej ur med motiveringen att filmen är kommunistpropagande men sen återkom igen, eftersom finansiären förstod att filmen nog skulle kunna dra in pengar, i alla fall, och inte minst på grund av att Bo Widerberg kan prata för sej, om det är något han är riktigt bra på så är det att prata.

 

jope-hill-poster-3Men det är också det enda man kan vara helt säker på när han är inblandad. Kanske premiärvisas filmen i maj, eller i höst, eller aldrig. Ingen vet, utom Bo. Till dess, minns Stefan Grossmans ord: ”Det är en underbar film. Den är fantastisk.” Och, om ni vill ha dem, här är mina avslutningsord: ”Vi får väl se, när och om filmen blir klar.”

 

(Skriven 1971 till Rolling Stone, inte publicerad, och till Expressen, publicerad i delvis annorlunda version)