Etikettarkiv: Bella Ciao

Återlyssning i CD-spelaren: Gunder Hägg

Gunder Hägg: Tigerkaka (1969)
Omslagsteckning: Göran von Matérn

Samma sak första gången jag hörde Gunder Hägg, som då hette Sound of Music, som när jag hörde Pärson Sound, som skulle bli International Harvester.

Visst kan man efterklokt säga att jag var lomhörd som inte förstod att just då föddes den svenska musikrörelsen och skrek till. Men 1967-68 hade jag inte en tanke på det utan placerade också Gunder Hägg i en alternativ internationell musikrörelse, bland grupper som Fugs, Godz, Pearls Before Swine (och kanske Rolling Stones).

Fast att något var på gång anade nog ändå den unge musikskribent som 1969 tog bussen till Waxholm för att träffa Sverre Sundman, nybliven skivbolagsdirektör, och Bo Anders Larsson, inspelningstekniker. I en studio (visst var den inrymd i ett trädgårdsskjul?) höll de på att klippa ihop masterbandet till ”Tigerkaka”, både Gunder Häggs och Music Networks första utgivna LP-skiva.

”Tigerkaka” presenterar Gunder Hägg mitt emellan vad gruppen var och skulle bli. Nästan chockerande att LP:n inleds med en låt på engelska, ”Teddy Bear Baby”, skriven av Mats G Bengtsson. Med minimalistisk melodi och aviga ackord kunde ”Teddy Bear Baby” ha hämtats från en LP med just den amerikanska gruppen The Godz.

På debut-LP:n grundlägger Bengtsson, Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson, vilka skulle bli bärande kompositörer i Gunder Hägg/Blå Tåget, sitt låtskrivande.

Bengtsson har vid sidan om det engelska gjort flera annorlunda sånger på svenska – inte minst ”I hajars djupa vatten” är lika märklig som bra. ”Smoking”, framförd som lätt swingjazz, är en av Nyléns många politiska klassiker. Berger bidrar med sånger som visar hans bägge sidor: ”Jag tog bilen in till stan” är romantisk och dystopisk medan ”Enbomsvisan” förmedlar en bit av den svenska historien. Även Rasmusson visar sina sidor: titelspåret ”Tigerkaka” – också en klassiker! – är lika typiskt politisk som avslutande ”Låt mig få leva” är en typisk rasmussonsk folklig slagdänga (fast med undantag för refrängen så sjungs låten på engelska).

Torkel Rasmusson presenterar sig också som den svenska popsångens kastratsångare.

Intellektuellt, poetiskt och politiskt. Blandat eller var för sig. Gunder Hägg/Blå Tåget bestod av ett antal individer som skrev låtar på sin kammare för att sen träffas och framföra dem med varandras hjälp.

Kunde inte spela? Sjöng falskt? Hade man hört tidig rock´n´roll, upplevt Beatles eller Stones på scen och gillade Dylan så visste man väl att pop(ulär)musik inte kan VDN-märkas med stämplarna ”skönspel” och ”skönsång”. Personlighet däremot, det är viktigt. Det egna uttrycket.

Dessutom var Roland Keijser, sax, Kjell Westling, strängar och blås, och Urban Yman, bl a elbas och fiol, proffsmusiker redan då. Och Mats G Bengtsson, piano, Tore Berger, klarinett, och Leif Nylén, trummor, är så egenartade musikanter att de blir bra, de också.
__________________________________________

”Tigerkaka” finns på CD (MNW 1999). Gitarristen Göran von Matérn, som tecknade omslaget, var konstnär (främst skulptör) och försvann efter första LPn. Med undantag för Roland Keijser fanns de övriga kvar i gruppen när Blå Tåget gjorde sitt sista album, ”I tidens rififi” (MNW 2004).

Vid skivdebuten var Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson ”etablerade som unga intellektuella”. Nylén och Rasmusson debuterade som poeter med varsin diktsamling, ”Kartbild” (1963) och ”En vit kal fläck” (1965). P O Enquist, Torsten Ekbom och Nylén samskrev (under pseudonymen Peter Husberg) romanen ”Bröderna Casey” (1964). Nylén hade också varit litteraturkritiker i Stockholms Tidningen samt redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Rasmusson var redaktör på Bonniers förlag.

Mats G Bengtsson, som dog 2005, introducerade mediaprofeten Marshall McLuhan och skrev flera böcker, bl a ”Äventyr i Riemannrummet” (1966), en kameleontisk blandning av konkretism, roman, poesi och tecknad serie. Han hade en (kort) karriär som popkritiker i Svenska Dagbladet och medverkade i TV-serien ”Tårtan”.

Tore Berger, utbildad på bl a Valand, deltog 1958 på Liljevalchs vårsalong och hade 1965 en separatutställning i Stockholm. Han skulle måla omslaget till Hoola Bandoola Bands debut-LP ”Garanterat Individuell” (MNW 1971). Berger betalade samma år skulderna för MNW och räddade det alternativa skivbolaget.

Nylén, Rasmusson och Bengtsson var även redaktörer för kulturkalendern Gorilla. Under namnet Gorilla Production arrangerades i samband med Andy Warhol-vernissagen på Moderna Museet (1968) en konsert med Tjalles Horisont, som sen bytte namn till Sound of Music, Gunder Hägg (efter barndomsidolen) och Blå Tåget (när idolen hotade med stämning).

Roland Keijser, Kjell Westling och Urban Yman, som hörs på skivor med t ex Arbete & Fritid, International Harvester, Låt & Trall, Skäggmanslaget, Jan Hammarlund, Bella Ciao och Peps var 1969 i början av sina musikaliska karriärer.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)

Musik i bokhyllan: 21 år på det 33-e

Karolina Ramqvist
När svenska pojkar började dansa
(Bokförlaget DN)

defaultKarolina Ramqvist är nyfiken (och ibland naiv) som en 21-åring men minst lika klok som en 33-åring. (Strax kommer ni att förstå vilken 33-åring jag syftar på.)

Innan jag fortsätter – låt mej försöka att snabbt ge ett perspektiv på musiken, livet, tiden, som går och går, och den här recensionen:

1980 startade den svenska rocktidningen Schlager. Recensenten, då 33 (!), var en av tidningens redaktörer. Den blott 4-åriga Karolina Ramqvist hörde knappast till läsekretsen. (Men kanske Karolinas mamma? Eller prenumererade mamma på Musikens Makt?)

1997 driver Karolina Ramqvist, 21 och/eller 33 år, fanzinet Plebs Magasin och medarbetar i Dagens Nyheter. Nu har hon också skrivit en bok om musiken, livet och tiden, ”När svenska pojkar började dansa”.

Från DN minns jag henne knappt. Möjligen kan jag ha skummat någon text, men hennes krönikor/recensioner har inte stannat i minnet. Det är som skillnaden mellan ett vykort och ett brev. I krönikans och recensionens begränsade utrymme blir Karolina en flanör i en rastgård. Här i boken (cirka 190 sidor) släpps fången fri – det är vår!

För att travestera popbandet Bob Hund kan Karolina Ramqvists (musik)journalistiska metod beskrivas så här: istället för journalistik – förvirring.

Bokens kapitel, fast det är inga egentliga kapitel, eller essäer, fast det är knappast essäer heller, tar avstamp i ett minne eller en händelse (det kan vara en svetsare som hon liftar med mellan Fagersta och Västerås, en konsert med Jakob Dylan eller killar med gitarrer som skriver låtar) men sen flanerar tankarna än hit, än dit och vartsomhelst!

Fast observera att hon har karta och kompass. Hon prickar in alla kontroller i musikens o-ring. Musikkunskaperna är imponerande.

Hon kan tala Lars Gullin och Jan Johansson med en äldre (jazz)musiker och Bob Dylan och Tom Petty med Fredrik från Motown, alias Motala. Hon kollar techno-plattor på Planet Rhythm och handlar reggae hos Leo. Knappt mer än en flicksnärta men redan har hon inte bara hört talas om utan med egna öron hört musik från de flesta genrer: Weeping Willows, Tricky, Ebba Grön, Oasis, Beethoven, Leonard Cohen, Archie Shepp, Young MC…

Hon är modig också, eller dumdristig, vågar tycka utan att tänka på att hon, kanske, kanske inte, struntsamma, gör bort sej. Som när hon påtalar likheten mellan den politiske Mikael Wiehe och kärleksballadens mästare Mauro Scocco. Både fyndigt och klipskt.

Somliga iakttagelser utgår från musiken och riktar sej ut mot människorna och samhället. Andra gånger börjar hon med att iaktta samhället och människorna – eller en enda människa, t ex sej själv. Musiken och samhället / samhället och musiken blir en dubbelspegel av varann.

Vem har försett henne med kartan och kompassen? Grunden att stå på? Modet? Känslan? Den, för att använda ett omodernt uttryck, politiska medvetenheten? Fick hon allt detta i dopgåva av morsan? Proggmorsan? På sidan 177 kan man läsa vilka som var Karolinas första, egeninköpta CD-skivor: Bob Marley, Nationalteatern, Bella Ciao-gruppen…

Som en vän till Karolina säger: ”Proggbarnen revolterar ju aldrig mot sina föräldrar.”

Proggbarnet, för det måste hon vara, Karolina Ramqvist revolterar inte utan bygger vidare, gräver där hon hör. Hennes texter, ja, undersökningar, är nutidsarkeologi: fotspår och fingeravtryck; avtryck av tiden och livet.

Någon läsare minns kanske att jag för en tid sen recenserade, i betydelsen skrev ner, den svenska popantologin ”Fem meter upp i luften” (Norstedts). Allt jag saknade där – kombinationen av det personliga och det allmänna, upplevelse och kunskap – finns i Karolina Ramqvists pop- och livsbok ”När svenska pojkar började dansa”.

(Publicerat i Kvällsposten 1997)