Etikettarkiv: Belgien

Tvåan minst lika bra som ettan!

Förväntningarna är stora efter förra och första gången (det var 2015) som Nicole Johänntgen presenterade sitt ”Sofia Project” på Ystads jazzfestival. Nu har hon satt ihop ”Sofia II” med sex kvinnliga musiker och sig själv som orkesterledare. Nya musiker från olika länder, ingen var med förra gången, förutom Nicole då.

Lite annorlunda jazzinstrument också. Nicole Johänntgens saxofoner spelar ihop med bland annat Sanskriti Shresthas tablatrummor, som både smattrande och bumpande inleder Johänntgens komposition ”Ystad I”. Hon kommer förresten från Nepal, sitter på en liten kudde på en upphöjning och spelar tablas.

2017-08-05_NIcole-3-1024x682

Gitarristen Charlotta Andersson i ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Så tillkommer trumset, spelat av Sophie Alloway (England), och kontrabas, spelad av Lisa Wulff (Sverige), innan Johänntgens saxofon börjar spela melodiska toner.

Nu enbart tabla och harpotoner, som Julie Campiche från Schweiz bearbetar med elektronik så att harpan inte låter som en harpa. Belgiskan Anne Niepold spelar liksom bredvid, en extralåt som jag tycker låter folkmusikalisk, på  knappdragspel och Charlotta Andersson (också Sverige) fyller på med tysta-tysta elgitarrklanger.

I en egen låt visar Niepold att jag hade rätt: nånslags folkmusik över gränserna mellan Belgien och Frankrike. Medan Andersson i sin låt,  ”Malmö”, lägger klirrande stämningar av elgitarrtoner.

2017-08-05_NIcole-4-1024x682

Saxofonisten Nicole Johänntgen och dragspelerskan Anne Niepold i  ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Och vilka solon: spröd harpa, för Campiche kan också spela sprött, Niepolds folkmusikjazzavantgardistiska dragspelsolo och Anderssons elgitarrsolo som går från ljust till distat på ett par toner. Samt Johänntgens saxsolon, än melodiska och vackra, än småbrökiga.

Genre: tidigare ohörd, varje musiker tar toner och rytmer med sig till sitt musikaliska hörn på jorden. Mer innehållsrikt och yvigare än förra gången. Lika bra? Ja, minst lika bra!

(Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Nationaldag i Vollsjö

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

(Ystads Allehanda 2006)

Påskakrimi (4): Ingrid Hedström

Ingrid Hedström
Blodröd måne över Villette
(Alfabeta)

Ingrid Hedström skriver i en gammeldags europeisk tradition; en del Simenon och en del Christie. Samtidigt som hon skriver nutida – fast alltid med en tråd bakåt i Europas historia.

Hedströms fjärde roman, ”Blodröd måne över Villette”, om undersökningsdomaren Martine Poirot (lägg märke till efternamnet om ni inte gjort det förut!) i den belgiska staden Villette är den bästa hittills i hela serien.

Den här gången (tog hon åt sig när flera kritiker muttrade ”upprepning”?) har Hedström bemödat sig om att skriva en mer innehållsrik kriminalroman.

Redan inledningen – där ett mord sker på dagens mindre lyxiga version av Orientexpressen, är en väl uttänkt kriminalnovell som kunde ha publicerats separat. Men snart växer ”novellen” ut till en hel kriminalroman.

Det som sker idag har sin grund i historien. Kriminaliteten har samröre med stat och politiker, här också med Europas underrättelsetjänster efter andra världskriget.

I centrum finns Martine Poirot och även hennes svenskättade make, deras privatliv och bakgrund. Morden i Villette knyts ihop med Sverige.

Inte så stor skillnad mot tidigare titlar – ändå en stor skillnad. Allting är så mycket mer noga gjort: själva deckarintrigen, personskildringen, trådarna som tvinnas ihop, privat kontra kriminellt.

”Blodröd måne över Villette” sätter jag upp på listan över vårens bästa svenska deckare, tillsammans med ”Döden på en blek häst” av Amanda Hellberg, ”Ingenstans under himlen” av Liselott Willén och – inte minst – ”Änglarna” av Ola Nilsson.

(Ystads Allehanda 2011)

I seriehyllan: Mœbius & Jodorowsky

Litteratur eller konst? För barn eller vuxna? Det är de vanligaste, ofta upprepade frågorna om tecknade serier. Svar: bäggedera. Respektive: än det ena, än det andra och ibland både… och.

På 80-talet slog en våg in över Sverige med tecknade serier för en äldre publik. Först översattes serier från bland annat Frankrike, Belgien och Italien, sen började det komma allt fler nya svenska serier. Men så plötsligt: stiltje. Utgivningen av seriealbum, särskilt för vuxna, upphörde nästan helt.

Idag sköljer en ny serievåg över oss. Den nya vågen inleddes med unga, svenska serieskapare (för det kan vi tacka serieskolan i Malmö) och nu har också allt fler utländska seriealbum – eller grafiska romaner, som de kallas numera – börjat översättas och ges ut i Sverige.

Mœbius (egentligen Jean Giraud) blev ett av de mest omtalade namnen ur den generation som började teckna serier i Frankrike efter 1968.

”Inkalen” (utgiven på svenska av det danska serieförlaget Faraos Cigarer, övers: Horst Schröder) är ett praktfullt album med samlade berättelser om John Difool, en intergalaktisk privatdetektiv, som Mœbius tecknat till (Alejandro) Jodorowskys manus.

John Difool-serierna har tidigare funnits på svenska i fyra album som väl måste vara utgångna nu och när de samlats och getts ut på nytt så har de fått ny datafärgläggning utan att Mœbius visste om det.

Sånt är ett jäkla sätt förstås – men till skillnad mot de flesta serienördar, som verkar ogilla de nya färgerna (inte lika starka och distinkta), så tycker jag att teckningarna fungerar också med den här färgskalan.

Ruta ur ”Inkalen”, tecknad av Mœbius.

Mœbius tecknar ju så otroligt bra. Han är en serietecknande konstnär. Det finns någonting i hans serierutor som jag inte kan stå emot utan jag sugs in i bilderna och berättelserna, ut i rymden.

Där utspelar sig historien: i en fantastisk, smått psykedelisk värld, som både är vår och en annan värld. John Difool-berättelserna är fantasydeckare och ett exempel på att tecknade serier kan berätta historier och ta upp ämnen på så svindlande fantasirika sätt att jag undrar om vi skulle acceptera det i till exempel romaner?

(Ystads Allehanda 2010)

Inför lördagens deckarpriser

På lördag den 28 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive till svenska översatta kriminalroman. Fem titlar har som vanligt nominerats i vardera kategori. Årets svenska deckare skrevs av tre kvinnor och tre män (vilket alltså betyder att en av böckerna har två författare).

Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.

Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.

Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.

Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.

Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.

Vem (eller vilka) av de ovannämnda ska få ta emot Deckarakademins svenska pris? Mitt tips: Håkan Nesser (fast gardera med Roslund och Hellström).

Inte varje år men när det finns någon extra lovande deckardebutant så brukar Deckarakademin dessutom dela ut ett debutantpris. I år har det mer eller mindre utlovats att också en debutant ska prisas. Vilken?

Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).

Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…

Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man.                                                                                                                      

Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?

I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.

Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.

En brokig samling deckare, läsvärda alla fem men vilken är bäst? Kvalitetsmässigt kan ingen placeras före de andra. De är så olika, hör till varsin gren på deckarträdet. Det blir en fråga om tycke och smak. Deckarakademins ledamöter brukar uppskatta kriminalromaner med en ordentlig berättelse, som går över gränsen till den skönlitterära romanen och gärna i historisk tid – så mitt tips är att priset går till Andrew Taylor. Min egen, personliga favorit: Deon Meyer.

(Ystads Allehanda 2009)