Kinesiskt på scenen (2): Qin-konsert

Qin – The Sound of the Soul
Deng Hong, qin
Chen Shasha, xiao
Cecilia Lindqvist, berättare
Ystads teater

Först stiger sinologen och författaren Cecilia Lindqvist in på scen. Hon berättar länge och mycket om hur det kom sig att hon 1961 reste till Kina och som enda elev någonsin på Institutet för qin i Beijing lärde sig att spela just qin, ett stränginstrument som är känt sen tre tusen år i Kinas historia. Avlångt, cirka 120 centimeter på längden och 20 på bredden, sju strängar av silke.

Förresten bör jag ändra det fonetiska uttalet av instrumentets namn från intervjun jag gjorde med henne härom dagen i Allehanda. Det kinesiska ordet qin ska snarare uttalas ”tchinn”.

Cecilia Lindqvist låter pigg och entusiastisk som en ung flicka. Fascinerande att höra henne berätta. Men eftersom jag gjort det några gånger nu så går tankarna åt andra håll. Det är långt – många meter – mellan scen och salong på Ystads teater. Alltför många ystadbor har också stannat hemma, så tyvärr ganska tunt med publik.

Var teatern rätt val av lokal? Förra gången jag såg och hörde Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao, var i Kristianstads konsthall. Mer nära och intimt.

Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Chen Shasha, till vänster, och Deng Hong med sin qin.

Å andra sidan ändras stämningen så fort musiken börjar. Både qin och den yngre flöjten xiao, som varit följeslagare till qin under blott 600 år, är lågmälda musikinstrument. Nej, det var fel ord. De är meditativa instrument, deras toner blir samtal med det egna instrumentet, mellan bägge instrumenten och – inte minst – med åhörarna.

Strax är det som om publiken förflyttats några meter framåt, nu sitter vi strax intill instrumenten och deltar i tonernas filosofiska samtal. Det är musikstycken som framförs men det är också stilla pratstunder.

Bägge musikerna är så skickliga, absoluta virtuoser. Med högerhandens fingrar kan Deng Hong både spela knäpptysta flageoletter och dra till tufft, mer bestämt över strängarna, samtidigt som hon med vänsterhanden skapar glidande, darrande vibrato.

Chen Shasha spelar långa toner på xiao, en cirka 75 centimeter lång bambuflöjt. Obegripligt att det kan rymmas så mycket luft i denna tunna, späda kinesiska. Hur kan hon spela både så långa och så många toner på en in- och utandning. De kortare tonerna lyfter som fjärilar ur flöjten eller svävar stolt likt plommonträdets blommor.

Så obeskrivbart vackert, oavsett om qin och xiao samspelar och kommenterar varann eller om de spelar och mediterar var för sig.

Mellan varje stycke kommer Cecilia Lindqvist in på scen och berättar om följande stycke, vad det i sin tur berättar för en kines. Varje musikstycke har sin historia, tonerna kan måla en vinterpastell av ett kinesiskt plommonträd eller gryningen över Jadepalatset, skriva en novell om tragisk, olycklig kärlek eller ett fyllo som ramlade i diket.

En dikt, från så långt tillbaks som 200-talet, kan dessutom höra till musikstycket. Eller tvärtom. Deng Hong och (mest) Chen Shasha sjunger också, fast på var sitt sätt, med ljusa kinesiska röster högt upp i diskanten.

Jag är inte den som brukar moralisera över människors kultursmak och vanor. Men alla ni som inte var på Ystads teater i onsdags, ni gick miste om en så stor upplevelse att den kommer att stanna i kroppen för evigt. Det ska ni veta.

(Ystads Allehanda 2010)

Det tvinnade kinesiska silkets rena, klara ljud

Cecilia Lindqvist pratar i ett. Hon är – fortfarande – lika entusiastisk. Och ändå har det gått – ja, hur många år kan ha gått sen hon var i Kina första gången.

– Snart 50 år sen! utbrister Cecilia.

Det var 1961 som Cecilia Lindqvist skulle åka till Kina. Luta hade hon spelat lite grann och nu ville hon lära sig att spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta. Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor, som sa: Nej, hon skulle studera qin (uttalas ”chinn”).

Cecilia Lindqvist tillsammans med Deng Hong, som spelar stränginstrumentet qin, och Chen Shasha, som spelar bambuflöjten xiao.

Så kom hon till Peking, en helt annan stad än dagens moderna Peking. Invånarna bodde i små gråa envåningshus längs smala gränder, som släcktes ner på kvällarna.

– Det var mörkt. Det var fattigt. Brist på mat. Människor svalt. Och ändå, mitt i fattigdomen, fanns detta musikinstitut, ett forskningsinstitut för qin.

Det bör påpekas att institutet hade startat 1949, något år efter den kinesiska revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarens och hovets, musikinstrument.

– Om jag gått den vanliga vägen, säger Cecilia, alltså genom kinesiska myndigheter, då hade det tagit lång tid och till slut hade jag nog fått nej. Men jag visste inte att man skulle göra så utan gick direkt till musikinstitutet.

Cecilia Lindqvist blev elev på qin-institutet – ja, dess enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.”

– Det skulle bli en så stark och djup upplevelse att det förändrade mitt liv.

Men först reste hon i Indien och Latinamerika med sin man, Sven Lindqvist, och fick barn. På 70-talet undervisade hon i kinesiska på gymnasier i Stockholm, kvällstid reste hon också runt och föreläste om Kina.

– När skoldagen var slut så kunde jag ta ett tåg till Göteborg eller någon annanstans i Sverige. Så höll jag på, nästan varje dag i fem år. Sen tänkte jag, nu får det vara slut. Jag hoppade av som gymnasielärare.

Cecilia Lindqvist inledde arbetet med sitt första Augustprisade praktverk om Kina, ”Tecknens rike”, som kom 1989 och genom de kinesiska skrivtecknen skildrar Kinas kultur och historia.

– Jag åkte till Kina två gånger om året, säger hon. Mina vänner frågade om jag inte kunde följa med någon annanstans, som till Capri? Nej, sa jag. Det hinner jag inte, jag måste till Kina.

Nästa kinesiska praktverk, som skulle komma 2006 och även det få Augustpriset, hette ”Qin” och handlar – äntligen – om stränginstrumentet qin. Med boken följde en CD-skiva med äldre qin-inspelningar och Cecilia Lindqvist gjorde även en separat CDd med Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao (bambuflöjt). I dagarna har det kommit en ny, dubbel CD med samma kinesiska musiker, som nu på fredag dessutom spelar på Ystads teater.

Och det är inte slut än. Snart kommer ännu en qin-CD som nog blir den allra mest spännande. Mer om detta i slutet av den här texten, en så kallad cliffhanger…

– Först tänkte jag att Wang Di, min lärare från Peking, skulle spela qin på skivan och komma hit till Sverige på turné. Men hon blev sjuk i cancer och dog hastigt. Jag hade turen då att få tag på hennes dotter, Deng Hong, som också spelar qin.

Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao.

Vad gör qin-musiken så speciell?

– Ljudet, säger Cecilia Lindqvist. Strängarna, som tvinnas av silke. Detta märkvärdiga material, som är så starkt och ger en så klar, ren ton. Strängens ljud klingar länge, länge. Om man spelar en ton på en sträng så stannar ljudet kvar och om man sen spelar på en andra och en tredje sträng så klingar de olika ljuden tillsammans. Det blir en så vid klangbild.

– Detta kombineras med vibrato. Genast man flyttar ett finger, för fingrarna upp- och nerför strängarna, så reagerar strängarna. Silkessträngarna är så känsliga också. Qin-ljudet är unikt, det finns inte hos något annat instrument.

Stilla och lugnt, som en meditation, så är det att lyssna på qin. Det är musik men tonerna målar också akvareller av naturen och berättar muntliga noveller.

– Till skillnad från västerländsk musik har qin-musiken inga tempoförteckningar, det står aldrig adagio eller något liknande. Istället är varje stycke förknippat med en berättelse eller en dikt. Innan man ska lära sig ett nytt stycke så kan läraren berätta en historia.

– Som en sorgsen kärlekshistoria, säger Cecilia och anknyter till ett av spåren på det nya dubbelalbumet. Den här berättelsen går bakåt till 11- och 1200-talet, den handlar om ett ungt förälskat par. Men flickan accepteras inte av pojkens föräldrar och när det inte heller blir några barn så arrangerar föräldrarna ett mer passande giftermål för pojken. Men han glömmer aldrig sin ungdomsförälskelse och så möts de igen…

– Tänk på den här historien, kan läraren säga, när man ska börja spela stycket.

Därmed är vi tillbaks på 60-talet igen, då Cecilia var elev på institutet för qin i Beijing. Det hade blivit dags att ta farväl men först skulle hon spela upp och visa vad hon lärt sig för de äldsta, mest kända qin-musikernas kritiska öron. Jodå, hon godkändes. Men hur skulle hon kunna fortsätta lära sig, när hon inte längre hade någon lärare?

– En av qin-musikerna sa att vi har hört talas om något som heter bandspelare. Vi har ingen men kanske finns det en bandspelare på någon utländsk beskickning. Jag hörde mig för. Nej, det fanns ingen bandspelare i Kina. Så jag köpte en stor, tung och dyr bandspelare från Taiwan.

– De äldsta och bästa qin-musikerna gjorde sen inspelningar med stycken som de tyckte att jag måste lära mig. De här inspelningarna från 60-talet hade jag tänkt skulle ha funnits på cd:n som följde med boken ”Qin”. Men jag kunde inte hitta bandet! Det var försvunnet. Några år senare råkade jag titta på ett ställe i huset där det absolut inte borde ligga – där låg bandet.

– Nästan alla gamla musiker är borta nu. Mina inspelningar, som snart kommer på CD, är unika.

Cecilia Lindqvist
Född: 1932
Yrke: Sinolog och författare, en av Sveriges främsta kännare av Kina och världens främsta kännare av det kinesiska musikinstrument qin (både utom och troligen även inom Kina)
Priser: Fått Augustpriset två gånger för sina praktverk om Kina, ”Tecknens rike” (1989) och ”Qin” (2006)
Aktuell med: Som producent för dubbel-CD:n ”The Sound of the Soul” (Caprice) där Deng Hong framför det kinesiska stränginstrumentet qin tillsammans med bambuflöjtisten Chen Shasha, med de nämnda musikerna kommer hon också till Ystads teater den 27/10

(Ystads Allehanda 2010)

Vykort från Beijing (3)

Foto: Birgitta Olsson

Ska man åka till Kina? Bra fråga men för sent ställd. På plats i Beijing: Ericsson (modernt kontorshus i nordöstra ambassadområdet) och IKEA (Tredje Ringvägen nord). Piratförsäljare på trottoaren: cd? dvd? Lolex? Pirater på vägen: folkbilen Chery QQ (kopia av Chevrolet Spark till lägre pris: 39.000 yuan, något lägre ändå i kronor). Engelska gatuskyltar och stationsnamn i tunnelbanan. Men engelska på restaurang? Nej. I skivaffären? Nja. Taxin? Nej. Hotellet? Knappt. Myndighetslöfte: intensivkurser i engelska inför olympiaden 2008. Också ur Beijing Review: OS-stadion ritas om (överskridna kostnader, åsidosatta säkerhetsfrågor) och byggarbetarna får ledigt. Målning av Yuping Wang på Red Gate Gallery: jag (= alla västerlänningar) tittar genom nyckelhålet på ung kinesiska i traditionella kläder. Målning av bröderna Luo på Courtyard Gallery: rödpionjärer hälsar Cocacola och Motorola välkomna! Kinesisk attityd på IKEA: kunderna sitter och tar en lur i Tomelilla-sofforna och dukar upp té och matsäck på Norden-borden. Skrivet i IKEA:s cafeteria (köttbullar, potatisplättar och lingon).

(Kvällsposten 2005)

Vykort från Beijing (2)

Foto: Birgitta Olsson

Utsikt från Trumtornet (senast uppbyggt 1429): förfallna småhus, turistbussar och cykeltaxi, höghus vid horisonten. Statsproklamerad arkitektur (moderna hotell, nya statliga byggnader, nybyggda bostadsområden i och kring Beijing): internationella hus från marken till taken men på taket ett extra litet pagodliknande hus (typ Himlens tempel). SOHO China (företag för stadsplanering) protesterar i tidskriften Beijing This Month: ”All modern arkitektur är internationell.” Exempel: blivande TV-huset (230 m högt stål- och glasgem) och Nationalteatern (halverad JÄTTEboll). Samtidigt ur China Daily: beslut om buffertzon kring bland annat Den förbjudna staden. Inga nya hus får byggas högre än två våningar. Kinesiska popmusikvideos på TV[V], morgon-chi gong i Ritanparken och Kalle Anka-målningar på daghemmet. Men varför ingen soja på restaurangbordet? Kineser har väl soja på riset? Skrivet på Café 44 vid Sunlitan Bar Street (med europeisk espresso för ambassadpersonalen).

(Kvällsposten 2005)

Vykort från Beijing (1)

Foto: Birgitta Olsson

På hotellets framsida: Beijing World Trade Center. Nackspärrshöga, modernistiska hus med obligatorisk shoppingmall (Gucci! Versace! Dior! Agnés B på gång). Baksidan: 100 år tidigare. Hutong (gränd) med bigränder, enrumshus kring små gårdar och frukosthåliväggen (pannkakor, degknyten, nudlar). Lunch/middag på stor restaurang: från 100 yuan och högt uppåt, ungefär samma i svenska kronor (per gäst). Liten restaurang: 13 yuan (för två! inklusive öl!) Inte äldre (té) men yngre kineser dricker kaffe (så tunt att det smakar té) och låter mobilen ringa-ringa-ringa-ringa innan de svarar. Världens bredaste cykelfiler (som tre, fyra bilfiler) men avsmalnande. Ur China Daily: också medelinkomsttagaren Liu Min, 36 000 yuan/år, har köpt bil och ställt cykeln. Sålda nya bilar i Beijing: 30 000 per vecka. Avgasdiset filtrerar solljuset och lägger en hinna mellan kameran och de utprintande bilderna. Beijing night = neon light i dubbel betydelse: lågenergineon (elbrist i Kina). Skrivet på Starbucks (med ”espresso” och chinese cheesecake: grönt té i fyllningen).

(Kvällsposten 2005)