En bostadslös optimist

Raine Gustafsson
Raines dagbok
Tolv år på gatorna i Stockholm 1998-2010
(NoNa)

Livet är som att singla slant. Vem vinner? Vem förlorar?

Varje gång jag skulle ta tunnelbanan vid Hornstull och Raine stod utanför spärrarna och sålde Situation Stockholm så återkom samma dubbla känsla av skam och lycka eller åtminstone tur.

Jag kunde ha varit han, tänkte jag. Vilken tur att jag inte är han, tänkte jag sen.

Raine Gustafsson är några år yngre. Men vi kommer från samma del av Stockholm, förorterna söder om Söder. Han växte upp i Kärrtorp och jag vid Sofielundsplan. Rätt sida av slanten kom upp för mig och fel för honom. Ändå är han ingen förlorare utan en överlevare.

När det hade kommit ett nytt nummer av Situation Stockholm, de hemlösas tidning, så stannade jag till och köpte det. Hemlös, förresten. Det vill inte Raine kalla sig, hellre bostadslös. Ofta snackade vi också, mest han.

Jag minns när han tog av vanten och visade sina svarta stumpar till fingrar. Han skulle berätta vad som hänt men associationerna gick åt alla håll, orden ringlade än hit, än dit. Svårt att följa tråden.

När jag slog upp och läste ”Raines dagbok”, som han sen våren 1998 hade skrivit i (nästan) varje nummer av Situation Stockholm, var han raka motsatsen. Rak och klar, både personlig och litterär. En författare med ett ämne och förmågan att förmedla sitt ämne.

2005 gick Penklubbens Bernspris till Raine Gustafsson. Nu har Raines texter ur Situation Stockholm samlats och getts ut i bokform. Jag hävdar bestämt att boken skulle ha blivit Augustnominerad.

Raine beskriver Södermalm med omnejd från en nivå där de flesta av oss aldrig befinner oss. Han skildrar de människor som vi andra sällan kommer närmare än att vi ser dem på parkbänken eller råkar väcka dem när vi går ner med påsen till soprummet.

Sprit och narkotika, tjyvkamrater och våld. Människor dör, hela tiden och helt plötsligt, som om det var naturligt. Också Raine var så nära att dö. Nedslagen, huggen i halsen och ena lungan. Men han överlevde. Han överlever varje gång. Kanske för att han, som han skriver, inte dricker starksprit utan bara ett par tre fyra öl per dag.

Han skriver om fingrarna: förfrusna, operation och amputering. Om sovställen: hos en kompis, bredvid en tjej, i ett el- och ett soprum, i en källare och så vidare. Om allt som försvinner för honom: tidningar, mobilen, pengar, glasögon, hela väskan…

Och mitt i helvetet och allt djävulskap kan Raine också skriva: ”Som tur är finns det tillräckligt med bra människor i världen så vad som än händer kan man aldrig ge upp.”

Raine Gustafsson är – med egna ord – ”en obotlig optimist”.

(LO-Tidningen 2010)

Det tvinnade kinesiska silkets rena, klara ljud

Cecilia Lindqvist pratar i ett. Hon är – fortfarande – lika entusiastisk. Och ändå har det gått – ja, hur många år kan ha gått sen hon var i Kina första gången.

– Snart 50 år sen! utbrister Cecilia.

Det var 1961 som Cecilia Lindqvist skulle åka till Kina. Luta hade hon spelat lite grann och nu ville hon lära sig att spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta. Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor, som sa: Nej, hon skulle studera qin (uttalas ”chinn”).

Cecilia Lindqvist tillsammans med Deng Hong, som spelar stränginstrumentet qin, och Chen Shasha, som spelar bambuflöjten xiao.

Så kom hon till Peking, en helt annan stad än dagens moderna Peking. Invånarna bodde i små gråa envåningshus längs smala gränder, som släcktes ner på kvällarna.

– Det var mörkt. Det var fattigt. Brist på mat. Människor svalt. Och ändå, mitt i fattigdomen, fanns detta musikinstitut, ett forskningsinstitut för qin.

Det bör påpekas att institutet hade startat 1949, något år efter den kinesiska revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarens och hovets, musikinstrument.

– Om jag gått den vanliga vägen, säger Cecilia, alltså genom kinesiska myndigheter, då hade det tagit lång tid och till slut hade jag nog fått nej. Men jag visste inte att man skulle göra så utan gick direkt till musikinstitutet.

Cecilia Lindqvist blev elev på qin-institutet – ja, dess enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.”

– Det skulle bli en så stark och djup upplevelse att det förändrade mitt liv.

Men först reste hon i Indien och Latinamerika med sin man, Sven Lindqvist, och fick barn. På 70-talet undervisade hon i kinesiska på gymnasier i Stockholm, kvällstid reste hon också runt och föreläste om Kina.

– När skoldagen var slut så kunde jag ta ett tåg till Göteborg eller någon annanstans i Sverige. Så höll jag på, nästan varje dag i fem år. Sen tänkte jag, nu får det vara slut. Jag hoppade av som gymnasielärare.

Cecilia Lindqvist inledde arbetet med sitt första Augustprisade praktverk om Kina, ”Tecknens rike”, som kom 1989 och genom de kinesiska skrivtecknen skildrar Kinas kultur och historia.

– Jag åkte till Kina två gånger om året, säger hon. Mina vänner frågade om jag inte kunde följa med någon annanstans, som till Capri? Nej, sa jag. Det hinner jag inte, jag måste till Kina.

Nästa kinesiska praktverk, som skulle komma 2006 och även det få Augustpriset, hette ”Qin” och handlar – äntligen – om stränginstrumentet qin. Med boken följde en CD-skiva med äldre qin-inspelningar och Cecilia Lindqvist gjorde även en separat CDd med Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao (bambuflöjt). I dagarna har det kommit en ny, dubbel CD med samma kinesiska musiker, som nu på fredag dessutom spelar på Ystads teater.

Och det är inte slut än. Snart kommer ännu en qin-CD som nog blir den allra mest spännande. Mer om detta i slutet av den här texten, en så kallad cliffhanger…

– Först tänkte jag att Wang Di, min lärare från Peking, skulle spela qin på skivan och komma hit till Sverige på turné. Men hon blev sjuk i cancer och dog hastigt. Jag hade turen då att få tag på hennes dotter, Deng Hong, som också spelar qin.

Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao.

Vad gör qin-musiken så speciell?

– Ljudet, säger Cecilia Lindqvist. Strängarna, som tvinnas av silke. Detta märkvärdiga material, som är så starkt och ger en så klar, ren ton. Strängens ljud klingar länge, länge. Om man spelar en ton på en sträng så stannar ljudet kvar och om man sen spelar på en andra och en tredje sträng så klingar de olika ljuden tillsammans. Det blir en så vid klangbild.

– Detta kombineras med vibrato. Genast man flyttar ett finger, för fingrarna upp- och nerför strängarna, så reagerar strängarna. Silkessträngarna är så känsliga också. Qin-ljudet är unikt, det finns inte hos något annat instrument.

Stilla och lugnt, som en meditation, så är det att lyssna på qin. Det är musik men tonerna målar också akvareller av naturen och berättar muntliga noveller.

– Till skillnad från västerländsk musik har qin-musiken inga tempoförteckningar, det står aldrig adagio eller något liknande. Istället är varje stycke förknippat med en berättelse eller en dikt. Innan man ska lära sig ett nytt stycke så kan läraren berätta en historia.

– Som en sorgsen kärlekshistoria, säger Cecilia och anknyter till ett av spåren på det nya dubbelalbumet. Den här berättelsen går bakåt till 11- och 1200-talet, den handlar om ett ungt förälskat par. Men flickan accepteras inte av pojkens föräldrar och när det inte heller blir några barn så arrangerar föräldrarna ett mer passande giftermål för pojken. Men han glömmer aldrig sin ungdomsförälskelse och så möts de igen…

– Tänk på den här historien, kan läraren säga, när man ska börja spela stycket.

Därmed är vi tillbaks på 60-talet igen, då Cecilia var elev på institutet för qin i Beijing. Det hade blivit dags att ta farväl men först skulle hon spela upp och visa vad hon lärt sig för de äldsta, mest kända qin-musikernas kritiska öron. Jodå, hon godkändes. Men hur skulle hon kunna fortsätta lära sig, när hon inte längre hade någon lärare?

– En av qin-musikerna sa att vi har hört talas om något som heter bandspelare. Vi har ingen men kanske finns det en bandspelare på någon utländsk beskickning. Jag hörde mig för. Nej, det fanns ingen bandspelare i Kina. Så jag köpte en stor, tung och dyr bandspelare från Taiwan.

– De äldsta och bästa qin-musikerna gjorde sen inspelningar med stycken som de tyckte att jag måste lära mig. De här inspelningarna från 60-talet hade jag tänkt skulle ha funnits på cd:n som följde med boken ”Qin”. Men jag kunde inte hitta bandet! Det var försvunnet. Några år senare råkade jag titta på ett ställe i huset där det absolut inte borde ligga – där låg bandet.

– Nästan alla gamla musiker är borta nu. Mina inspelningar, som snart kommer på CD, är unika.

Cecilia Lindqvist
Född: 1932
Yrke: Sinolog och författare, en av Sveriges främsta kännare av Kina och världens främsta kännare av det kinesiska musikinstrument qin (både utom och troligen även inom Kina)
Priser: Fått Augustpriset två gånger för sina praktverk om Kina, ”Tecknens rike” (1989) och ”Qin” (2006)
Aktuell med: Som producent för dubbel-CD:n ”The Sound of the Soul” (Caprice) där Deng Hong framför det kinesiska stränginstrumentet qin tillsammans med bambuflöjtisten Chen Shasha, med de nämnda musikerna kommer hon också till Ystads teater den 27/10

(Ystads Allehanda 2010)

Stefan Castas gröna tråd

Intervjun ska strax börja men först går vi ut till Blommehönsen och Suffolkfåren. Stefan Casta står i fårahagen och säger:

– Men hur kunde ni komma på den här idén, att fotografera mig utomhus?

Han skämtar, förstås. Var skulle Stefan Casta annars bli fotograferad? Naturen är en självklar del i allt han skrivit, för barn, ungdomar och ett par gånger för vuxna, skönlitterärt och fakta. Några exempel av 40 möjliga:

Bilderböckerna ”Simma lugnt mörten Maud” och ”Stora musboken” kom i fjol respektive året innan. ”Blåbärspatrullen och fårmysteriet” heter en titel i serien om de fem (?!) detektiverna (fyra barn och en hund). Den 12 oktober ska det bli vernissage på Kulturen i Lund för utställningen Stefan Castas gröna tråd. I den nya ungdomsromanen, ”Den gröna cirkeln”, har Casta till och med gjort naturen till huvudperson. Och så vidare.

– Jo, så är det nog. Det har jag börjat förstå. Jag går inte omkring med ett plakat som det står “Natur” på men jag har ett starkt förhållande till naturen. Det fick jag redan när jag var liten, en grabb på fem år.

Stefan Casta med ett par av sina Suffolkfår. Foto: Birgitta Olsson.

Stefan Casta talar så tyst, lugnt och långsamt att jag måste fråga om det stämmer att han tidigare varit något så jäktat som nyhetsjournalist på teve. Det har han, i tolv år. Men nu är det 30 år sen han slutade för att han hellre ville skriva och bli författare.

Han är en långsam författare också. Det tar tid. Han låter det ta tid.

– Jag tycker om att hålla på länge. ”Den gröna cirkeln” började jag skriva en trettondag. Jag höll på i tre år och tre månader. För ett och ett halvt år sen började förlaget att fråga – skulle min bok komma i år?

– Processen pågår hela tiden, även när jag inte skriver. Tiden mellan skrivandet är väldigt kreativ. Jag skriver i tvåveckorsperioder. Först en luftig och lång version, som jag sen redigerar, pillar med språket och stryker ner. När jag skrev Spelar död så tog jag bort 50 sidor.

– Språk är viktigt. Spåk är roligt. Jag kan hålla på i månader att flytta kommatecken. Finlira lite. Att skriva är som att måla i olja, en författare ändrar, målar över, tar bort.

Hur föds en bokidé? Planerar du noga?

– Nej, knappt alls. Det kan börja med en känsla bara, något ännu vagare än en tanke. Jag vet inte hur det ska gå. Jag vill inte veta hur det ska gå. På sidan 100 kan jag tänka: Jaså, berättelsen ville gå ditåt?

– Nyfikenheten är en drivkraft som måste vara med under hela skrivandet. Det enda jag visste när jag började på Den gröna cirkeln var att jag ville skriva en äventyrsbok. Och någonting ganska ruggigt.

”Den gröna cirkeln” handlar – utan att avslöja för mycket – om naturens (och människans) eventuella undergång. Också tidigare har Stefan Casta skrivit ruggigt. ”Spelar död” (nominerad till Augustpriset 1999), ”Med Marias ögon” (2003) och ”Näktergalens sång” (2005) skildrar ungdomar som drabbas av livets både onda och goda sidor.

Första meningen i ”Med Marias ögon” är lika vacker som hemsk: ”Flickan ligger utspilld i blåbärsriset.” Kan en ungdomsroman handla om vad som helst?

– Ja, det tror jag. Det är en av fördelarna med genren – högt till taket. När jag skickade in ”Spelar död” sa förläggaren: “Den här boken kan inte alla läsa.” Nej, men det räcker om två, tre kan läsa den. Lyckas jag nå djupt in i en enda läsare, så är jag nöjd.

Författaren Stefan Casta i – vad annars? – naturen. Foto: Birgitta Olsson.

– Jag har valt att skriva för barn och ungdomar. Förresten var det inget val, det är självklart för mig. Barn- och ungdomen är livets storhetstid. Som barn står man närmare livets gåta än någonsin senare i livet.

Stefan Casta har också – tillsammans med olika illustratörer – gjort många bilderböcker för barn. Det är den delen av hans författarskap som ska speglas i utställningen Stefan Castas gröna tråd på Kulturen.

– Jag har varit på ett möte och ska vara med på ett workshop men annars, säger han, vet jag inte så mycket.

Det är inte min utställning utan illustratörernas. Skolklasserna som kommer dit får chansen att se hur en bok växer fram.

Stefan Casta arbetar med många illustratörer. I Lund ska sju stycken – Anna Bengtsson, Maj Fagerberg, Staffan Gnosspelius, Sara Lundberg, Bo Mossberg, Mimmi Tollerup och Staffan Ullström – visa natur-, djur- och andra bilder från böckerna.

(Kolla gärna lite extra på Mimmi Tollerups illustrationer till Blåbärspatrullen. Mycket fina! Gillar dem verkligen! Ursäkta, den förtjuste intervjuaren kunde inte låta bli att komma in och bryta av.)

Är det så att säga “dina” illustratörer? Brukar du själv välja vilka du ska samarbeta med? Arbetar ni tillsammans?

– Oftast är det jag som kontaktat en illustratör. Jag brukar skriva klar historien innan illustratörern börjar arbeta. Ibland jobbar vi parallellt, då kan det blir roliga samtal på telefon. Jag vill gärna att hela boken ska vara klar också, innan vi visar den för förlaget.

Namn: Stefan Casta
Född: 1949
Bor: I Humlamaden utanför Veberöd, Skåne
Yrke: Författare (främst för barn och ungdomar), skrivit 40 böcker
Aktuell med: Äventyrsromanen ”Den gröna cirkeln”, barnbilderdeckaren ”Blåbärspatrullen och Snömannen” (efter att texten skrevs har tyvärr utgivningen av den här boken flyttas framåt till nästa år) samt utställningen ”Stefan Castas gröna tråd” på Kulturen i Lund (vernissage 12/10)

(Kvällsposten 2010)